Konst och konflikter
För fem år sedan investerades mycket pengar ur en lokal stiftelse i byggandet av ett kulturhus i Helsingborg, Dunkers Kulturhus, som framför allt blivit känt som en institution med höga ambitioner för samtida konst. Samtidigt satsades offentliga medel på byggandet av Baltic Art Center i Visby. Planerna var ett samarbetsfäste för samtidskonsten runt Östersjön. Just nu pågår en nedmontering av båda institutionerna. Kulturnämnderna i både Helsingborg och på Gotland är just nu borgerliga. Båda nämnderna ifrågasätter värdet av samtidskonsten och förordar ”en större lokal förankring”. Baltic Art Center och Dunkers Kulturhus har tillhört de bättre konstinstitutionerna i landet men nu stryps pengarna och verksamheten vänds till det lokala. Detta innebär att kvaliteten på institutionerna sjunker och de upphör egentligen att existera.
När socialdemokratiska politiker i Sollentuna och Stockholm stängde Edsvik Konst & Kultur och Tensta Konsthall för några år sedan, användes samma resonemang. Två mötesplatser för ambitiös samtidskonst snöptes till bagateller. Alltså – oavsett politisk färg avvisas den ambitiösa och internationella samtidskonsten till förmån för lokala förmågor och amatörprojekt. Politikerna genomdriver detta ofta på ett våldsamt sätt som liknar agg mot både kunniga institutionsföreträde och samtidskonsten själv. Vad handlar det egentligen om?
Långt efter striden om Tensta Konsthall 2003 har jag förstått att vissa lokala socialdemokrater härsknat till eftersom jag inte ville göra en utställning med den avlidna konstnären Helga Henschen. Just under året 2003 besökte den dåvarande socialdemokratiske nämndordföranden mig på konsthallen. Han flankerades av fyra landsmän. Jag uppmanades då att göra en utställning med en pensionerad landsman som målade blomtavlor. Tre timmar ägnade jag åt att pedagogiskt förklara varför detta inte var lämpligt. En annan pensionerad tandläkare, en lokalpolitisk slugger, deklarerade för mig redan 1999 att han skulle se till att Tensta Konsthall stängdes p.g.a. att jag släppt in Stig Sjölunds utställning ”With Love”.
Idag kämpar samtidskonsten för sin plats i offentligheten. Attackerna emot den kommer framför allt från kulturnämnder oavsett politisk färg och alternativet sägs vara ”lokal förankring” och ”relationell estetik”. När Beate Sydhoff i Tensta Konsthalls styrelse började dragkampen om konsthallens målsättningar ifrågasatte hon utställningsprogrammet och konsthallens konstnärliga råd. Hon ville ha mer av ”kulturhuskaraktär” på verksamheten. Faktum är att kulturförvaltningen senare, på hennes initiativ, föreslog att Tensta Konsthall skulle bli en filial till Kulturhuset i stan.
För mig var det självklart att Tensta Konsthalls utställningar 1998-2003 var de mest effektiva för att inom givna ekonomiska och personella ramar uppnå flera mål: kvalitet, besökstatistik, pedagogiska mål och lokala utvecklingsmål. Många angelägna konstverk visades av ledande konstnärer i Europa och världen. 10. 000 besökare sökte sig till Tensta varje år. 45 % av all barn- och ungdomar i lokalområdet deltog i en ambitiös pedagogisk verksamhet och över 200 större artiklar skrevs varje år om konsthallen och Tensta i dagspressen över hela landet. För det konstnärliga rådet handlade det om att få ut så mycket som möjligt av en begränsad verksamhetsbudget.
Samtidigt som jag försvarade min verksamhet mot attacker besöktes jag av en kommunal kulturdelegation från Sandviken. Året var 2002 och politikerna i Sandviken övervägde att lägga ned stadens konsthall eftersom endast 8 % av budgeten gick till utställningar. Kulturchef, dåvarande konsthallschef och en parlamentarisk utredningsgrupp ville höra hur jag klarade att lägga 30 % av verksamhetsbudgeten på utställningsproduktion. Sandvikens politiker lade ned sin konsthall strax efter besöket i Tensta! Jag anser att de gjorde rätt. Då var det en rationell bedömning som låg till grund för beslutet. Men alltför ofta uppstår såriga konflikter runt konstinstitutioner mellan å ena sidan engagerad professionalism och å andra sidan särintressen, politiska konjunkturer och kotterier.
På samma sätt som vissa musikstycken och böcker är angelägna är vissa konstverk viktiga. Sådana konstverk produceras också i samtiden. Men trenden att konstinstitutioner ska bli ”lokala” och ”relationella” är bara eufemismer för grumliga särintressen. Publikarbetet är visst en självklar del av en konstinstitutions verksamhet men institutionens hela existensberättigande är viktiga konstutställningar. Idag är tyvärr inte detta självklart. I grunden handlar problemet om att i princip alla konstinstitutioner i landet är skattefinansierade och politikerstyrda. Vi behöver fler aktörer, andra finansiärer. Också. Se här ett ”civilisatoriskt” argument för något så prosaiskt som pengar och organisationsformer.
© GW 07
Om Dunkers Kulturhus i Helsingborg: http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/artikel.asp?ProgramID=1012&Nyheter=1&artikel=1439962
Om Baltic Art Center (BAC) i Visby: http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?Artikel=1197674
När socialdemokratiska politiker i Sollentuna och Stockholm stängde Edsvik Konst & Kultur och Tensta Konsthall för några år sedan, användes samma resonemang. Två mötesplatser för ambitiös samtidskonst snöptes till bagateller. Alltså – oavsett politisk färg avvisas den ambitiösa och internationella samtidskonsten till förmån för lokala förmågor och amatörprojekt. Politikerna genomdriver detta ofta på ett våldsamt sätt som liknar agg mot både kunniga institutionsföreträde och samtidskonsten själv. Vad handlar det egentligen om?
Långt efter striden om Tensta Konsthall 2003 har jag förstått att vissa lokala socialdemokrater härsknat till eftersom jag inte ville göra en utställning med den avlidna konstnären Helga Henschen. Just under året 2003 besökte den dåvarande socialdemokratiske nämndordföranden mig på konsthallen. Han flankerades av fyra landsmän. Jag uppmanades då att göra en utställning med en pensionerad landsman som målade blomtavlor. Tre timmar ägnade jag åt att pedagogiskt förklara varför detta inte var lämpligt. En annan pensionerad tandläkare, en lokalpolitisk slugger, deklarerade för mig redan 1999 att han skulle se till att Tensta Konsthall stängdes p.g.a. att jag släppt in Stig Sjölunds utställning ”With Love”.
Idag kämpar samtidskonsten för sin plats i offentligheten. Attackerna emot den kommer framför allt från kulturnämnder oavsett politisk färg och alternativet sägs vara ”lokal förankring” och ”relationell estetik”. När Beate Sydhoff i Tensta Konsthalls styrelse började dragkampen om konsthallens målsättningar ifrågasatte hon utställningsprogrammet och konsthallens konstnärliga råd. Hon ville ha mer av ”kulturhuskaraktär” på verksamheten. Faktum är att kulturförvaltningen senare, på hennes initiativ, föreslog att Tensta Konsthall skulle bli en filial till Kulturhuset i stan.
För mig var det självklart att Tensta Konsthalls utställningar 1998-2003 var de mest effektiva för att inom givna ekonomiska och personella ramar uppnå flera mål: kvalitet, besökstatistik, pedagogiska mål och lokala utvecklingsmål. Många angelägna konstverk visades av ledande konstnärer i Europa och världen. 10. 000 besökare sökte sig till Tensta varje år. 45 % av all barn- och ungdomar i lokalområdet deltog i en ambitiös pedagogisk verksamhet och över 200 större artiklar skrevs varje år om konsthallen och Tensta i dagspressen över hela landet. För det konstnärliga rådet handlade det om att få ut så mycket som möjligt av en begränsad verksamhetsbudget.
Samtidigt som jag försvarade min verksamhet mot attacker besöktes jag av en kommunal kulturdelegation från Sandviken. Året var 2002 och politikerna i Sandviken övervägde att lägga ned stadens konsthall eftersom endast 8 % av budgeten gick till utställningar. Kulturchef, dåvarande konsthallschef och en parlamentarisk utredningsgrupp ville höra hur jag klarade att lägga 30 % av verksamhetsbudgeten på utställningsproduktion. Sandvikens politiker lade ned sin konsthall strax efter besöket i Tensta! Jag anser att de gjorde rätt. Då var det en rationell bedömning som låg till grund för beslutet. Men alltför ofta uppstår såriga konflikter runt konstinstitutioner mellan å ena sidan engagerad professionalism och å andra sidan särintressen, politiska konjunkturer och kotterier.
På samma sätt som vissa musikstycken och böcker är angelägna är vissa konstverk viktiga. Sådana konstverk produceras också i samtiden. Men trenden att konstinstitutioner ska bli ”lokala” och ”relationella” är bara eufemismer för grumliga särintressen. Publikarbetet är visst en självklar del av en konstinstitutions verksamhet men institutionens hela existensberättigande är viktiga konstutställningar. Idag är tyvärr inte detta självklart. I grunden handlar problemet om att i princip alla konstinstitutioner i landet är skattefinansierade och politikerstyrda. Vi behöver fler aktörer, andra finansiärer. Också. Se här ett ”civilisatoriskt” argument för något så prosaiskt som pengar och organisationsformer.
© GW 07
Om Dunkers Kulturhus i Helsingborg: http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/artikel.asp?ProgramID=1012&Nyheter=1&artikel=1439962
Om Baltic Art Center (BAC) i Visby: http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?Artikel=1197674
posted by Gregor Wroblewski at 8:23 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home