Förstörelsen av Tensta Konsthall 10 år senare

Det har nu gått 10 år sedan Tensta Konsthall förstördes. Ett i allra högsta grad lokalt initiativ som väckte stor uppmärksamhet i hela landet monterades ner. Hela förloppet som pågick mellan augusti 2002 och maj 2004 finns mycket detaljerat beskrivet i Lars O Ericssons bok ”Mordet på Tensta Konsthall” från 2005. Det är sällan maktkamper bakom kulturscenen skildrats så tydligt. Även senare har striden om Tensta Konsthall beskrivits och analyserats som exempel bland andra hur innovativa kulturprojekt havererat. Lars O Ericssons skildring av händelserna är korrekt. Fakta stämmer. Men det finns mer att tillägga. Andra mer akademiska analyser av händelseförloppet har gått helt vilse eftersom man t.ex. baserat analysen enbart på massmediauppgifter och offentliga dokument. (Se t.ex. ”Kulturens Kraft”, SNS förlag 2010, Lars Lindkvist och Katja Lindqvist, sid. 232 ff.)


Se bif bild. Den beskiver den kedja av personer, politiker och förvaltningar som hittade varandra med ett syfte – att förstöra det som byggts upp. Personerna kände inte nödvändigtvis varandra men befann sig på rätt plats i rätt funktion för att med tiden spela en roll i ett politiskt beslut. De första signalerna till vad som skulle hända kom redan i augusti 2002 på kulturförvaltningen innan det val som skulle föra socialdemokraterna till styret i stadshuset. Ett halvår efteråt kunde dåvarande chefen på kulturförvaltningen Eva Schöld påstå att ”Tensta Konsthall inte drevs i samklang med socialdemokratiska kulturpolitiska värderingar”. Så om något sammanförde personerna så var det ”det socialdemokratiska” – det är Lars O Ericssons riktiga analys i boken ”Mordet på Tensta Konsthall”.

Det finns skäl att återkomma till allt detta vid ett senare tillfälle. Få kulturskandaler har orsakat så mycket text som denna och därför finns det anledning att korrigera och komplettera den bild som framtonar på vissa håll.