Nu försvinner kultursekreteraren från Tensta
Under de senaste 10 åren har Spånga-Tensta varit en av få stadsdelar i Stockholm som behållit både kulturkommitté och kultursekreterare från tiden före stadsdelsreformen. Strax innan reformen 1996 fördelade Södra Järva kulturkommitté (Spånga-Tensta-Rinkeby) – där jag var vice ordförande - 250. 000 per år till lokala föreningar för kulturproduktion. Föregångaren Järva Kulturkommitté (Spånga-Tensta-Rinkeby-Kista) delade ut 500. 000 några år innan. Den kommunala kultursekreteraren var föredragande i kommittén, effektiviserade administrationen och tog initiativ till kommitténs egna kulturproduktioner som kompletterade föreningslivet. Inför stadsdelsreformen ansåg kulturkommittén att det vore viktigt för en segregerad stadsdel att behålla kultursekreteraren och föreningarnas engagemang som kanaliserades genom kulturkommittén. Den fungerade som ”demokratiskola” och samlande punkt för civilsamhället. Den nybildade stadsdelsförvaltningen letade vid samma period dessutom efter en ”profilering”. Man sade sig vilja bygga på lokala förutsättningar. Det blev kultur. På det sättet möjliggjordes Järva konstskola och konsthallen, Livstycket och Tensta Marknad, Kulturkafé och boutställning. Tankarna landade t.o.m. i stadshuset där borgarrådet Michael Söderlund (m) pekade ut Södra Järva som ”downtown – kulturkvarteret” i en Järvavision med Kista som motor och Järvafältet som ”Central Park”.
Nu försvinner kultursekreteraren. Alliansens stadsdelsnämnd motiverar detta med att byråkratin ska minska och att andra stadsdelar inte heller har en kultursekretare. Man tror att skolorna själva ska se till att eleverna får del av kulturen. Under 2006 resulterade kultursekreterarens arbete i att 8350 barn/elever fick se 22 olika produktioner på olika ställen i Spånga-Tensta vid 108 tillfällen. Det var mest musik- och teaterföreställningar som kostade
ca. 650. 000 inklusive sekreterarens lön. Är det troligt att skolorna kommer att kunna upprätthålla en sådan verksamhet? Jag tror inte det.
Kulturen är inte tillgänglig i de segregerade förorterna på samma sätt som i stadens centrum. Detta är till en del ett praktiskt ”logistikproblem”. Kulturinstitutionerna finns inte i förorten.
Men det är dessutom en social fråga på samma sätt som utbildning, yrke och livsstil är det. Medelklassen konsumerar kultur. Kulturproducenterna kommer från medelklassen. Och medelklassen finns inte i de segregerade förorterna utan här bor människor som har ett annat ”kulturkonsumtionsmönster” som inte inbegriper offentligfinansierade kulturinstitutioner och projekt. Barn i Tensta får därför inte del av det offentligas kulturresurser genom sina familjer. Här ska skolan hjälpa till. Det är bl.a. en social rättvisefråga.
På Tensta Konsthall 1998-2003 ansvarade jag för en unik barn- och ungdomspedagogisk verksamhet. Ingen annanstans i landet arbetade en konstinstitution så systematiskt med skolor i en segregerad bostadsmiljö. Med hänvisning till de nationella kulturpolitiska målen och skolans egna formuleringar i undervisningsplanen lyckades jag förmå stadsdelsnämnden att anta ett konkret mål: alla 6000 elever skulle åtminstone en gång per år delta i konsthallens pedagogiska verksamhet. Det var viktigt att ha denna målformulering i kontakterna med skolan. Jag hade ett mål att hänvisa till och att årligen utvärdera. Det första året nådde konsthallen 10 % av eleverna. 2003 nåddes 45 % innan allt stoppades på ett skandalöst sätt.
Stadsdelsnämndens verksamhetsplaner har i 10 år angivit kulturmålsättningen för barn- och ungdom i stadsdelens skolor så här: varje barn har rätt till åtminstone ett kvalitativt kulturprogram per år. (Det kan vara ett museibesök, en teaterföreställning eller dyl.) Varje årsredovisning för nämnden har lakoniskt konstaterat att ”kulturmålen för barn och ungdom har uppnåtts.” I Spånga och Tensta finns ett dussintal skolenheter. Enligt direktiven under 10 års stadsdelsförvaltning skulle de alla ha egna kulturplaner d.v.s. en egen verksamhetsplan för hur kultur ska ingå i skolans verksamhet. Men bara en enda skola har haft en sådan plan! Varje skola ska dessutom ha kulturombud. Varje år väljs således någon lärare att vara postlåda för informationen från kultursekreteraren. Inget större engagemang fordras och betalas definitivt inte för. Mot bakgrund av en torftig kulturmålsättning, frånvaron av kulturplaner och kulturombudens icke-engagemang är det högst otroligt att skolorna ska kunna ersätta den pådrivande och samordnande kraften hos kultursekreteraren. Lärare (kulturombud) kommer inte att få planera och organisera teaterföreställningar på arbetstid och de stannar garanterat inte kvar i skolan, gratis efter arbetstidens slut, för att göra det.
Som en del av nedmonteringen av stadsdelsförvaltningarna har nu skolornas ledning centraliserats i Stockholm. Vi återgår till situationen före 1996. När nu kultursekreteraren dras in borde de 10-talet lokala rektorsområdena i Spånga-Tensta avsätta 70. 000 vardera för att behålla sekreterartjänsten med en minimal verksamhetskassa eller ännu hellre borde den nya utbildningsnämnden ta över ett antal kultursekreterartjänster för att serva stadens alla skolor.
© GW 07
Nu försvinner kultursekreteraren. Alliansens stadsdelsnämnd motiverar detta med att byråkratin ska minska och att andra stadsdelar inte heller har en kultursekretare. Man tror att skolorna själva ska se till att eleverna får del av kulturen. Under 2006 resulterade kultursekreterarens arbete i att 8350 barn/elever fick se 22 olika produktioner på olika ställen i Spånga-Tensta vid 108 tillfällen. Det var mest musik- och teaterföreställningar som kostade
ca. 650. 000 inklusive sekreterarens lön. Är det troligt att skolorna kommer att kunna upprätthålla en sådan verksamhet? Jag tror inte det.
Kulturen är inte tillgänglig i de segregerade förorterna på samma sätt som i stadens centrum. Detta är till en del ett praktiskt ”logistikproblem”. Kulturinstitutionerna finns inte i förorten.
Men det är dessutom en social fråga på samma sätt som utbildning, yrke och livsstil är det. Medelklassen konsumerar kultur. Kulturproducenterna kommer från medelklassen. Och medelklassen finns inte i de segregerade förorterna utan här bor människor som har ett annat ”kulturkonsumtionsmönster” som inte inbegriper offentligfinansierade kulturinstitutioner och projekt. Barn i Tensta får därför inte del av det offentligas kulturresurser genom sina familjer. Här ska skolan hjälpa till. Det är bl.a. en social rättvisefråga.
På Tensta Konsthall 1998-2003 ansvarade jag för en unik barn- och ungdomspedagogisk verksamhet. Ingen annanstans i landet arbetade en konstinstitution så systematiskt med skolor i en segregerad bostadsmiljö. Med hänvisning till de nationella kulturpolitiska målen och skolans egna formuleringar i undervisningsplanen lyckades jag förmå stadsdelsnämnden att anta ett konkret mål: alla 6000 elever skulle åtminstone en gång per år delta i konsthallens pedagogiska verksamhet. Det var viktigt att ha denna målformulering i kontakterna med skolan. Jag hade ett mål att hänvisa till och att årligen utvärdera. Det första året nådde konsthallen 10 % av eleverna. 2003 nåddes 45 % innan allt stoppades på ett skandalöst sätt.
Stadsdelsnämndens verksamhetsplaner har i 10 år angivit kulturmålsättningen för barn- och ungdom i stadsdelens skolor så här: varje barn har rätt till åtminstone ett kvalitativt kulturprogram per år. (Det kan vara ett museibesök, en teaterföreställning eller dyl.) Varje årsredovisning för nämnden har lakoniskt konstaterat att ”kulturmålen för barn och ungdom har uppnåtts.” I Spånga och Tensta finns ett dussintal skolenheter. Enligt direktiven under 10 års stadsdelsförvaltning skulle de alla ha egna kulturplaner d.v.s. en egen verksamhetsplan för hur kultur ska ingå i skolans verksamhet. Men bara en enda skola har haft en sådan plan! Varje skola ska dessutom ha kulturombud. Varje år väljs således någon lärare att vara postlåda för informationen från kultursekreteraren. Inget större engagemang fordras och betalas definitivt inte för. Mot bakgrund av en torftig kulturmålsättning, frånvaron av kulturplaner och kulturombudens icke-engagemang är det högst otroligt att skolorna ska kunna ersätta den pådrivande och samordnande kraften hos kultursekreteraren. Lärare (kulturombud) kommer inte att få planera och organisera teaterföreställningar på arbetstid och de stannar garanterat inte kvar i skolan, gratis efter arbetstidens slut, för att göra det.
Som en del av nedmonteringen av stadsdelsförvaltningarna har nu skolornas ledning centraliserats i Stockholm. Vi återgår till situationen före 1996. När nu kultursekreteraren dras in borde de 10-talet lokala rektorsområdena i Spånga-Tensta avsätta 70. 000 vardera för att behålla sekreterartjänsten med en minimal verksamhetskassa eller ännu hellre borde den nya utbildningsnämnden ta över ett antal kultursekreterartjänster för att serva stadens alla skolor.
© GW 07
posted by Gregor Wroblewski at 8:23 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home