Makt och medborgarperspektiv i Tensta

Det finns en övertro på att organisationsförändringar i offentlig förvaltning ska leda till större effektivitet, bättre service, besparingar, mer demokrati etc. ”Parkinsons lag” handlar om det. Den lag som uppkallats efter C. Northcote Parkinson och som beskriver inneboende tendenser i alla organisationer – de växer och växer. Den stora omorganisationen av Stockholms förvaltning, stadsdelsreformen, genomfördes 1996 och presenterades som en fördjupning av demokratin. Med mindre administrativa förvaltnings- och beslutsenheter skulle stadens invånare få närmare till både kommunala tjänstemän och politiker. Om jag kan träffa en politiker i min affär kan jag delta bättre i politiken, var resonemanget. Idén drevs i Stockholm av socialdemokraterna och från moderat håll kritiserades det hela redan från början för att leda till större kommunal byråkrati – istället för en administration i stadshuset skulle det bli ett 20-tal runt om i staden. Man pekade på andra städer som redan hade genomgått motsvarande process och nu var på väg att återgå till centralstyre t.ex. Göteborg. Så såg diskussionen ut i mitten av 90-talet, men ändå styckades Stockholm upp i 24 politiska nämndområden med vidhängande administration. Stadens ekonomi och ansvarsområden spreds ut över de nya stadsdelarna så att stadsdelsnämnderna ansvarade för ca.75 % av kommunens budget. De dominerande bitarna var förstås äldrevården, barnomsorgen, socialtjänsten och skolan – där skolan stod för ca.1/3 av budgeten. Som boende i Tensta med 25 års förvaltningserfarenhet och lika många års social – kulturellt arbete i lokalområdet, intresserar mig konsekvenserna av stadsdelsreformen. Jag trodde förr den skulle vara bra just för segregerade förorter som Tensta där de sociala problemen är störst och samhällsengagemanget minst. Men jag måste idag dra slutsatsen att stadsdelsreformen inte inneburit fördjupad demokrati och ökad delaktighet utan reformen har enligt min mening istället förstärkt ett ”kolonialt” styre och korrumperat lokalpolitiken på ett mycket extremt sätt.

Jag var för stadsdelsreformen. I Föreningen Tenstabor tog vi tanken ad notam, satte oss in i utredningar och utvärderingar av försöksverksamheten och formulerade vårt svar på hur gränserna skulle se ut för den nya nämnden. Den offentliga diskussionen föreställde sig att staden skulle indelas i ”naturliga” delar med egna ”identiteter”. Forskarna ansåg att delarna inte skulle innehålla fler än 15. 000 invånare för att demokratin skulle fördjupas. Resultatet blev Spånga-Tensta – en hybrid med maximalt olika ”identiteter” och drygt 30. 000 invånare. Det var inget unikt. Många stadsdelar fick många fler invånare. Andra blev ”sociala monoliter”. Romantiska idéer om samhällsengagemangets avhängighet av gemenskapen i delade levnadsförhållanden var ingen konsekvent metod att dela staden efter. Den användes på Östermalm men inte i Spånga-Tensta. Så skapades små öar i staden med mycket skattepengar i kassorna och av Tensta blev det en bananrepublik!

Först politiken:
I Tensta röstar bara 50 % av de röstberättigade i allmänna val. Av dessa röstar ca.60 % på socialdemokraterna. SAP har alltid varit det helt dominerande partiet i Tensta ända sedan stadsdelen byggdes. I det nybyggda miljonprogrammet var det engagerade socialdemokrater som började bygga de sociala och kulturella nätverken: föreningsråd, kulturkommitté, konstföreningar, ABF o.s.v. Men under stadsdelsreformens tid i Tensta har det socialdemokratiska lokalpartiet genomlevt konflikter och fallit isär i två delar p.g.a. inre maktstrider. 2003 bildades slutligen Hjulsta socialdemokratiska förening i protest mot partiets lokale ordförande och ”starke man”. Eftersom det socialdemokratiska partiet är dominant i Tensta och den ena polen i stadsdelsnämnden är det på sin plats att se närmare efter hur konflikten ser ut. En konflikt som inte skulle ha samma genomslag utan stadsdelsreformen. De två socialdemokratiska delarna har gemensamma nomineringsmöten vid val. Den starke mannen mobiliserar då sina landsmän och trosfränder i sådan mängd att de utmanövrerar alla andra sossar och genomdriver val av den starke mannen. När han väl sitter i stadsdelsnämnden omger han sig med sina trosfränder och några svenska sossar med specialintressen. Turkar och somalier som försökt engagera sig i lokalpolitiken har hoppat av p.g.a. den starke mannen. Hans trosfränder har under senare år i stort antal blivit medlemmar i den lokala Verdandi-organisationen. När den starke mannen styr nämnden ser han till att Verdandi får rundhänta verksamhetsbidrag. Trossamfundets organisation blir inte heller utan. Följaktligen ser det ut som att det lokala socialdemokratiska partiet styrs av en person vars maktbas är medvetet etnisk och kommunala smörjmedel delas ut till den etniskt-religiösa gruppen för att de ska stödja honom. Se vidare uppsatsen ”Independence and involvement” sid. 103ff av Kristina Hellqvist, Jyväskylä universitet, 2004: http://selene.lib.jyu.fi:8080/gradu/v04/G0000624.pdf
Den starke mannen har styrt som sossarnas ordförande under hela stadsdelsnämndens existens och dominerat den lokalpolitiska scenen. Således har den största politiska organisationen under denna tid inte bidragit till fördjupad demokrati och ökad delaktighet utan korrumperat politiken.

Så förvaltningen:
Tensta styrs som ett flyktingläger konstaterade sammanfattningsvis en rapport redan 1989. Kommunal förvaltning är en dominerande aktör i stadsdelen. Detta har förstärkts sedan 1996 i och med inrättandet av stadsdelsförvaltningen. Stadsdelsdirektören rekryterades till Spånga-Tensta redan innan övergången. Han är socialdemokratisk lokalpolitiker i en finare del av staden och har undgått sedvanliga omplaceringar av stadsdelschefer. Inom kort kommer han att ha styrt Spånga-Tensta i 15 år. Han rekryter tjänstemän till förvaltningen som inte bor i lokalområdet. Den ledande tjänstemannagruppen i organisationen har inga relationer till Tensta och lokalbefolkningen men har suttit på sina positioner i många år. Förvaltningen får därmed något kolonialt över sig.

Idéer som ”brukarinflytande” och ”delaktighet” var viktiga i kommunen för 20 år sedan men i Spånga-Tensta glömdes de bort efter stadsdelsreformen. Kommunens mångåriga utvecklingsprojekt Ytterstadssatsningen och Stadsdelsförnyelsen (1996-2006) avsåg att balansera byråkrati och partipolitik med direktdemokrati av stormöteskaraktär. Liksom hela stadsdelsreformen var ett socialdemokratiskt projekt i Stockholm skulle Ytterstadssatsningen – Stadsdelsförnyelsen i decennier fortgående involvera förortsborna i en socialdemokratisk vision om fördjupad demokrati med 500 miljoner i en outtömlig kassa, men det som blottades under processen var istället dragkampen mellan överhetsmakt och medborgarperspektiv. Såväl stadsdelsförvaltningen, Ytterstadssatsningen som det lokala socialdemokratiska partiet har inför öppen ridå agerat maktorganisationer istället för demokratiska verktyg och det är Tensta som förlorat.

I år har den borgerliga majoriteten i stadshuset påbörjat nedmonteringen av stadsdelsnämnderna. Idag är vi nere i 14 nämnder som till innehållet är jämförbara med de enheter som kallades ”sociala distriktsnämnder” för 15 år sedan. I Tensta bör man nu parallellt göra insatser för att rekonstruera det civila samhället som slagits i spillror. I en återuppbyggnadsprocess måste samhällsengagemanget ges utrymme, föreningslivet åter uppmuntras, fler aktörer inom olika samhällsområden inbjudas, kompetens och kvalitet efterfrågas – en perestrojka är nödvändig.

© GW 07

http://intressant.se/intressant

(Med anledning av samtal 24 maj på ABF, Sveavägen, om Anders Sundelins nya bok om Tensta. Se: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_15521086.asp )