Vad är borgerlig kulturpolitik i Tensta?

Kulturpolitiken är förvisso inget ideologiskt slagfält. Det är inte lätt att skilja socialdemokratisk ”vänsterpolitik” från borgerlig ”liberalpolitik” i kulturfrågor. Socialdemokraterna betraktar de s.k. nationella kulturpolitiska målen från 1974 som sina. Och de borgerliga har inte kunnat formulera något alternativ. Under den förra borgerliga mandatperioden i Stockholm 1998-2002 försökte dåvarande kulturborgarrådet Birgitta Rydell (fp) som hon sade ”kasta loss från de föråldrade socialdemokratiska målen” och ställa upp tre alternativa mål för Stockholms kulturpolitik: kvalitet, mångfald och valfrihet. Tre slagord som trots allt knappast är en kulturpolitik. På ett nationellt plan kanske man skulle kunna hitta en skiljelinje mellan ett socialdemokratiskt intresse för amatörkultur och ett borgerligt intresse för privat sponsring. Men dessa idéer är snarare kopplade till enskilda politiker och inte till partier. T.ex. gillade inte f.d. kulturministern Marita Ulvskog (s) sponsring medan Anna-Greta Leijon (s) under många år engagerat sig hårt för en lagändring som skulle uppmuntra kultursponsring i Sverige. Den borgerliga alliansen deklarerade 2006 att man ska utreda privat kapital i kulturlivet men ingenting har hänt.

Kulturpolitiken formas av enskilda politiker och praktiska lösningar utan ideologiskt innehåll. Den ena sidan gör en fråga till sin och därför måste motståndarna vara emot. Kulturborgarrådet 1998-2002 Birgitta Rydell (fp) kämpade hårt emot graffiti i Stockholm. För henne var det en miljöfråga och därför stoppades alla graffitiskolor, lagliga väggar och graffitiutställningar som enligt henne uppmuntrade skadegörelse. Det är knappast ett ideologiskt ställningstagande utan praktiska överväganden om hur man stävjar klotter och miljöförstöring. Men socialdemokraternas skol- och kulturborgarråd 2002-2004 Erik Nilsson ”ideologiserade” frågan och gjorde en helt motsatt ståndpunkt till socialdemokratisk politik. Under hans år uppmuntrades återigen graffiti som ”ungdomarnas kulturella uttryck”.

Under det borgerliga styret i Stockholm 1998-2002 hade jag stöd av dåvarande kulturborgarrådet Birgitta Rydell. Det var under hennes mandatperiod som Tensta Konsthall byggdes upp. Konsthallen var ingen partipolitisk idé, inte heller ett ”uppdrag” ifrån någon nämnd. Nej, konsthallen växte fram ur en specifik lokal kulturmiljö. Tensta Konsthall hade under dessa år tre målsättningar: att visa konstutställningar av hög kvalitet, att vara ett besöksmål för hela regionen och att nå nya publikgrupper. När så socialdemokraterna tog över i stadshuset hösten 2002 och konsthallen började attackeras av kulturförvaltningen, fick jag höra av dåvarande kulturdirektören Eva Schöld att mina målsättningar inte överensstämde med socialdemokratisk kulturpolitik!

Men vad kan en idébaserad borgerlig kulturpolitik tänkas vara mer än licensskolk av public serviceteve? Faktum är att det inte finns någon debattör eller politiker på den borgerliga kanten som försöker formulera ett alternativ. Kulturpolitiken fortsätter att vara ”könlös”. I Tensta drar den borgerliga alliansen i dagarna bort kultursekreterartjänsten och 6000 förskole- och skolbarn riskerar att bli utan teater- och musikprogram. Kulturkommittén fick bara 100. 000 att fördela till lokala föreningsarrangemang. De pengarna är slut efter första halvåret. Men Tensta Konsthall ska fortsatt få skattepengar och borgerligt stöd för en socialdemokratisk amatörverksamhet! Är det borgerlig kulturpolitik?

Det är dags för skärpning! Vi väljare behöver ha ett alternativ och låt mig komma med förslag utifrån Tenstas perspektiv. En borgerlig allianspolitik inom kulturområdet borde i Tensta bygga på två idéer: stärkande av det civila samhället och en positiv hållning till privat finansiering. I en segregerad stadsdel som Tensta dominerar kommunal förvaltning och socialdemokratisk politik. Ingenting kan ske utanför dessa ramar. Detta hindrar invånarnas delaktighet och förlamar stadsdelens utveckling. Man måste understödja det fria föreningslivet så att det uppstår en ”tredje faktor” i stadsdelen. Kultursponsring är sedan årtionden en fråga som väntar på sin lösning. Detta är en angelägenhet för hela landet men idag kan Tensta gå i bräschen och visa vad privat finansiering kan göra i samarbete med lokala krafter. Stadsdelen kan vara ett intressant nationellt exempel på hur samhällsansvar kan se ut. Sedan två år ligger ett konkret förslag på privat finansiering av Tensta Konsthall hos politikerna i både stadsdels- och kulturnämnd.

Det civila samhället och kultursponsring är egentligen inte partiskiljande frågor så varför kan de inte bli hörnpelare i en borgerlig kulturpolitik? Det är seriösare än tevelicensskolk. Hela diskursen kring det civila samhället har sina ”höger - och vänsterresonemang”. Från borgerligt liberalt håll talar man om en nödvändig motvikt mot politiker- och ekonomisfären. Från vänsterhåll framhåller man fördjupning av demokratin. Och båda sidorna talar om det civila samhället. Kultursponsringen har å andra sidan engagerat i decennier över partigränserna. Enligt kulturfrågornas lite färglösa logik blir dessa politikområden antingen ”borgerliga” eller ”socialdemokratiska” när endera parten gör dem till sina. Så vad väntar man på?

© GW 07

http://intressant.se/intressant

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) presenterar direktiven till den nya kulturutredningen. Se DN 07 06 28: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=665520

Mikael Löfgren i DN 07 07 24 skriver om 30 år av svensk kulturpolitik. Se: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=673697