Saturday, October 05, 2013

Spelet bakom danska skulpturen i Tensta


Förvaltningar och bostadsbolag talar ofta om vikten av att ha de boende med sig. Man vill gärna att det ska vara ”förankrat”. Men i verkligheten sker mycket i Tensta i det fördolda.

Vad gäller den danska skulpturgåvan 2012 ”Avfyringsramp” som står i Silverpilsparken så var för första gången civilsamhället d.v.s. de lokala föreningarna genom Föreningen Kulturhuset Tensta Träff huvudaktörer tillsammans med Danmarks ambassad. Ambassaden tog direktkontakt med föreningen utan att gå över stadens förvaltningar eller bostadsbolag. Det var sedan föreningen som involverade berörda kommunala organ och fastighetsägaren för att ordna tillstånd, tillsyn o.s.v. Det lokala föreningslivet var således betraktat som jämställd och kompetent partner i ett kulturprojekt.

Strax innan sommaren 2011 kontaktades jag av Danmarks ambassad med en förfrågan om jag ville samarbeta. Ambassaden hade en mycket intressant motivering till sitt initiativ: man ville ”komplettera den i Sverige negativa bilden av den danska invandringspolitiken” och det med anledning av att Danmark under våren 2012 skulle bli EU:s ordförandeland. Det var helt klart en intressant utmaning som jag antog. Under det kommande året skulle denna grundmotivering aldrig nämnas offentligt. Det är därför jag nu vill återge historien.

EU:s ordförandeländer brukar finansiera kulturprojekt i Bryssel eller i andra EU-länder. Danmark satsade på Sverige, och enbart ett enda projekt i Tensta. Det var alltså ett speciellt utvalt projekt ur ambassadens synvinkel som måste lyckas medialt.

Det var klart från början att vi ville ha konstnärer som arbetar med lokalbefolkning, med lokalt perspektiv och sociala förändringsprocesser. Statens konstråd i Köpenhamn föreslog gruppen Wooloo (Martin Rosengaard och Sixten Kai Nielsen) och så blev det. Under hösten 2011 diskuterade jag projektet tillsammans med Wooloo. Plats valdes ut för en skulptur och kulturförvaltningen, SISAB och Stockholm Konst kontaktades för att förankra våra planer.

Wooloo besökte Tensta för research. Efter veckor av analys utkristalliserades ”Avfyringsrampen”. Konstnärerna ville vända lokala bränder, våld och destruktivitet till något festligt, socialt och positivt. Med en ramp för fyrverkeriraketer skapade man en samlingsplats för firande av högtider, skolavslutningar, födelsedagar o.s.v. Silverpilsparken är en del av ett kulturmärkt kvarter. Badet och idrottshallen kan vilja avskjuta fyrverkerier i samband med tävlingar. Ross Tensta gymnasium har många anledningar att fira liksom Kulturhuset Tensta Träff. Wooloo såg framför sig hur nya traditioner skulle skapas i samband med ”Avfyringsrampen” och kanalisera de lokala pyrotekniska böjelserna till något positivt. I december 2011 genomfördes en work shop på Ross Tensta gymnasium tillsammans med rektor och en grupp elever. En certifierad pyrotekniker ledde arbetet med att skapa en specialdesignad raket som skulle avfyras i samband med skolavslutningen ett halvår senare.

Massmedia var viktigt för att uppnå ambassadens mål. Och massmedia högg direkt! Redan i februari 2012, innan konstnärerna visste vad de skulle göra, blev lokaltidningen Mitti Rinkeby-Tensta provocerad av Danmarks planer och skrev en drapa man senare bad om ursäkt för. När väl ”Avfyringsrampen” existerade som ritning i maj månad gick SvD i spinn - ”Missil riktas mot City”. I detta läge förbjöd utbildningsförvaltningen Ross Tensta gymnasium att delta i projektet. SISABs chef förbjöd projektledaren på SISAB att vidare befatta sig med skulpturen som Danmarks ambassad ville skänka Tensta. Massmedia piskade upp en märklig stämning av fara med terrorinsinuationer. Plötsligt kunde man inte skjuta upp fyrverkerier i Tensta utan att det ska förknippas med jihad.

Skulpturen ”Avfyringsramp” invigdes dock den 7:de juni 2012 men först efter en ”kompromiss” med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP). Efter ett par artiklar i SvD i samma exalterade anda försökte kulturborgarrådet att stoppa utplaceringen av skulpturen! Inga skäl fanns för detta. Fastighetsägaren, gymnasiet och Stockholm Konst hade alla under ett års tid varit positiva till projektet. Men på grund av en överdriven ”krigsrapportering” av Wooloos projekt försökte borgarrådet att förbjuda en utplacering.

Någon vecka innan invigningen ägnade chefen på Stockholm Konst en hel måndag till att förhandla med Madeleine Sjöstedt om en ”kompromiss”. Resultatet blev en sådan: skulpturen skulle få stå kvar till årsskiftet.

Vad är sensmoralen i denna historia?

Jo, Föreningen Kulturhuset Tensta Träff betraktades av det officiella Danmark som en professionell och seriös samarbetspartner. Men det gör inte Madeleine Sjöstedt (FP). I Tensta kan man åsidosätta gängse umgängesregler inom kulturen – ”armlängds avstånd” gäller inte här, tycks hon mena. Här styrs kulturen istället med dekret och politisk lekstuga. Civilsamhället är omyndigförklarat. Det finns anledning att återkomma till ämnet.

Förstörelsen av Tensta Konsthall 10 år senare















Det har nu gått 10 år sedan Tensta Konsthall förstördes. Ett i allra högsta grad lokalt initiativ som väckte stor uppmärksamhet i hela landet monterades ner. Hela förloppet som pågick mellan augusti 2002 och maj 2004 finns mycket detaljerat beskrivet i Lars O Ericssons bok ”Mordet på Tensta Konsthall” från 2005. Det är sällan maktkamper bakom kulturscenen skildrats så tydligt. Även senare har striden om Tensta Konsthall beskrivits och analyserats som exempel bland andra hur innovativa kulturprojekt havererat. Lars O Ericssons skildring av händelserna är korrekt. Fakta stämmer. Men det finns mer att tillägga. Andra mer akademiska analyser av händelseförloppet har gått helt vilse eftersom man t.ex. baserat analysen enbart på massmediauppgifter och offentliga dokument. (Se t.ex. ”Kulturens Kraft”, SNS förlag 2010, Lars Lindkvist och Katja Lindqvist, sid. 232 ff.)


Se bif bild. Den beskiver den kedja av personer, politiker och förvaltningar som hittade varandra med ett syfte – att förstöra det som byggts upp. Personerna kände inte nödvändigtvis varandra men befann sig på rätt plats i rätt funktion för att med tiden spela en roll i ett politiskt beslut. De första signalerna till vad som skulle hända kom redan i augusti 2002 på kulturförvaltningen innan det val som skulle föra socialdemokraterna till styret i stadshuset. Ett halvår efteråt kunde dåvarande chefen på kulturförvaltningen Eva Schöld påstå att ”Tensta Konsthall inte drevs i samklang med socialdemokratiska kulturpolitiska värderingar”. Så om något sammanförde personerna så var det ”det socialdemokratiska” – det är Lars O Ericssons riktiga analys i boken ”Mordet på Tensta Konsthall”.

Det finns skäl att återkomma till allt detta vid ett senare tillfälle. Få kulturskandaler har orsakat så mycket text som denna och därför finns det anledning att korrigera och komplettera den bild som framtonar på vissa håll.
Jag har placerat min blogg i Tensta på bloggkartan.se