Att tiga ihjäl tenstabor

Arkitekten Marcello Lentini

GW 07

Tensta saknar en hembygdsförening. Familjealbumen skildrar livets gång för en trängre krets men att också bli sedd och ihågkommen på föreningsmötet, gårdsfesten eller parkleken skapar hemhörighet i stadsdelen. Ett litet hembygdsmuseum skulle säkert motverka anonymiteten i Tensta och maktarrogansen från de styrande. Antagligen skulle brottslighet, ungdomsproblem och in- och utflyttning minska – samhällsengagemang och trivsel öka. En lokal historia ger hemkänsla men Tenstas historia tigs ihjäl.

Under boutställningen förra året öppnade Stadsmuseet en museifilial i Tensta! På Kämpingebacken finns sedan dess en museilägenhet där man återskapat 1970-talet. Det är en permanent byggnadsminnesmiljö som inte ersätter ett hembygdsmuseum. Lägenheten motiveras av ett utomstående perspektiv - rekonstruktion av ursprunglig lägenhetsstandard, bruna och orange plastföremål, miljonprogramsdiskussionen....

När många tenstabor protesterade emot förstörelsen av konsthallen 2004 genom namninsamlingar, demonstrationer och nedläggningen av vänföreningen, ignorerades detta av ansvariga – kommunal förvaltning, kommunpolitiker och den privatstiftelse som iscensatte skandalen. Myndigheter och maktkotterier skulle aldrig kunna behandla invånare så i en ordinär svensk småstad av Tenstas storlek.

I all information om Tensta Konsthall anges arkitekten som ”anonym”. Detta är ett enskilt exempel på hur tenstabor negligeras, förtigs och suddas ut. Arkitekten Marcello Lentini bodde på Föllingebacken. Han var en av alla oss som tog initiativ till en konsthall i ett tomt källarutrymme under köpcentrum. Han drömde med oss och ritade konsthallen 1997.

När den kommunala fritidsgården Tenstagården förvandlades till Blå Huset i slutet av 90-talet kastades arkiverade foton och filmer från två decennier. Minnet av generationer barn och unga som vuxit upp i Tensta och betraktat stadsdelen som sin hembygd och fritidsgården som sitt vardagsrum, kastades som sopor.

På parkleken Erikslund finns ett 30-årigt arkiv med hembygds- och parkpedagogisk historia som just nu är i farozonen. Under åratal var parkleken en viktig social träffpunkt för familjerna bosatta runt vattentornet och bortåt Hjulsta. Parken var en av Stockholms bästa friluftspedagogiska lekplatser med decenniers kontinuitet. Idag är det inte längre så och arkivet ligger vind för våg.