Wednesday, August 01, 2007

Kommentar till tenstahistoria




















Foto: Tercero "Rolle" Rodillas med elev vid Järva Ateljén 1992.

(Till N.R.)

Att skriva en stads eller stadsdels historia är en del av lokalsamhällets självförståelse. Ett av Tenstas problem är att vi inte har en skriven historia och inga tillgängliga arkiv. Varje bok som seriöst försöker beskriva våra livsvillkor är därför välkommen. Din text som ska publiceras i höst fokuserar på tenstabornas relationer till de styrande i lokalsamhället med bl.a. Tensta Konsthall som typexempel. Det är bra. Tensta Konsthall kom till dels genom åratal av lobbying och dels genom den ”gräsrotsdemokratiska” processen i Ytterstadssatsningen. Vid ett visst tillfälle satt 300 tenstabor och röstade för att bygga en konsthall. Visst kan man med fog säga att Ytterstadssatsningen var ett demokratiprojekt tillsatt ovanifrån, men om man tog det på allvar så var det en inbjudan till lokalbefolkningen att besluta om lokala frågor och skattepengar. Under skandalprocessen runt konsthallen 2003-2004 förstod inte massmedia denna aspekt trots att jag försökte göra dem medvetna om perspektivet. Tjänstemän och inbjudna personer som inte bor i stadsdelen drev konflikten utan hänsyn till lokal opinion och konsthallens lokala rötter. Det är intressant vad textens ”Birger” har att säga om sin roll i konflikten. Jag har ju anat hur han och andra resonerar mellan skål och vägg, men det är första gången jag ser det i skrift. Kulturförvaltningens dåvarande direktör Eva Schöld sade till mig den 7 april 2003, den dag jag sökte upp henne för att varna för styrelsens agerande, att de mål vi hade på Tensta Konsthall inte var överensstämmande med socialdemokratisk kulturpolitik. Jag anser att enskilda kulturtjänstemän försöker driva utvecklingen mot ett ”community art system” liknande det som finns i Storbritannien. Det hela är i princip ett kraftigt utökat stöd till de svenska studieförbundens konst - och kulturkurser fast omplanterat på en alternativ konstscen med egna nätverk, egna institutioner, ett nationellt uppdrag och en avant garde-etikett. (Mer om detta i en annan text på denna blogg.) I min frustration över socialdemokratisk okunnighet i konstfrågor grep jag 2004 efter Antonio Gramsci. Jag beställde ett urval av hans ”Prison Notebooks” och började ett ändlöst sökande efter argument för en ny vänsterhållning och bättre intellektuell grund för kulturfrågor än vad det s-märkta kulturborgarrådet kunde uppvisa. Självklart var det övermäktigt. Händelsförloppet runt Tensta Konsthall visade att det var omöjligt att diskutera. Konflikten var inte öppen för argument och diskussion. Den handlade om rå maktutövning av konstellationen av socialdemokrater, kommunal förvaltning och stiftelse i konsthallen.

Du jämför två stadsdelar med vissa likheter men framför allt med stora skillnader – Tensta och Ottensen i Hamburg. Att ställa dem emot varandra tydliggör emellertid våra problem i Tensta. Å ena sidan Ottensen, en del av Altonadistriktet i Hamburg, med en organisk stadshistoria ända från medeltiden och å andra sidan ett 35-årigt miljonprogramområde konstruerad som boendemaskin för att lösa Sveriges bostadsproblem och modernisering. Som du vet byts 2/3-delar ut av Tenstas befolkning på tio år, inga tomma lokaler finns i Tensta och väldigt få offentliga aktörer, kommunal förvaltning är dominant i stadsdelen och i princip all verksamhet är skattefinansierad – allt detta understöder en kortsiktig och politiskt känslig projektkultur. Jag skulle till och med vilja kalla det en ”kolonial kultur”. Till Tensta kommer ingen trevlig millionär och erbjuder ett hus till ideella föreningar som i Ottensen. Tensta är resultatet av den mest avancerade sociala ingenjörskonsten vilken en tid även inbegrep steriliseringar som en del av myndighetsutövningen. Tensta betraktas som en transitplats av de styrande och av många lokalboende också. Ottensen är en gammal stadsdel med historia, traditioner, revolutioner och snälla miljonärer. Din text ställer effektivt de två bilderna emot varandra.

Visst, i jämförelse med ”målaren” från Ottensen i din text ville jag inte skapa en konsthall för amatörkonst utan ett riktigt besöksmål som skulle kunna attrahera besökare från hela regionen. Observera att tenstaborna beslöt i Ytterstadssatsningen att bygga en ”avancerad verksamhet”. Naturligtvis skulle något annat ha kunnat diskuteras, men tanken att skapa något i Tensta som ingen förväntade sig just där var utmanande. Och varför ska de fattiga alltid nöja sig med det sämre? Kom ihåg sammanhanget: redan på 1970-talet började Tenstas ”konstmiljö” att växa på Tenstagården och har sedan utvecklat sig till en lokal särprägel. I ungdomsgårdens barack på backen ovanför Tenstaplan uppmuntrade fältassistenten Tercero ”Rolle” Rodillas filmproduktion. Babis Tsokas filmintresse började där. I det nya huset hade fritidsgården ett snickeri, en keramikugn och ett rum speciellt avsatt för måleri och textiltryck. Hantverks - och konstaktiviteter var viktiga på Tenstagården liksom dans och teater. De unga besökarna uppmuntrades att själva producera något. Under perioden 1979-89 var Tenstagården den enda platsen i Tensta för ungdomars kulturproduktion. T. ex. drevs en tidning ”Svart-Kalle” med ungdomsredaktion (Kurdo Baksis förlagsintresse grodde där) , barn i åldern 4-12 tecknade och målade efter modell i samarbete med Turkiska föreningen, en inspelningsstudio byggdes av ungdomar för ungdomsproducerad musik, en showdansgrupp drevs av ungdomar och turnerade på ungdomsgårdar i Stockholmsområdet, 87-89 drevs ett ambitiöst musikprogram med stor publik, teckning med modell pågick några år o.s.v. Inger Höjer-Aspemyr, Rolle Rodillas och jag var motorn i denna tradition. Vi var fältassistenter anställda av kommunen för att utföra socialt förebyggande arbete. Vi använde oss av kulturprojekt som metod för detta. Du förstår, våra utgångspunkter låg i en helt ny stadsdel uppbyggd 1967-1974. I en ny stadsdel har ännu inte en generation barn vuxit upp. Det är egentligen barnen som skapar ”hemorten” och som ger en plats dess historia. I socialt förebyggande arbete är tidsaspekten viktig och att bygga relationer mellan människor. Ideella föreningar, återkommande arrangemang och samlingsplatser måste skapas i ett nytt samhälle för att understödja dessa relationer. Tensta konstförening var en sådan ideell förening som bildades 1974 av de första tenstaborna. Man drev ett bokkafé vid Tisslingeplan och organiserade konstutställningar. 1989 öppnar Inger och Rolle med stöd av Missionskyrkan och missionsföreståndare Gunnar Marstorp en konstskola i kyrkans lokaler vid Tisslingeplan och för upp traditionen från ungdomsgården till en högre nivå. Under de 11 åren som Järva Ateljén (som den först hette) blev Järva Konstskola utvecklades den från ett socialprojekt för elever som fallit utanför gymnasiet till att bli en mer medveten förberedande konstskola. Förändringen berodde på en växande förståelse för segregationen inom samhället i stort och skolan blev ett bidrag till att förändra denna. Det var ju också först i början av 90-talet i samband med den stora arbetslösheten som ordet ”segregation” blev vanligt i massmedia.

Idén om Tensta Konsthall var ytterligare ett steg. Först öppen aktivitet på fritidsgården, sedan en riktig konstskola, sedan en professionell konstinstitution som skulle stötta konstskolans utveckling genom att dra till sig konstnärer som även kunde undervisa på skolan. Nästa steg hade varit en lägenhet för s.k. ”residency” knutet till ett IASPIS-stipendium. Triangeln konstskola, konsthall och stipendielägenhet var tänkt som en samverkande konstellation av professionell verksamhet beläget i Tensta och samtidigt involverande lokalbefolkning genom pedagogisk verksamhet, publikarbete och fungerande som identitetsskapare för lokalsamhället. Vi byggde systematiskt en positiv miljö genom att använda konst. Men vårt problem var att detta mångåriga arbete aldrig blev sanktionerat av den kommunala förvaltningen. Vi fick hålla på i begränsade portioner men kunde aldrig bygga upp stabila strukturer. Den kommunala Kulturskolan bildades på 90-talet genom en förändring av det gamla ”Vår Teater”. Konst- och musikverksamhet tillsammans med teater riktad till barn och ungdom har aldrig blivit populärt bland tenstabarnen. Aktiviteterna har mer attraherat spångabarn. Skolor och förskolor har alltid klagat på höga avgifter. Vi försökte många gånger att på olika sätt få med Kulturskolan i vårt ”miljöbygge” men utan varaktiga resultat. Under senare år är det Arbetslösas förening och Kulturkaféet i Tensta Träff som vårdat det fria och obundna föreningslivets kulturintresse. I samband med stadsdelsreformen 96 lyckades vi i Tensta få kulturkommittén att överleva som instrument för lokalt föreningsinflytande, tyvärr med starkt begränsade möjligheter. Tensta Marknad måste nämnas som en del av den kreativa strukturen. Varje år sedan 1974 (med ett uppehåll 84-87) har det genomförts en lokal festival eller marknad i Tensta med finansiellt stöd från framför allt kommunen. Rolle Rodillas var motorn bakom festivalen innan uppehållet 84 och jag efteråt till 93. För oss fältassistenter handlade marknaden om att skapa traditioner i ett nybyggarsamhälle och samarbeta med aktiva tenstabor för lokalsamhällets bästa. Vi kunde använda oss av marknaden som mål för andra projekt som t.ex. musik- och dansgrupper. En gång om året skapades en arena och en publik för en mängd lokala amatörproduktioner. På grund av detta sociala strukturtänkande eller miljöskapande i Tensta var det aldrig ett alternativ att göra Tensta Konsthall till en plats för amatörkultur, en konstskola eller ett ”vuxendagis” som massmedia kallar det. Vi hade redan allt detta. Vårt mål var att bygga vidare på det som fanns för att understödja integration och stadsutveckling i Tensta. Stadsutveckling handlar om sociala strukturer och många olika aktörer. Vi kunde konst och detta var vårt bidrag.

Du skriver om konsthallens organisation. Ja, styrelsen (bildad 1998) och de åtta stiftelsegrundarna (bildades 2001) var ”elitkonstruktioner”. Min idé var att ta till Tensta sådant som Tensta saknade: makt, status och pengar. Med facit i hand var det naturligtvis ett misstag. På den tiden tyckte jag det var en god idé. Dessa ”elitpersoner” skulle aldrig ha satt sin fot i Tensta om konsthallen inte hade funnits. Men kom ihåg att vi dessutom byggde upp en vänförening för konsthallen - Tensta Konsthalls Vänner. Jag försvarade den konstruktionen emot styrelsen som ville tvinga vänföreningen att samla in pengar till konsthallens drift så som Moderna Museets Vänner bidrar med pengar till museet. Jag ansåg att vi var i en uppbyggnadsfas och man kan inte begära orimligheter om man vill få stabila resultat. På så sätt hade vänföreningen drygt 300 medlemmar och 50.000 kronor i sin kassa. Ungefär 30% av medlemmarna var ”lokala” många dock från Spånga. Föreningen hade sin egen styrelse och så småningom ett självständigt liv. De stod för tenstaperspektivet i förhållande till konsthallen. I den bästa av världar skulle konsthallens styrelse skött formaliteterna och bidragit med statusen och ekonomin medan det konstnärliga rådet skulle skött verksamheten och Tensta Konsthalls Vänner varit den lokala demokratiska grunden för det hela. Detta mönster började ifrågasättas av en person i styrelsen som senare ledde maktkuppen. (Se Lars O Ericssons bok ”Mordet på Tensta Konsthall”, 2005.)

Sammanfattningsvis tycker jag du på ett effektivt sätt visar på Tenstas problem genom att ställa två tydliga modeller emot varandra: Ottensen och Tensta. Och du skriver sådant som många här inte vågar säga högt….

© GW 07

0 Comments:

Post a Comment

<< Home

Jag har placerat min blogg i Tensta på bloggkartan.se