Tio år i Tensta

Det är en konst att vara medborgare! I Tensta röstar bara 50% av de röstberättigade. Olika offentliginitierade delaktighetsprojekt förstenas i byråkrati. Och i en av landets svårast segregerade förorter är det tyst. På inbjudan av kulturkommittén i Spånga-Tensta berättade jag i oktober 2004 om Tenstas utveckling - sett ur mitt perspektiv. Tillsammans med många har jag en vision om delaktighet och medborgarengagemang i lokalsamhället - det som brukar kallas att "bryta segregationen". Men den typ av engagemang jag beskriver sitter trångt idag. Foto: Salla Tykkä.
( Många namn i texten ersätts med siffror...)

..............................................................................
10 år i Tensta

Vi har de senaste veckorna hört forskningsrapporter som visar att människor flyttar ifrån Tensta. Tenstabor tar sina barn ur Tenstas skolor. Integrationssatsningar har slutat i fiasko. Jag ska här bidra med mitt perspektiv. Det handlar om en ödesfråga för lokalsamhället.

1989 hölls en hel veckas konferens i Tensta. Det var gatu-och fastighetskontorets “bokonferens” som hette “Sweden-Stockholm-Tensta - Renewal action in suburban Stockholm”. Deltagare var socialarbetare, stadsplanerare och arkitekter från ett antal länder inklusive Sverige. Deltagarna promenerade i Tensta, såg, samtalade och analyserade. Efter konferensen skrevs en rapport som beskrev Tensta. I princip säger rapporten från 1989 följande: Tensta är ett internationellt lokalsamhälle styrt efter modell från en svensk småstad. Stadsdelens internationella karaktär syns inte. Lokala beslutande församlingar domineras av etniska svenskar. Befolkningens kunskaper och erfarenheter tas inte tillvara. Denna beskrivning av Tensta gäller fortfarande efter 15 år!

Fältarbetet/Områdesarbete.

Jag flyttade till Tensta för 20 år sedan. Hela tiden har jag arbetat i Tensta, gjort stadsdelen till min hemort och p.g.a. mitt arbete haft anledning att fundera mycket över det som händer i stadsdelen. 1989 anställdes jag av dåvarande Fritidsförvaltningen i Spånga, som fältassistent. Jag fick den tjänsten efter en Stockholmsprofil, Tercero ”Rolle” Rodillas, som kom att arbeta 30 år i Tensta tills han gick bort i februari 2002. Rolle började 1989 bygga upp Järva Konstskola tillsammans med (1). Den fältassistenttjänst jag övertog hade en tjänstebeskrivning som hette ”grannskapsarbete”. Vad är det?
I socialt arbete har det sedan 70-talet i princip funnits två riktningar: en individinriktad och en strukturellt inriktad. Enkelt kan man beskriva skillnaderna så här: den individinriktade har mött ”klienter” med problem för att lösa individens situation. Den strukturellt inriktade har samarbetet med föreningar för att förändra gruppers situation. Båda riktningarna har teorier, metoder och debatter som ibland når offentligheten bortom de professionella sammanhangen.
Det som kallats ”grannskapsarbete” har också andra namn: områdesarbete, social mobilisering, samhällsarbete, ”community work” på engelska eller ”animación” på franska. Detta är en social arbetsmetod som har sina rötter i den engelska settlementrörelsen i slutet av 1800-talet då filantropiska liberaler i den engelska storstadsslummen kämpade för människovärde för de fattiga. Jane Adams är en förgrundsfigur. Hon fick nobelpriset 1930. Nathanael Beskow förknippas i Sverige tidigt med detta sociala arbete. Han grundade Birkagården som Sveriges första hemgård 1912. Hans förebild var settlementrörelsens ”community centers”. Denna sociala metod användes flitigt i Sverige under 70-80-talen men har gradvis fallit i glömska sedan dess. En mycket bra exposé över samhällsarbetets projekt i Sverige under de senaste 30 åren har sammanställts av Kenneth Sundh och Päivi Turunen i boken ”Social mobilisering - om samhällsarbete i Sverige”, Publica 1995.CESAM (Centrum för samhällsarbete) i Örebro är sedan 20 år landets kunskapsbas och utvecklingscentrum för samhällsarbete eller områdesarbete.

Alltså, den fältassistenttjänst jag övertog efter Rolle 1989 hade i 20 år av honom genomförts med grannskapsmetoder. Jag kom i 10 år att fortsätta i samma anda. En grundläggande idé i detta arbete är metoden: kartlägg ditt område, bli expert på det. Lyssna till dina medmänniskor - du kanske inte är experten. Inspirera och hjälp dem lösa sin egen situation - du sitter på kontakterna. Håll hela tiden koll på riktningen i arbetet genom analys - du kanske måste omvärdera allt. Alltså en lyssnande engagerad hållning inriktad på lokal utveckling genom gemensamt arbete.
För 15 år sedan hade Stockholm drygt 40 fältassistenter. Sedan dess har tyvärr yrket nivellerats till att bli något i stil med ”farsor och morsor” på stan. Orsakerna till detta är den generella reträtten av offentligfinansierat samhällsarbete, Fryshusets enorma PR-framgång, felrekryteringar av både mellanchefer och fältassistenter och bristen på kompetensöverföring från yrkeskolleger till nya fältassistenter. Tensta hade under 3 decennier några av Stockholms mest kvalificerade och aktiva fältassistenter som arbetade med ”områdesarbetes-inriktning”: Rolle Rodillas, (1) och i all ödmjukhet, undertecknad. Konkreta resultat av deras arbete är: Tensta Marknad, Järva Konstskola, Café Mafé, Tensta Boxningsklubb, Tensta Konsthall. De senaste 10 åren har även andra sammanhang i Tensta påbörjats och drivits i samma anda: Livstycket, Transkulturellt hälsocenter, Kvinnocentret, Kulturkaféet och Kvinnojouren. Det gemensamma för dessa verksamheter är att de vuxit upp ur asfalten, finansierats av skattemedel, drivits av eldsjälar och motarbetats av politiker. Vissa har förstörts, andra håller fortfarande ut.

Demokratidiskussionen 1995/ÄMFÖS.

I Tensta har det i åratal funnits en liten grupp tenstabor som genom decennierna återfunnits i alla små beslutande organ en sådan här stadsdel har: i lokal socialnämnd, i fritidsnämnd, i föreningsråd, i kulturkommitté. Det var folk som flyttade hit tidigt på 70-talet. De engagerade sig ofta i den lokala socialdemokratiska föreningen. Deras stora engagemangsprojekt var att få tillstånd badhuset och gymnasiet i början på 80-talet. Med åren blev dessa personer exklusiva aktörer i Tensta. Detta kotteri av 10-15 personer, ofta män, blev äldre och styrde sitt Tensta som ett litet Kramfors. Man hängde inte med den stora samhällsförändring som Tensta var en del av sedan 80-talets början: invandringen, segregationen och fattigdomen. Men gick man till socialnämnden, så satt de där. Gick man till föreningsrådet, satt de där. Gick man till kulturkommittén, var de där också! Och de var bara 10-15 stycken. Vilket engagemang!

1995 inbjöd jag till en diskussion om lokaldemokrati på Tensta bibliotek. Det kom 15 personer. Och det var återigen samma gäng. Där satt Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Och jag talade om en sjukdom i Tensta som heter ÄMFÖS. En sjukdom som angriper det ”inre livet” i lokalsamhället. Ni vet, det liv som består av allt annat utöver husen och gatorna. Det där som är lokalsamhällets själ: människorna och deras drömmar, idéer, förhoppningar och vilja. Jag menade att Tensta är angripet av en sjukdom som liknar dålig syretillförsel. Det förtvinar och vissnar som lungor i emfysem. Jag ställde diagnosen ÄMFÖS utläst som: Äldre Män Föreningsvana Svenskar. Sedan dess hatar (2) mig. I 10 år har han slagit tillbaka.

Kulturkommittén 1995/Programförklaring.

93 valdes jag in i Järva kulturkommitté. Detta var en del av mitt föreningsengagemang som kompletterade mitt professionella arbete som fältassistent. Bakgrunden var följande: Stockholm hade indelat staden i 10 kulturkommitté-områden. Redan på 70-talet. Detta var en föregångare till stadsdelsindelningen av Stockholm. Idéerna var desamma: att föra ut beslut till mindre politiska enheter för att uppmuntra till delaktighet och fördjupad demokrati. Kulturkommittéerna hanterade kommunala medel för lokala kulturaktiviteter. Kommittén hade det lokala föreningslivet som medlemmar och pengafördelningen sköttes av den, som det sades, ”autonoma” kommittén. Detta betydde att kommittén inte styrdes av någon annan politisk instans. I Tensta var Eje Qvant under 70- och 80-talen den drivande kraften bakom kulturkommittén. Och den befolkades framför allt av svenska, äldre män, socialdemokrater i förskingringen. Där satt de åter, (2) och hans likar.
Redan i slutet av 80-talet hade (3) och (4) insett att det inte borde vara så i Tenstas kulturkommitté. Den borde avspegla Tenstas internationella befolkning. Invandrarföreningarna och kulturaktiva föreningar borde sitta i kulturkommittén. Fördelningen av pengar borde gå till kulturarrangemang som utvecklar mångkultur, kulturmöten och lokal kulturproduktion. Den kultur som understöddes i Tensta skulle med nödvändighet se annorlunda ut än vad Brommas kulturkommitté understödde. Jag nominerades av 6 invandrarföreningar att som representant för Järva fredskommitté ta plats i Järva kulturkommittés styrelse. Detta var uttryck för en vilja till förändring: kulturkommittén borde inte vara en reträttplats för avdankade lokalpolitiker som reste på lyxresor till London för skattepengar. Vilket skedde 1992. Nytt syre skulle in och kulturkommittén skulle vitaliseras genom invandrarföreningarna. Vi började för 10 år sedan! Och (2) har hämnats i 10 år!

95-96 var jag vice ordförande i kulturkommittén. Vi hade initiativet! Flera invandrare än ÄMFÖS satt i kulturkommittén. Nu gällde det att skriva ett handlingsprogram för ett lokalt kulturarbete baserat på verkligheten i Tensta. Handlingsprogrammet fick 6 punkter:
1. Grunden ska vara det mångkulturella samhället som innebär pluralism och respekt.
2. Föreningarnas; tenstabornas, egna kulturskapande ska prioriteras. Liksom föreningarnas egen programverksamhet.
3. I ekonomiska nedskärningstider bör barn och ungdomar prioriteras.
4. En offensiv kulturverksamhet i ett mångkulturellt, segregerat område innebär ett medvetet stöd till de tysta, utanförstående kulturgrupperna syftande till: egen beslutsrätt, deltagande, respekt, mångfald, eget kulturskapande.
5. Lokala kulturverksamheter, traditioner, på mångkulturell grund bör understödjas och skapas.
6. De kulturella uttrycken på Södra Järva måste med nödvändighet se annorlunda ut än i Bromma.

Knappt hade detta handlingsprogram formulerats förrän stadsdelsreformen stod för dörren och kulturkommittéernas existens var hotad. Jag fick den autonoma kulturkommitténs uppdrag att försöka driva idéen att hålla ihop Tensta och Rinkeby i en kulturkommitté som skulle överleva stadsdelarnas splittring i olika nämnder. Tanken var ju självklart att Tensta och Rinkeby hör ihop socialt. Kulturkommitténs nya handlingsprogram var skrivet för Tensta och Rinkeby. Men verkligheten ville något annat. I Rinkeby fanns en isolationism bland de inflytelserika föreningarna. Och i stockholmspolitiken kopplades Tensta ihop med Gamla Spånga. Inför Stockholms uppdelning i 21 mindre delar för att underlätta delaktighet och engagemang bland invånarna, skulle samtliga kulturkommittéer samla och arkivera sin historia för att deponeras i stadsarkivet. Som vice ordförande fick jag uppdraget att leda detta arbete för Järva kulturkommitté. Åratal av protokoll, verksamhetsberättelser, rapporter, affischer, lokal kulturinformation gicks igenom. Allt krymptes och raffinerades till ett 30-tal arkivboxar. En historik skulle också skrivas.

Det är alltid viktigt vem som skriver historien! Vem det är som har makt att skriva historien. Låt mig göra en parentes som ändå handlar om Tensta, kulturkommittén och historien: Under min tid i kommitténs styrelse ansökte (5) på Eggeby Gård om 25.000 kronor ifrån Järva kulturkommitté för att göra en utställning på Eggeby 1995 d.v.s. till 50-årsminnet av Andra Världskrigets slut. Enligt ansökan skulle utställningen återskapa beredskapstidens miljö på Eggeby Gård då gården var högkvarter med ärtsoppa, kanoner, sekoria och Ulla Billkvist. Hemvärnet skulle samarbeta. Och hela motiveringen för denna utställning var: ”Det finns många äldre spångabor som minns den tiden”. Inte ett ord om det mångkulturella Södra Järva, svensk nazism, steriliseringsprogram, undfallenhet gentemot Hitler, interneringsläger o.s.v. fanns i ansökan. Jag motarbetade den här utställningen på Eggeby med motiveringen att 1995 kan man inte längre göra utställningar enligt pilsnerfilmskonceptet. Nu är det viktigt att tala ur skägget. Nu är det viktigt vad man förmedlar till framtiden. Nu är det viktigt att sätta stopp för historieförfalskning. Jag fick kulturkommittén med mig och det blev ingen utställning. (2) och kompani har hämnats i 10 år för det.
Vi skulle alltså skriva en historik för Järva kulturkommitté 1995 för att arkiveras i stadsarkivet. Det blev bestämt att en äldre, svensk herre med föreningsvana, skulle skriva sin historia, från 70-talet och framåt. Jag passade på att skriva historien från 1989 – 1995. Historien om kampen mot ÄMFÖS och vitaliseringen av kulturkommittén. Enligt Järva kulturkommittés årsmötesbeslut ligger båda historierna nu sedan 10 år i samma box i stadsarkivet. Till (2):s förtret, för evigt bärande vittnesbörd om en förändringsprocess. (2) och ÄMFÖS kan nämligen inte acceptera att min historik hamnade i samma box som deras.

Stadsdelsreformen.

1996 genomfördes stadsdelsreformen. Jag var för den. Läste forskarnas förarbeten. 15.000 invånare - det var enligt dem den ideala stadsdelen. Då skulle demokratin fungera. Då fanns en chans att jag skulle träffa en lokalpolitiker i affären. Då fanns en chans att jag själv skulle bli politiskt engagerad. (6) - en ursprunglig tenstabo, svensk med föreningsvana (men inte ÄMFÖS!) hade tillsammans med (7) startat ”Föreningen Tenstabor” i början av 90-talet. Det var en förening av ”byalagskaraktär”. D.v.s. det handlade om att samla tenstabor i gemensamt arbete för sin hembygd. Inför stadsdelsreformen drev Föreningen Tenstabor idén om att Rinkeby och Tensta skulle bilda en gemensam stadsdel. Återigen tanken att Tensta och Rinkeby hör ihop socialt. Det är ”naturligt” att tänka sig Rinkeby och Tensta som en stadsdel. I föreningen informerade vi om stadsdelsreformen, förklarade vår ståndpunkt och samlade namn för den på Tenstas torg. Vi försökte engagera tenstabor med megafon i en komplicerad fråga. 480 tenstabor skrev på våra listor som överlämnades till politikerna i stadshuset. I stadshuset bevakade vi så beslutet om de framtida gränsdragningarna. Några mindre partier stod på vår sida. Men vi förlorade. Och enligt min mening förlorade Tensta.

Man kan fråga sig vem det var som vann? Gamla Spånga – ”socialdemokraternas Djursholm” som numera röstar borgerligt. Svensk medelklass i villa. 15.000 stycken. Sammanförs i en stadsdel med ett segregerat bostadsområde. Lika stort. Någon hittar på ett koncept eller en ”myt” för att få det att fungera: sålunda ”Spånga-Tensta skulle vara modellen för integration”. 1997 antogs nämligen Stockholms integrationspolitiska program i fullmäktige. Befolkningen i båda stadsdelarna skulle blandas i gemenskap och aktiviteter. Under några år framhölls framgångarna för stadsdelsförvaltningens integrationsarbete genom att Syriska föreningens danslag dansade med Spånga folkdansgille! Mitt perspektiv på Tensta har alltid varit den stora samhällsomvandlingen som pågått i Europa sedan 30 år. Den finns uttryckt i 90-talets diskussion om 2/3-delssamhället. Och i grund och botten handlar det om industrialismens omställning, ideologiernas försvinnande och globalisering. Dessa till synes ”storpolitiska” företeelser syns i Tensta, i människornas liv: immigration, segregation, låg utbildning, arbetslöshet, lågt valdeltagande, ungdomsproblem, dålig hälsa o.s.v. Allt svårt, allt dåligt, allt oönskat i en människas liv samlat på en plats. Så har en ny underklass skapats i Europas storstadsområden. Man förändrar inte detta genom att dansa folkdans med medelklassen!

Vad har hänt sedan den viktiga demokratiska reformen infördes 1996? Har demokratin fördjupats? Har segregationen brutits? I samband med stadsdelsreformen tillsattes de administrativa parhästarna (8) och (9) att leda förvaltningen. Alla vet att i den demokratiska teorin är det politikerna som bestämmer och tjänstemännen som rättar sig. I verkligheten är det dock de initierade tjänstemännen som styr genom kunskap och information. Och de okunniga fritidspolitikerna som rättar sig efter det. Så i Tensta är det (8) och (9) som angivit tonen i snart 10 år. Ledningens tonart har varit ”förvaltande” inte utvecklande. Lokalpolitikens svar har blivit ”kotterism” inte delaktighet.

Men det finns minst två personer till som bär ansvaret för hur det blev. Det är lokalpolitikens två kombattanter: (10) och (11). (10), en typisk svensk småstadspolitiker med lång erfarenhet. Tillhörig spångaadeln sedan generationer, en järnlady med rötter i en järnaffär. Och (11), utlänningen med mindrevärdeskomplex som gör vad som helst för att få makt, precis som Baathpartiet i Syrien.

Ett lokalsamhälles ”inre liv” är det som invånarna delar med varandra i form av samtal, beslut, drömmar, sorger, och glädje. Allt detta är vad sociologer brukar kalla ”kultur” och som politiken i grund och botten består av! I den meningen är Tenstas ”inre liv” en kvävd blomma, en skadskjuten liten fågel. Det inre livet måste få tid för att utvecklas. Det inre livet måste få pengar för att utvecklas. Det inre livet måste få stabilitet för att utvecklas. Det inre livet måste få respekt för att utvecklas. Så är det för oss individer och så är det för ett lokalsamhälle. Det gamla Spånga har ett övermått av respekt, stabilitet, pengar och tid. Här lever människor i generationer i sina villor. En svensk småstad mitt i Stockholm! I Tensta slås det inre livet i spillror vart tionde år p.g.a. bristen på respekt, stabilitet, pengar och tid. Och därför att invånarna flyr fältet i sökandet efter sina samtal, beslut, drömmar, sorger och glädje. Det ”inre livet” i ett samhälle bygger på människors möten och gestaltas genom de politiska församlingarna, föreningslivet, skolorna, kulturinstitutionerna, det civila samhällets fria verksamheter, individernas intressen, familjernas drömmar o.s.v.

Kris.

Låt oss tänka efter hur det gått för sådana manifestationer av Tenstas inre liv:
Kulturkommittén överlevde stadsdelsreformen 1996. Våra argument om demokratiskola för föreningar och bättre integration och delaktighet gjorde att kulturkommittén i Tensta som en av få kommittéer i Stockholm blev kvar. Men nu som Spånga-Tensta kulturkommitté, med drastiskt mindre pengar och direkt knutet till stadsdelsnämnden. ”Autonomin” gick förlorad. Kommittén har sig själv att skylla. Det fanns inte längre någon drivande tanke i styrelsen. Engagemanget sviktade. Fel personer satt i styrelsen. För många Spånga-föreningar!

Föreningsrådet, ett annat verktyg för att bygga demokrati och delaktighet, klarade knappt stadsdelsreformen. Jagad ner i en källare levde den en tynande tillvaro i sällskap med en kopiator. Det som varit föreningarnas stödcentral för föreningskunskap, för lokalbokning, för informationsspridning. Det som en gång var motorn i uppbyggandet av invandrarföreningarna i Tensta, glömdes bort – av föreningarna.

Föreningslivet tynar gradvis bort till följd av att 0-taxan togs bort för ca. 15 år sedan.De s.k. invandrarföreningarna förlorade bidragen. Ingen har koll på om de har någon verksamhet. Ingen bryr sig. Sedan 70-talet skulle invandrarna organiseras i föreningar enligt folkrörelsemodell. Sedan 90-talet monteras föreningarna ned.

Järva konstskola som fanns mellan 1989-2001 skapades för att ge ungdomar självförtroende och ge dem verktygen till delaktighet i kulturen genom eget skapande, motarbetades och nedmonterades. Två kunniga och osjälviska personers livsverk behandlades som en obetydlighet.

2003 var ett farligt år för Tensta. Livstycket, ett socialt och kulturellt symbolprojekt som (12) med sina medarbetare skänkt över 10 år, höll på att förintas.

Kvinnojouren som (13) föder med sitt engagemang börjar kvävas. Den politiska ledarfiguren (11) agerar personligen för att förstöra detta projekt.

Kulturkaféet där arbetslösa hittat värdighet ska sänkas genom att kommunen med skattemedel öppnar en konkurrerande restaurang 25 meter längre bort.

Och Tensta Konsthall! Fem, sex enskilda personer, utan politiskt uppdrag, utan opinionsstöd, gaddar ihop sig under 1,5 år. Försöker tvinga mig att ta in utställningar andra bestämt och att göra konsthallen till en filial för Kulturhuset. När jag vägrar och försvarar det vi byggt upp, d.v.s. när jag försvarar en av landets ledande konstinstitutioner uppstampad ur asfalten i Tensta, tillgriper myteristerna lögner och hot och driver så (1) och (14) på flykt från Tensta.

Under 2003, det år som en rad sociala och kulturella verksamheter hotades i Tensta, hittade stadsdelsförvaltningen på en marknadsföringsplan. Där står det att ”Spånga-Tensta är en dynamisk stadsdel som leds av stans bästa arbetsgivare!” Att ”Spånga-Tensta är en plats där kreativa människor trivs och där det händer spännande saker”. Jag säger att detta är lögn!

Jag sänder en varm tanke till er alla som jagats bort ifrån Tensta: (14), (1), (3), (15), (16). Ni är engagerade, professionella och gjorde i åratal ett fantastiskt jobb. Stadsdelsförvaltning och lokal nämnd trampade på er. Jag vill i respekt framhålla er som förebilder.

Framtiden.

Nog om detta. Jag ska nu försöka se 10 år framåt i tiden. Jag anser vi måste vara realistiska. Ett antal kommunala och statliga projekt med avsikt att hjälpa Tensta har inte hjälpt. 1989 hade vi Mats Hults ”miljoner till miljonprogrammet”. I början på 90-talet sade den förre ministern ”Blomman”: låt oss dränka Tensta i pengar och se om det blir bättre. Sedan kom ”Yttersstadssatsningen”, ”Storstadssatsningen” och ”Stadsdelsförnyelsen”. Och hela tiden fördjupas segregationen. Det som skulle avhjälpas. Jag tror att vi under överskådlig tid kommer att uppleva en fortsatt negativ utveckling. Det blir inte bättre. Men detta är för mig en uppmaning till arbete och engagemang. Jag har liknat kultur vid ett samhälles ”inre liv”. Det vi gör med varandra. Detta ”med varandra” är också vad politik handlar om.

En känd sociolog, Robert D. Putnam, har sagt: ”Ju fler frimärksklubbar och fågelskådarföreningar, desto bättre demokrati.” Tensta behöver en långsiktig satsning av gräsrots-uppbyggnads-karaktär. Det lokala föreningslivet med alla sina brister och fördelar är både målgrupp och medaktör i sådan restaurering av det civila samhället. För att långsiktigt bygga upp ett civilt samhälle utifrån dess egna förutsättningar är det helt nödvändigt att stimulera en mångfasetterad och självständig föreningsbildning. Det är föreningsbildningens förmåga att leda till samtal och möten mellan människor, som kan skapa ett forum för lokaldemokrati underifrån. När människor av fri vilja möts för att diskutera livet, samhället och gemensamma problem, då föds viljan till politisk handling. Det är den frivilliga föreningsbildningen som är motvikten till det postmoderna samhällets fragmentarisering och individualisering. Den offentliga sektorns beslutande- och förvaltningsorganisation behöver också ha samtals- och samverkanspartners i ett fungerande civilt samhället. Enligt den skandinaviska samhällsbyggarmodellen kan vi fortfarande genom politiska beslut understödja och stimulera ett positivt föreningsklimat. Detta innebär självfallet att man avsätter offentliga skattemedel för detta ändamål.

En ny förening i Tensta (Föreningen Tensta Träff) lägger i dagarna fram en vision för hur den negativa utvecklingens tanker långsamt ska vändas med stäven mot vågorna. En ordentlig satsning på att göra Tensta Träff till ett Föreningarnas Hus med Kulturkaféet som nav och inspiration ska förvandla Träffen till ett kunskaps - och kulturcentrum för vuxna. Till en inspirationskälla för det civila samhället. Till ett hus för delaktighet, engagemang och demokrati. Jag ser kulturkommitténs framtid mitt i detta hus, mitt ibland föreningarna. Med återerövrad autonomi.

På initiativ från några tenstabor planeras nu Tensta Bo 06. En bomässa i Tensta! Dels ska det byggas nytt. Dels byggas spännande. Och dels ska kulturen byggas. I förstudien för bomässan, genomförd av integrationsförvaltningen 2002, understryks de långsiktiga sociala och kulturella verkningarna av denna bomässa. Som ett fyrverkeri och en fysisk kraftansträngning ska bomässan vara startpunktför en ny utveckling i Tensta. Den kommer inte av sig själv. Vi måste vara med.

Inför nästa decenniums nystart vore det läge att byta ut galjonsfigurerna i det lokala spelet. Galjonsfigurer som ansvarar för en negativ utveckling: (8) och (9), (2), Andersson, Pettersson, Lundström och – (11).
……………………..