Kulturkrig i Tensta

Foto: Bloggmadde

Det har aldrig gjorts en kulturplan för Tensta. När skolorna låg under den lokala nämnden hade de krav på sig att göra kulturplaner men bara två av tretton (!) formulerade verkligen en sådan. En övergripande kulturplan har märkligt nog aldrig funnits. Idag påstår den strategiska avdelning på kulturförvaltningen att enbart i Tensta lägger staden 30 miljoner per år i kulturrelaterade verksamheter. Det är Kulturskolan, biblioteket, Kulturhuset Tensta Träff, konsthallen, Eggeby Gård och föreningsbidragen. Det är väldigt mycket pengar som inte har en långsiktig plan.

Den 24 september antog Stockholms kulturnämnd nya riktlinjer för lokalförvaltande organisationer. Det gäller ett 20-tal lokala kulturhus, hemgårdar och träfflokaler som med verksamhetsbidrag från kommunen driver bl.a. lokaluthyrning. Kulturhuset Tensta Träff är en av dem.

De nya riktlinjerna innebär högre krav på kvalitet och tillgänglighet, högre krav på egenfinansiering och en tydligare detaljstyrning från bidragsgivaren d.v.s. kulturförvaltningen. Hela det fria kulturlivet i Stockholm, de s.k. fria grupperna, har under året underkastats liknande styrning. De fria teatergrupperna har reagerat kraftigt. Se: http://www.svd.se/kultur/krismote-om-den-fria-scenkonsten_8730902.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131130

De nya riktlinjerna innebär dels detaljstyrning av kulturverksamheter men fungerar samtidigt som en konkurrensutsättning. I stället för en kulturplan för Tensta startar kulturnämnden allas krig mot alla. Tensta Träff t.ex. konkurrerar med 6-7 andra lokaluthyrare i närområdet (Husby Gård, Husby Träff, Akalla By, Kista Träff, Eggeby Gård, Rinkeby Folkets Hus, Spånga Folkan).Verksamheterna har inte vuxit fram planerat genom åren. Nu kommer flera att försvinna p.g.a. av de nya konkurrensreglerna.
Ansvarig för dessa åtstramningar är kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP). Jag har hela hösten försökt att nå borgarrådet med en inbjudan till kulturdebatt på Kulturhuset Tensta Träff men utan att lyckas. Madeleine Sjöstedt gör sig onåbar samtidigt som hon är i färd med att etablera ett paradigmskifte i Stockholms kulturliv.