Wednesday, August 01, 2007









Joseph Beuys förklarar konst för en död hare 1965

Om att gråta på konstutställning

När vi nu har möjlighet att återuppbygga Tensta Konsthall med privat finansiering, vill jag glänta på dörren in till min verkstad – till idéerna som driver och avgör en konstinstitutions verksamhet. Under åren 1998-2003 var Tensta Konsthall framgångsrik eftersom det fanns en idé om varför vi gjorde de utställningar vi faktiskt gjorde. Tensta Konsthall hade en egen röst. Publiken kände igen en utställning från Tensta Konsthall. Och det var det personliga tilltalet 10 000 besökare varje år hörde och uppskattade. I Kaj Pollaks film ”Så som i himlen” återvänder den framgångsrike dirigenten till hembyn och säger vid ett tillfälle: ”redan när jag var en liten pojke ville jag skapa musik som öppnar människors hjärtan”. Tensta Konsthall ville med sitt val av utställningar nå besökarnas hjärtan. Därför visades konstverk av Shirin Neshat, Eva Koch, Araya Rasdjarmrearnsook, Amar Kanwar, Magnus Wallin, bland många andra liknande. Och det hände ibland att besökarna grät av rörelse.

Filmen ger konstnärerna kraftfullare verktyg än måleriet och orörliga objekt. Därför har konstnärernas produktion av filmverk ökat kraftigt under de senaste 15 åren. ”Video” har etablerat sig som genre och det innebär unika möjligheter att nå nya publikgrupper. Alla har sett på TV och varit på bio. Men det finns fortfarande inte i Sverige en konstinstitution som specialiserat sig på att bygga upp kompetens för visning av dessa verk. Förvisso visas konstnärers filmer på museer och konsthallar men utan kreativitet vad gäller sättet att visa verken. Så kallade ”screeningar” är helt enkelt biografvisningar. Den vanliga installationen med specialbyggt rum som isolerar projektionen från resten av utställningsrummet är också bara en tillfällig biograf. Genren kräver mer än så. Sättet att berätta med film påverkas av åskådarens rörlighet i rummet. Här finns konstnärliga utvecklingsmöjligheter som måste matchas av institutionell utveckling.

Idag finns ett fenomen som man i Sverige kallar för ”relationell estetik”. Det är köttbullstävlingar och tipsrundor som upphöjs till konstverk! Detta är oftast offentligfinansierade projekt ledda av yngre konstnärer och förekommer på konstinstitutioner. Ännu finns inga kritiska analyser av fenomenet och inga offentliga utvärderingar av satsade skattemedel. Företeelsen namngavs av den franske kritikern Nicolas Bourriaud i början av 1990-talet. Han iakttog den aktuella konstproduktionen och tyckte sig se en ofta förekommande ”publikinvolvering”. Konkret kunde det handla om att en konstnär bjöd allmänheten på en måltid i ett museum och detta kallades för ett relationellt konstverk. Bourriaud var en av drivkrafterna bakom den offentligt finansierade konsthallen Palais de Tokyo i Paris. 1995 i tidskriften Paletten presenterades relationell estetik för första gången brett av dåvarande redaktören Åsa Nacking som den nya, intressanta konsttrenden. Samtidigt var Stig Sjölund professor på den då relativt nya konsthögskolan i Umeå. Han är den konstnär i Sverige som framför allt förknippas med en omskakande publikrelation och Umeå konsthögskola kom under några år att präglas av ett speciellt intresse för den s.k. relationella estetiken.
Fenomenet har aldrig blivit populärt men två offentliga konsthallar i Sverige har drivits med sådana projekt som huvudsaklig inriktning – Rooseum i Malmö 1999-2003 och Tensta Konsthall sedan 2004. På Rooseum var det den brittiske chefen Charles Escher som gjorde om konsthallen till fritidsgård, tappade besökare och körde institutionen i botten. På Tensta Konsthall försöker man just nu att bygga upp en pedagogisk verksamhet genom paternalistiska pysselprojekt för invandrare istället för konstutställningar. Se: http://expressen.se/index.jsp?d=893&a=802438

Gemensamt för dessa försök är att slopa konstnärernas utställningar och istället involvera besökare i amatörproduktioner som sedan kallas konstutställningar. Man talar om att sätta igång ”processer” och ”plattformar” med pretentioner på politiskt och socialt förändringsarbete som initieras av konstnärer eller konstinstitutioner.

Hur har det blivit så?

Förespråkare av relationell estetik brukar nämna den tyske konstnären Joseph Beuys som förebild. På 60-talet var han professor på konstakademien i Düsseldorf och menade att alla kan vara konstnärer. Helt klart är Beuys en av Europas viktiga konstnärer under efterkrigstiden. Hans politiska engagemang och mörka privatmytologi sticker ut i samtidshistorien. Se vidare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Beuys Svensk relationell estetik handlar emellertid om något annat än radikal samhällsomvandling med konsten som verktyg. Det är inte en utvidgning av konstbegreppet som förespråkarna påstår - men falsk flagg!

I Storbritannien finns sedan decennier något som heter Community Art. Av alla etiketter på konst från 60-70-talet är detta en av de mest seglivade och framgångsrika. Detta är den brittiska motsvarigheten till de svenska studieförbundens konst- kultur - och hantverkskurser
men uppstod ur 60-talets alternativrörelse. Det har sina egna nätverk, institutioner, evenemang och ekonomi. I februari 2005 öppnade Europas största institution för Community Art – The Public i West Bromwich – ett nybygge för 150 miljoner. Detta kompletteras med utbildningar i ”cultural animation”. Det är ett slags projektledarutbildningar för kursledare som förväntas inspirera allmänheten utanför kulturinstitutionerna till eget skapande och delaktighet i kulturlivet. Det ser ut som taget ur riksdagens kulturpolitiska mål från 1974 och det är detta som tjänstemännen på Stockholms kulturförvaltning har förstått! De har hakat på de unga konstnärernas intresse för ”relationell estetik” och understödjer projekt som på sikt etablerar Community Art i landet. I framtiden kan vi se fram emot substantiella skattesubventioner till ett separat kretslopp av amatörkultur enligt brittisk modell. De s.k. nationella kulturpolitiska målen från 1974 och uppgraderade 1996, är ett visionärt socialdemokratisk dokument för samhällsförändring. Se: http://www.kulturradet.se/index.php?pid=2056 Stockholms kulturförvaltning har under socialdemokratiskt styre 2003-2006 tolkat målen som i grunden ett pedagogiskt projekt. Det var därför förvaltningen lyckades förstöra Tensta Konsthalls professionella pedagogiska verksamhet 2004. Eva Schöld (dåvarande kulturdirektör) påstod att det arbetet inte var överensstämmande med socialdemokratisk kulturpolitik! Detta har vidare lett till mandatperiodens satsningar på barn- och ungdomskultur, Lava i Kulturhuset och vissa ”förortsprojekt” som Tensta Konsthall och Konsthall C i Hökarängen. Ingen kan kritisera
barn- och ungdomssatsningar men man får inte kasta ut barnet med badvattnet.

I förmedlingsarbetet, publikarbetet, det pedagogiska arbetet, det som handlar om att ”nå en publik” genom en konstinstitution, finns en fixpunkt – en kärna. Denna kärna som allt egentligen handlar om är konstverket. Konstverket är valt därför att det är angeläget, viktigt, intressant, bra, oroande, väckande, vackert, o.s.v. För att effektivt nå en publik kan man inte byta ut konstverket utan man måste understödja dess väg till publiken med ”publikarbete”. En konstinstitution är som ett förlag och konstverket är som en bok. Det är förlagets arbete att förmedla böckerna till läsarna. Ett förlag skulle kunna anordna skrivarkurser och läsklubbar för att på sikt ”bygga upp” en ny publik. Men för den skull kan det inte ersätta nobelpristagarna med amatörutgivningar. Det är det som den ”relationella estetiken” gör – man ersätter konstverket med gör-det-själv-projekt. Det handlar om hur man ser på böcker och konst. Jag tror det finns livsviktiga och lättviktiga böcker och konstverk. På en konstinstitution är publikarbete viktigt men pedagogiken är aldrig ett alternativ till konsten utan ett komplement.

I 50 år har konstteoretiker slipat på en förklaringsmodell för att hitta en överordnad teori för konstnärernas oberäkneliga infall. Det blev den institutionella konstteorin. Se prof. Lars Vilks
konsthistoria: http://www.vilks.net/konstteori/konsten1975-2005/konsthistoria_samtidsperspektiv.html Konstnärerna har med tiden anammat resonemanget som försvar för den konstnärliga friheten. Men nu har kulturtjänstemän, politiker och samlare också lärt sig! Teorin säger att det är ”konstapparaten” som bestämmer vad som är konst och vad som är bra och dåligt. Nu upprepar byråkraterna myndigt: ”vi är en del av konstapparaten och vi sitter på pengarna, så nu bestämmer vi. Amatörinriktade pedagogiska projekt för nya publikgrupper är lika bra konst som nått annat, så det lägger vi pengarna på”. Det är misstänkt när byråkrater tycker Beuys är bra. Det är så man vill gråta.

GW 07
http://intressant.se/intressant





0 Comments:

Post a Comment

<< Home

Jag har placerat min blogg i Tensta på bloggkartan.se