Ola Sunessons konsthallsbesök mars 2007

Under ett besök i Tensta den 21 mars 2007 gjorde jag vid sidan av andra ärenden ett besök i konsthallen. Jag är ingen konstexpert på något sätt, men inte heller likgiltig inför konstens värld. Vad jag skriver nedan gör bara anspråk på att vara en spontan, subjektiv och ärlig skildring av vad jag upplevde.
I vad som på en gång gjorde intryck av reception och kafé togs jag emot av en kvinna som genast ledde mig till konsthallens inre rum, som hon kallade Shop. Under ca 60 sekunder från att jag öppnade konsthallens entrédörr tills jag var installerad i dess Shop hann jag uppfatta en kvinna med laptop vid ett av kaféborden, inbegripen i ett osynligt telefonsamtal om en biennal, en inglasad avbalkning där två män satt vid varsin dator och, inte minst, konsthallens stora sal klädd i leopardmönster på väggar, golv och pelare.
Mitt första intryck när jag kom in i det inre rummet var att man ställt upp ett antal obegripligt smaklösa konsthantverksföremål på stora trämöbler för att skapa ett intryck av att sakerna skulle vara möjliga att ha hemma. Min ledsagare öppnade skåpdörrar och drog ut byrålådor för att visa de mindre föremål som förvarades där.
Tidigare har jag sett reportage i tv om att konsthallen har projekt med kvinnor, boende i stadsdelen, som får sitta vid långbord och tillverka saker som sedan ställs ut. Jag tog för givet att det här var en sådan välmenande utställning.
På samma gång kände jag mig lite störd och förvirrad av att inte få besöka en konsthall på egen hand, utan att vara försedd med en skugga. Så snart jag tänkt den tanken insåg jag att den medföljande kvinnans funktion inte var att hjälpa mig tillrätta utan att bevaka mig. Det obehaget var större än det jag redan fått av de utställda föremålen.
Det är väl inte så ovanligt i en guldsmedsaffär, till exempel, att man blir behandlad som en presumtiv Plånbok och en presumtiv Tjuv på samma gång. Det var bara det att jag aldrig varit med om något liknande i en konsthall. Det där ordet Shop hade uppenbarligen inte räckt till för att jag skulle fatta galoppen.
Jag frågade i min förvirring om sakerna var tillverkade i konsthallen, vilket till och med jag borde ha förstått att de inte kunde vara eftersom det rörde sig om keramik och andra krävande material. Konsthallsfunktionären blev bestört. Med ett svimfärdigt ansiktsuttryck räckte hon mig ett häfte med uppgifter om konstnärernas meriter och varornas priser. Den fulaste grunkan av alla visade sig vara skapad av en professor på Konstfack. Priserna, i den mån jag orkade läsa, såg ut att variera mellan 10 000 och 30 000 kronor. Jag ville bara ut.
I den stora salen härskade en ödslighet som paradoxalt nog förstärktes av det poppiga leopardmönstret. Jag tittade upp och noterade med viss förvåning att inte även taket var leopardmönstrat. Mitt i salen stod ett vitt bord med tre bildskärmar på. Min ledsagare hade inte brytt sig om att följa med dit, så jag hade ingen att fråga vad man förväntades använda datorerna till.
Datorerna i den inglasade avbalkningen i receptionsdelen var fortfarande bemannade, och damen vid kafébordet med sin laptop talade fortfarande i en osynlig telefon om en biennal.
Jag kom ut i den råblåsiga marseftermiddagen på Taxingeplan i en känsla av beklämning. Två frågor infann sig automatiskt: Varför finns den här verksamheten över huvud taget? Och om den måste finnas, varför ska den finnas just i Tensta?
I pressen har jag läst att stadsdelsnämnden sagt nej till den men att Stockholms kulturborgarråd vill rädda den. I så fall är det väl rimligast att låta den flytta in i Kulturhuset. Eller kanske ännu hellre Stadshuset, där det finns en köpstark publik. Leopardmönstret kunde väl bli häftigt i Blå hallen?

Ola Sunesson
(Författare och mångårig medarbetare på SR:s kulturredaktion)