Seminarium 8 nov 2006 om Tensta Bo 06

Stockholms Byggmästarförening och Stockholms Byggnadsförening bjuder in till utvärderingsseminarium den 8 nov kl. 09.30 - 13.00. Till seminariet kommer bl.a. borggarråden Mikael Söderlund (m) och Carin Jämtin (s). Initiativgruppen representeras av tenstabon och arkitekten Erik Stenberg. Den viktiga frågan är hur vi går vidare för att utveckla Tensta. Plats: Stockholms Byggnadsförenings konferenslokaler, Norrlandsgatan 11, 4 tr. Anmälan sker till Birgitta de Salles senast den 3 nov på e-post: birgitta.ds@stockholmsbf.se eller på tel. 08-587 147 27. Lunch serveras 12.00. Ingen kostnad.

Tensta Marknad i framtiden

För snart 20 år sedan genomfördes den första marknaden i Tensta och sedan dess har vi varje år upplevt den mitt i Tensta Centrum. Ibland har arrangemanget ifrågasatts av lokalpolitiker och förvaltning. Tenstabor har emellanåt med stora uppoffringar drivit den vidare. Men idag bör vi åter påminna oss om vad Tensta Marknad är för något.
I Tensta och Rinkeby har stadsdelsfestivaler genomförts sedan 70-talet. Södra Järva var nytt och aktiva föreningar ville skapa hemhörighet i området. I detta fanns en samsyn mellan föreningslivet och kommunen. Kommunen stöttade och föreningarna gjorde jobbet. I Tensta fanns inte samma uppslutning som i Rinkeby och arrangemanget upphörde 1984. Fyra år senare återupptogs festen under namnet Tensta Marknad. Socialdemokraterna spelade en pådrivande roll. Anna Berger-Kettner (s), som då var pastor i Tenstakyrkan, engagerade sig politiskt för en folkfest i Tensta motiverad av arbetet för ett ökat valdeltagande. Under valår var tredje helg i september skulle marknadsvimmel och lokalt kulturprogram dra ut tenstaborna till valurnorna. Undertecknad fick i uppdrag bland andra i kommunen att som anställd vara garanten för att festen skulle kunna genomföras. Inom Fritid Spånga (kommunens fritidsavdelning före stadsdelsreformen) var man mycket engagerad i återuppståndelsen av festivalen. Politikerna hade uttryckt sitt intresse av marknaden och fritidsavdelningen tillfogade sina motiveringar - att skapa traditioner och kontakt mellan människor. Detta synsätt på fritidsarbete var långsiktigt och byggde på en arbetsmetod kallad ”områdesarbete”.
I en tid då den offentliga debatten sällan handlade om segregationen hade kommunens fritidsavdelning redan en klar framförhållning. Medan andra stadsdelar i Stockholm inte hade några fester utvecklade sig Tensta Marknad till Stockholms läns bäst organiserade marknad. Emellanåt tyckte vissa att marknaden var för kommersiell. Under en period fanns 5 årliga utomhusfester med ambitioner. En annan period hängde marknadens existens på ett hår - men den har överlevt.
Idag står vi åter vid ett vägskäl. Den nya majoriteten i stadsdelsnämnden har inte formulerat ett lokalt kulturprogram. Nu måste vi återigen försvara Tensta Marknad. Eventuellt hamnar Tensta i en ny kontext om några år om stadsdelsindelningen runt Järva rationaliseras. Detta gör också att vi redan nu bör tänka efter. Varför är det så viktigt att det finns en marknad i Tensta?
Under 20 år har generationer av barn varje år upplevt sin stadsdel som en festplats. Sett 10.000 personer umgås glada och förväntansfulla. Åkt karusell, känt matdofter på torget, lyssnat till all världens musik och kanske själva framträtt på scenen. Allt i en färgrik kontrast till vinterhalvårets grå och vindpinade ödslighet. Barnen som växer upp i Tensta är de ”riktiga” tenstaborna. Det är de som kommer att kalla förorten för sin hembygd. Att unga får känna sin hemort uppskattad och stå i glädjecentrum är ovärderligt. Detta handlar om värdet av offentliga traditioner. En grundidé med marknaden har alltid varit att en större del av organisation och arbete ska skötas av idéella krafter. Det är faktiskt just därför den professionella arbetsinsatsen från kommunen har varit viktig. Att skapa en tradition i ett nybyggarsamhälle kräver kunskap, tid och uthållighet. Tensta Marknad har aldrig kunnat genomföras utan en kärna av betalda tjänstemän. Men Tensta Marknad har heller aldrig kunnat motiveras om inte många generationer aktivister bidragit med obetalt arbete. Marknadsarbetet har i sina bästa stunder varit uttryck för samhällsengagemang och framtidstro. I förberedelserna varje år har tenstabor träffat varandra i praktiskt arbete för sin stadsdel. Personer som annars inte skulle lära känna varandra har tillsammans förverkligat idéer och slitit för ett gemensamt mål. Det är ovärderligt. Det handlar om det civila samhället. Precis så som Fritid Spånga en gång såg det, är det offentlighetens uppgift att understödja en sådan process i en segregerad miljonförort. Det handlar om att konkret motverka isolering, fördomar, konflikter och missmod. Känner man sin granne känner man sig hemma.
Tensta Marknads framtid hänger samman med synen på det civila samhället. För 5 år sedan ville lokalpolitiker och förvaltning inte längre bidra med pengar. Sedan dess har Stockholms festivalkultur utvecklats i förorterna. Detta var lyckligt för Tensta Marknad. Vi hade redan etablerat en lång tradition som man nu på flera håll införde runt staden. I stadens centrum ersattes Vattenfestivalen av mångkulturella arrangemang. Tensta Marknad har visat vägen i Stockholm och passar idag in i ett mönster. På lokalplanet har denna positiva utveckling visat sig genom att Centrumkompaniet kraftfullt gått in i marknadsarbetet och att stadsdelsförvaltningen styrt om 180 grader och nu varit pådrivande. Men samtidigt har fokus vänts bort från det idéella arbetet och förankringen i föreningslivet. Man har målmedvetet gått in för att genomföra marknader men den ”samhällsbyggande” aspekten har glömts. Tensta Marknad behöver båda perspektiven: stabiliteten i offentligt stöd och målet att få med sig tenstaborna.
I höst väntar Föreningen för Tensta Träff på besked från kulturnämnden om förslaget att långsiktigt bygga upp ett föreningscentrum. Det vore naturligt att ansvaret för Tensta Marknad förvaltades av ett sådant centrum. Här kommer de idéella krafterna och tenstaborna att mötas. I den miljön kan marknaden leva vidare. Men en förutsättning är att politikerna stöder denna utveckling med verksamhetsbidrag och att en kärna av betald arbetskraft fungerar som motor både i ett föreningscentrum och i marknaden. Att stärka det civila samhället är väl använda skattepengar.

Kulturpolitiken och Tensta i valet

I Stockholm City den 29 augusti skriver Leif Pagrotsky (kulturminister), Roger Mogert (kulturborgarråd) och Ingela Nylund Watz (finanslandstingsråd) på debattplats att “moderaterna vill skrota kulturen”. Man påstår att bl.a. förortssatsningar som Stadsteatern i Skärholmen, Rinkeby Folkets Hus, Färgfabriken i Liljeholmen, Tensta Konsthall, Cirkus Cirkör i Botkyrka och Moment i Gubbängen kommer att läggas ned med borgerlig valseger. Man skriver vidare att moderaterna vill ta bort den fria entrén från ett 10-tal statliga museer. Moderaternas kulturbudget påstås ligga 80 miljoner under socialdemokraternas i Stockholms kommun.
Det är skada att den borgerliga alliansen inte formulerat en kulturpolitik inför valet.
Se: http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2002/03&bet=Kr264 Detta är en kommittémotion från 2002 där några av riksdagens moderater motionerar i en mängd kulturfrågor. Det är det närmaste vi kommer en programförklaring. Moderaterna har dock enligt rapporter visat intresse för en stor och hittills svårlöst fråga: hur uppmuntra privat finansiering av kultur? Sverige har i princip en helt offentligfinansierad kultursektor. Det är skattepengar som betalar våra muséer, konserthallar, teatrar, bibliotek o.s.v. Från socialdemokratiskt håll framhåller man att kultur är en rättighet för alla och därför måste de skattefinansierade kulturinstitutionerna kompletteras med fria entréer, uppsökeri, pedagogik, utlokalisering o dyl. D.v.s. med ännu mer medel. Detta har tydliggjorts under de senaste 10 årens arbete med tillgänglighet och mångfald inom kulturlivet. ”Den bildade medelklassen” är kulturens kärnpublik men socialdemokraterna har föresatt sig att bredda publiken med tankar om rättvisa och jämlikhet. Den offentliga finansieringen av kulturinstitutionerna gör därmed att styrelserna är politiskt styrda. Kulturen blir en i högsta grad politisk angelägenhet. Från socialdemokratiskt håll finns en djup misstro mot privatfinansiering. Ändå har många engagerade i kulturinstitutionernas vardagsproblem i två decennier försökt att driva frågan om sponsring till kulturinstitutionerna bl.a. genom föreningen ”Kultur & Näringsliv”. (Se http://www.kultur-naringsliv.se/) Det handlar om en skattelagsförändring som möjliggör avdrag för kultursponsring enligt europeisk modell. Skulle alliansen ta tag i denna fråga efter valet och verkligen lösa den Gordiska knuten har man gjort en historisk insats som inte ens socialdemokraterna kan återta i framtiden. En sluss av resurser skulle öppnas till kulturlivet! Se SvD om lagändring: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13776839.asp
SvD meddelar den 30 augusti att Folkpartiet i Stockholm föreslår att stadens kulturstöd inte ska beslutas av politiker utan av konstutövarna själva! Kulturnämndens verksamhetsbidrag och projektstöd för 2006 är 166,4 skattemiljoner. Det är politikerna i nämnden som fördelar dem. Och styr naturligtvis användningen av pengarna. Madeleine Sjöstedt (fp), vice ordförande i Kulturnämnden menar självkritiskt att ”politikerna styr på ett oacceptabelt sätt”. Sjöstedt föreställer sig en modell som finns inom filmen. Där fattar en utsedd filmkonsulent besluten under en begränsad tid och på samma sätt skulle konstutövare bestämma över kulturstödet. Detta uttrycker en "ideologisk" motsättning till socialdemokraterna i Stockholms kulturnämnd. Visst är det så att politikerna i nämnden styr i kulturinstitutioner som Liljevalchs, Kulturhuset och de små forortsinstitutionerna. Inte minst massakern på Tensta Konsthall 2003 visar detta. Politiker som inte har professionella kunskaper i institutioners drift och verksamhet frestas att detaljstyra. Ovidkommande maktkamper kan förstöra kulturvärden. Men låt oss föreställa oss att en liten grupp tillsatta konstnärer, musiker, skådespelare enväldigt avgjorde vem som skulle få verksamhetsbidragen….. Ernst Billgren (konstnär) kommer i höst med en burlesk TV-serie på SVT baserad på hans bok ”Kommittén” (2003). Där beskriver han hur konstlivet i Sverige styrs av mycket få personer. Och det är inte ens politiker! Det är konstnären X i Akademien, det är konstnären Y som sakkunnig på Statens Konstråd och liknande. Han ”avslöjar” ett kotterivälde där han själv ingår. Skulle någon ur detta gäng bli kulturkonsulenter i Stockholms stad med makt att dela ut miljoner vore det ju katastrofalt. Så hur gör man för att bryta politikmissbruk i kulturen? Skulle det vara så svårt att också få socialdemokratiska politiker att respektera yrkeskunskaper i kulturlivet? Är det helt omöjligt att också socialdemokrater i kulturnämnden ser sin uppgift att främja växt och mångfald framför att driva vardagsverksamhet på kulturinstitutioner? Återigen visar skandalen kring Tensta Konsthall hur socialdemokratiska maktstrider och personliga påhopp eldade upp politiker till att förstöra något värdefullt och förfölja enskilda personer. Socialdemokratins kultursyn styrs av ett rättvisepatos. Det är bra. Men icke sakkunniga politikers detaljstyrning är ofta en katastrof. Denna komplikation är något för en intern socialdemokratisk diskussion. Möjligen kan föreställningen om ett ”civilt samhälle” balansera tankar om vad som är möjligt och lämpligt för politiken….
(Se David Blunketts föredrag längst ned på denna blogg.)

I Tensta finns fyra lokala kulturfrågor som politikerna skulle behöva ge besked om innan valet.
Det är 1. privatfinansiering av Tensta Konsthall, 2. uppbyggande av ett föreningscentrum i Tensta Träff, 3. resurser till förvaltningens kulturkonsulent (kultursekreterare) och 4. kulturkommitténs framtid. Kulturborgarrådet Roger Mogert (s) har tackat nej till ett konkret förslag om privat helfinansiering och återställande av kvalitet på Tensta Konshall. Föreningen för Tensta Träff väntar på besked om att få överta ansvaret för Tensta Träff. Kulturkonsulenten i Spånga-Tensta har i jämförelse med andra stadsdelar minimalt med pengar men är den enda som effektivt förmedlar kultur till stadsdelens barn och ungdom. Och Spånga-Tenstas kulturkommitté - har bara blivit ett idélöst exekutionsorgan åt den lokala nämnden.

I en stadsdel som Tensta, där så mycket saknas av samhällsservice, arbetsplatser et c. kan kulturverksamheter och projekt fungera som utvecklingskatalysatorer. Detta var grundtanken med Tensta Konsthall som nu förfuskas. Att placera en högkvalitativ kulturinstitution i Tensta "drar till sig" en positiv utveckling. Naturligtvis är allt beroende av engagemang och kunskap hos enskilda personer. Idag är det Föreningen för Tensta Träffs långsiktiga vision som pekar framåt i Tensta. Detta är en kulturvision som vill återupprätta det civila samhället och lägga grunden till en positiv lokal utveckling. Men en förutsättning är att lokalpolitiken finns med som samtalspartner! Det handlar alltså om dialogen mellan det civila samhället och politiken. (Se längre ned på denna blogg om Tensta Träff.)

Låt oss samtala om Tensta!

Det är tyst i Tensta men min förhoppning är att denna blogg ska bidra till en lokal diskussion. Nu är boutställningen Tensta Bo 06 avslutad. Och snart är det val. Materialet här nedan kretsar kring frågan om politisk delaktighet. Innevarande kommunalpolitiska mandatperiod som snart löper ut har för Tenstas del skärpt och tydliggjort civilsamhällets kris. Definitionsmässigt är "icke-delaktighet" de segregerade stadsdelarnas problem. I olika sammanhang har mycket tankemöda ägnats åt demokratins framtid (missa inte Storbritanniens f.d. inrikesminister David Blunketts föredrag. Längst ned finns en svensk översättning.) Många allvarligt syftande projekt har försökt att långsiktigt stärka "gräsrotsdemokratin". Även så i Tensta. Annika Billström (s) inspirerade många för tio år sedan genom att beskriva Ytterstadssatsningen som ett mångårigt, ständigt pågående demokratiprojekt med ekonomiska muskler. Den visionen är idag borta. (Se mitt föredrag "Tio år i Tensta" nedan och Kristina Hellqvists uppsats på länk längre ned under rubriken "Hur ser verkligheten ut i Tensta?".) Socialdemokraternas interna maktstrid utspelad 2004-2005 riktad mot Annika Billström har tyvärr också sina rötter i Tensta. År 2003 splittrades Tensta Socialdemokratiska Förening och Hjulsta Socialdemokratiska Förening bildades i protest. Orsaken till splittringen är endast en person! En person som deltog i maktkampen mot Annika Billström. En person som mycket medvetet driver personstrider och maktkamper även i Tensta... Men varför diskutera socialdemokrater? Jo, i Tensta röstar bara 50% av de röstberättigade. Men av dessa röstar en stor majoritet på just socialdemokraterna. Men idag vet man inte på "vilka" socialdemokrater man röstar. År 2003 var ett kritiskt år då verksamheter av "fri karaktär" i Tensta atackerades av just det socialdemokratiska maktkotteriet. Striden kring Tensta Konsthall är ett tydligt exempel som dokumenterats noga i artiklar och rapporter. (Se namninsamlingar nedan.)

Är Tensta en bananrepublik?
Idag finns inget fungerande civilt samhälle. Föreningslivet stagnerade för 15 år sedan och är idag överreklamerat. (Se längre ned en rapport om föreningslivet och rubriken "Hur ser verkligheten ut i Tensta?".) Kommunal förvaltning, politiska partier och politiskt styrda kommunala bostadsbolag är de enda offentliga aktörerna i Tensta. Tio år med stadsdelsnämnd har inte fördjupat lokal demokrati. Kommunal förvaltning består av personal som inte bor i lokalsamhället. Och lokalbefolkningen deltar inte i beslut. Annika Billströms vision av Ytterstadssatsningen var en långsiktig strategi för stärkande av enskildas engagemang i offentliga frågor, lokalsamhällets och "vanliga medborgares" möjligheter till politisk delaktighet. Det är helt visst den politiska apparaten som måste formulera visionen men också avstå makt till civilsamhället. "Empowerment" brukar det kallas. Detta är varken en "höger" - eller "vänsterfråga" men en nödvändig diskussion som ännu inte påbörjats. (Se David Blunketts föredrag längst ned.) Här nedan finns en verklighetsbeskrivning och handlingsplanen för en integrationspolitik - en ny lokalpolitik.

Tack till CESAM i Örebro för översättningen av David Blunketts föredrag. Om CESAM: http://www.cesam.se/mal_vision.asp Och tack till Kristina Hellqvist för en värdefull uppsats. (Se länk längre ned.)

Jag har placerat min blogg i Tensta på bloggkartan.se

Tio år i Tensta

Det är en konst att vara medborgare! I Tensta röstar bara 50% av de röstberättigade. Olika offentliginitierade delaktighetsprojekt förstenas i byråkrati. Och i en av landets svårast segregerade förorter är det tyst. På inbjudan av kulturkommittén i Spånga-Tensta berättade jag i oktober 2004 om Tenstas utveckling - sett ur mitt perspektiv. Tillsammans med många har jag en vision om delaktighet och medborgarengagemang i lokalsamhället - det som brukar kallas att "bryta segregationen". Men den typ av engagemang jag beskriver sitter trångt idag. Foto: Salla Tykkä.
( Många namn i texten ersätts med siffror...)

..............................................................................
10 år i Tensta

Vi har de senaste veckorna hört forskningsrapporter som visar att människor flyttar ifrån Tensta. Tenstabor tar sina barn ur Tenstas skolor. Integrationssatsningar har slutat i fiasko. Jag ska här bidra med mitt perspektiv. Det handlar om en ödesfråga för lokalsamhället.

1989 hölls en hel veckas konferens i Tensta. Det var gatu-och fastighetskontorets “bokonferens” som hette “Sweden-Stockholm-Tensta - Renewal action in suburban Stockholm”. Deltagare var socialarbetare, stadsplanerare och arkitekter från ett antal länder inklusive Sverige. Deltagarna promenerade i Tensta, såg, samtalade och analyserade. Efter konferensen skrevs en rapport som beskrev Tensta. I princip säger rapporten från 1989 följande: Tensta är ett internationellt lokalsamhälle styrt efter modell från en svensk småstad. Stadsdelens internationella karaktär syns inte. Lokala beslutande församlingar domineras av etniska svenskar. Befolkningens kunskaper och erfarenheter tas inte tillvara. Denna beskrivning av Tensta gäller fortfarande efter 15 år!

Fältarbetet/Områdesarbete.

Jag flyttade till Tensta för 20 år sedan. Hela tiden har jag arbetat i Tensta, gjort stadsdelen till min hemort och p.g.a. mitt arbete haft anledning att fundera mycket över det som händer i stadsdelen. 1989 anställdes jag av dåvarande Fritidsförvaltningen i Spånga, som fältassistent. Jag fick den tjänsten efter en Stockholmsprofil, Tercero ”Rolle” Rodillas, som kom att arbeta 30 år i Tensta tills han gick bort i februari 2002. Rolle började 1989 bygga upp Järva Konstskola tillsammans med (1). Den fältassistenttjänst jag övertog hade en tjänstebeskrivning som hette ”grannskapsarbete”. Vad är det?
I socialt arbete har det sedan 70-talet i princip funnits två riktningar: en individinriktad och en strukturellt inriktad. Enkelt kan man beskriva skillnaderna så här: den individinriktade har mött ”klienter” med problem för att lösa individens situation. Den strukturellt inriktade har samarbetet med föreningar för att förändra gruppers situation. Båda riktningarna har teorier, metoder och debatter som ibland når offentligheten bortom de professionella sammanhangen.
Det som kallats ”grannskapsarbete” har också andra namn: områdesarbete, social mobilisering, samhällsarbete, ”community work” på engelska eller ”animación” på franska. Detta är en social arbetsmetod som har sina rötter i den engelska settlementrörelsen i slutet av 1800-talet då filantropiska liberaler i den engelska storstadsslummen kämpade för människovärde för de fattiga. Jane Adams är en förgrundsfigur. Hon fick nobelpriset 1930. Nathanael Beskow förknippas i Sverige tidigt med detta sociala arbete. Han grundade Birkagården som Sveriges första hemgård 1912. Hans förebild var settlementrörelsens ”community centers”. Denna sociala metod användes flitigt i Sverige under 70-80-talen men har gradvis fallit i glömska sedan dess. En mycket bra exposé över samhällsarbetets projekt i Sverige under de senaste 30 åren har sammanställts av Kenneth Sundh och Päivi Turunen i boken ”Social mobilisering - om samhällsarbete i Sverige”, Publica 1995.CESAM (Centrum för samhällsarbete) i Örebro är sedan 20 år landets kunskapsbas och utvecklingscentrum för samhällsarbete eller områdesarbete.

Alltså, den fältassistenttjänst jag övertog efter Rolle 1989 hade i 20 år av honom genomförts med grannskapsmetoder. Jag kom i 10 år att fortsätta i samma anda. En grundläggande idé i detta arbete är metoden: kartlägg ditt område, bli expert på det. Lyssna till dina medmänniskor - du kanske inte är experten. Inspirera och hjälp dem lösa sin egen situation - du sitter på kontakterna. Håll hela tiden koll på riktningen i arbetet genom analys - du kanske måste omvärdera allt. Alltså en lyssnande engagerad hållning inriktad på lokal utveckling genom gemensamt arbete.
För 15 år sedan hade Stockholm drygt 40 fältassistenter. Sedan dess har tyvärr yrket nivellerats till att bli något i stil med ”farsor och morsor” på stan. Orsakerna till detta är den generella reträtten av offentligfinansierat samhällsarbete, Fryshusets enorma PR-framgång, felrekryteringar av både mellanchefer och fältassistenter och bristen på kompetensöverföring från yrkeskolleger till nya fältassistenter. Tensta hade under 3 decennier några av Stockholms mest kvalificerade och aktiva fältassistenter som arbetade med ”områdesarbetes-inriktning”: Rolle Rodillas, (1) och i all ödmjukhet, undertecknad. Konkreta resultat av deras arbete är: Tensta Marknad, Järva Konstskola, Café Mafé, Tensta Boxningsklubb, Tensta Konsthall. De senaste 10 åren har även andra sammanhang i Tensta påbörjats och drivits i samma anda: Livstycket, Transkulturellt hälsocenter, Kvinnocentret, Kulturkaféet och Kvinnojouren. Det gemensamma för dessa verksamheter är att de vuxit upp ur asfalten, finansierats av skattemedel, drivits av eldsjälar och motarbetats av politiker. Vissa har förstörts, andra håller fortfarande ut.

Demokratidiskussionen 1995/ÄMFÖS.

I Tensta har det i åratal funnits en liten grupp tenstabor som genom decennierna återfunnits i alla små beslutande organ en sådan här stadsdel har: i lokal socialnämnd, i fritidsnämnd, i föreningsråd, i kulturkommitté. Det var folk som flyttade hit tidigt på 70-talet. De engagerade sig ofta i den lokala socialdemokratiska föreningen. Deras stora engagemangsprojekt var att få tillstånd badhuset och gymnasiet i början på 80-talet. Med åren blev dessa personer exklusiva aktörer i Tensta. Detta kotteri av 10-15 personer, ofta män, blev äldre och styrde sitt Tensta som ett litet Kramfors. Man hängde inte med den stora samhällsförändring som Tensta var en del av sedan 80-talets början: invandringen, segregationen och fattigdomen. Men gick man till socialnämnden, så satt de där. Gick man till föreningsrådet, satt de där. Gick man till kulturkommittén, var de där också! Och de var bara 10-15 stycken. Vilket engagemang!

1995 inbjöd jag till en diskussion om lokaldemokrati på Tensta bibliotek. Det kom 15 personer. Och det var återigen samma gäng. Där satt Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Och jag talade om en sjukdom i Tensta som heter ÄMFÖS. En sjukdom som angriper det ”inre livet” i lokalsamhället. Ni vet, det liv som består av allt annat utöver husen och gatorna. Det där som är lokalsamhällets själ: människorna och deras drömmar, idéer, förhoppningar och vilja. Jag menade att Tensta är angripet av en sjukdom som liknar dålig syretillförsel. Det förtvinar och vissnar som lungor i emfysem. Jag ställde diagnosen ÄMFÖS utläst som: Äldre Män Föreningsvana Svenskar. Sedan dess hatar (2) mig. I 10 år har han slagit tillbaka.

Kulturkommittén 1995/Programförklaring.

93 valdes jag in i Järva kulturkommitté. Detta var en del av mitt föreningsengagemang som kompletterade mitt professionella arbete som fältassistent. Bakgrunden var följande: Stockholm hade indelat staden i 10 kulturkommitté-områden. Redan på 70-talet. Detta var en föregångare till stadsdelsindelningen av Stockholm. Idéerna var desamma: att föra ut beslut till mindre politiska enheter för att uppmuntra till delaktighet och fördjupad demokrati. Kulturkommittéerna hanterade kommunala medel för lokala kulturaktiviteter. Kommittén hade det lokala föreningslivet som medlemmar och pengafördelningen sköttes av den, som det sades, ”autonoma” kommittén. Detta betydde att kommittén inte styrdes av någon annan politisk instans. I Tensta var Eje Qvant under 70- och 80-talen den drivande kraften bakom kulturkommittén. Och den befolkades framför allt av svenska, äldre män, socialdemokrater i förskingringen. Där satt de åter, (2) och hans likar.
Redan i slutet av 80-talet hade (3) och (4) insett att det inte borde vara så i Tenstas kulturkommitté. Den borde avspegla Tenstas internationella befolkning. Invandrarföreningarna och kulturaktiva föreningar borde sitta i kulturkommittén. Fördelningen av pengar borde gå till kulturarrangemang som utvecklar mångkultur, kulturmöten och lokal kulturproduktion. Den kultur som understöddes i Tensta skulle med nödvändighet se annorlunda ut än vad Brommas kulturkommitté understödde. Jag nominerades av 6 invandrarföreningar att som representant för Järva fredskommitté ta plats i Järva kulturkommittés styrelse. Detta var uttryck för en vilja till förändring: kulturkommittén borde inte vara en reträttplats för avdankade lokalpolitiker som reste på lyxresor till London för skattepengar. Vilket skedde 1992. Nytt syre skulle in och kulturkommittén skulle vitaliseras genom invandrarföreningarna. Vi började för 10 år sedan! Och (2) har hämnats i 10 år!

95-96 var jag vice ordförande i kulturkommittén. Vi hade initiativet! Flera invandrare än ÄMFÖS satt i kulturkommittén. Nu gällde det att skriva ett handlingsprogram för ett lokalt kulturarbete baserat på verkligheten i Tensta. Handlingsprogrammet fick 6 punkter:
1. Grunden ska vara det mångkulturella samhället som innebär pluralism och respekt.
2. Föreningarnas; tenstabornas, egna kulturskapande ska prioriteras. Liksom föreningarnas egen programverksamhet.
3. I ekonomiska nedskärningstider bör barn och ungdomar prioriteras.
4. En offensiv kulturverksamhet i ett mångkulturellt, segregerat område innebär ett medvetet stöd till de tysta, utanförstående kulturgrupperna syftande till: egen beslutsrätt, deltagande, respekt, mångfald, eget kulturskapande.
5. Lokala kulturverksamheter, traditioner, på mångkulturell grund bör understödjas och skapas.
6. De kulturella uttrycken på Södra Järva måste med nödvändighet se annorlunda ut än i Bromma.

Knappt hade detta handlingsprogram formulerats förrän stadsdelsreformen stod för dörren och kulturkommittéernas existens var hotad. Jag fick den autonoma kulturkommitténs uppdrag att försöka driva idéen att hålla ihop Tensta och Rinkeby i en kulturkommitté som skulle överleva stadsdelarnas splittring i olika nämnder. Tanken var ju självklart att Tensta och Rinkeby hör ihop socialt. Kulturkommitténs nya handlingsprogram var skrivet för Tensta och Rinkeby. Men verkligheten ville något annat. I Rinkeby fanns en isolationism bland de inflytelserika föreningarna. Och i stockholmspolitiken kopplades Tensta ihop med Gamla Spånga. Inför Stockholms uppdelning i 21 mindre delar för att underlätta delaktighet och engagemang bland invånarna, skulle samtliga kulturkommittéer samla och arkivera sin historia för att deponeras i stadsarkivet. Som vice ordförande fick jag uppdraget att leda detta arbete för Järva kulturkommitté. Åratal av protokoll, verksamhetsberättelser, rapporter, affischer, lokal kulturinformation gicks igenom. Allt krymptes och raffinerades till ett 30-tal arkivboxar. En historik skulle också skrivas.

Det är alltid viktigt vem som skriver historien! Vem det är som har makt att skriva historien. Låt mig göra en parentes som ändå handlar om Tensta, kulturkommittén och historien: Under min tid i kommitténs styrelse ansökte (5) på Eggeby Gård om 25.000 kronor ifrån Järva kulturkommitté för att göra en utställning på Eggeby 1995 d.v.s. till 50-årsminnet av Andra Världskrigets slut. Enligt ansökan skulle utställningen återskapa beredskapstidens miljö på Eggeby Gård då gården var högkvarter med ärtsoppa, kanoner, sekoria och Ulla Billkvist. Hemvärnet skulle samarbeta. Och hela motiveringen för denna utställning var: ”Det finns många äldre spångabor som minns den tiden”. Inte ett ord om det mångkulturella Södra Järva, svensk nazism, steriliseringsprogram, undfallenhet gentemot Hitler, interneringsläger o.s.v. fanns i ansökan. Jag motarbetade den här utställningen på Eggeby med motiveringen att 1995 kan man inte längre göra utställningar enligt pilsnerfilmskonceptet. Nu är det viktigt att tala ur skägget. Nu är det viktigt vad man förmedlar till framtiden. Nu är det viktigt att sätta stopp för historieförfalskning. Jag fick kulturkommittén med mig och det blev ingen utställning. (2) och kompani har hämnats i 10 år för det.
Vi skulle alltså skriva en historik för Järva kulturkommitté 1995 för att arkiveras i stadsarkivet. Det blev bestämt att en äldre, svensk herre med föreningsvana, skulle skriva sin historia, från 70-talet och framåt. Jag passade på att skriva historien från 1989 – 1995. Historien om kampen mot ÄMFÖS och vitaliseringen av kulturkommittén. Enligt Järva kulturkommittés årsmötesbeslut ligger båda historierna nu sedan 10 år i samma box i stadsarkivet. Till (2):s förtret, för evigt bärande vittnesbörd om en förändringsprocess. (2) och ÄMFÖS kan nämligen inte acceptera att min historik hamnade i samma box som deras.

Stadsdelsreformen.

1996 genomfördes stadsdelsreformen. Jag var för den. Läste forskarnas förarbeten. 15.000 invånare - det var enligt dem den ideala stadsdelen. Då skulle demokratin fungera. Då fanns en chans att jag skulle träffa en lokalpolitiker i affären. Då fanns en chans att jag själv skulle bli politiskt engagerad. (6) - en ursprunglig tenstabo, svensk med föreningsvana (men inte ÄMFÖS!) hade tillsammans med (7) startat ”Föreningen Tenstabor” i början av 90-talet. Det var en förening av ”byalagskaraktär”. D.v.s. det handlade om att samla tenstabor i gemensamt arbete för sin hembygd. Inför stadsdelsreformen drev Föreningen Tenstabor idén om att Rinkeby och Tensta skulle bilda en gemensam stadsdel. Återigen tanken att Tensta och Rinkeby hör ihop socialt. Det är ”naturligt” att tänka sig Rinkeby och Tensta som en stadsdel. I föreningen informerade vi om stadsdelsreformen, förklarade vår ståndpunkt och samlade namn för den på Tenstas torg. Vi försökte engagera tenstabor med megafon i en komplicerad fråga. 480 tenstabor skrev på våra listor som överlämnades till politikerna i stadshuset. I stadshuset bevakade vi så beslutet om de framtida gränsdragningarna. Några mindre partier stod på vår sida. Men vi förlorade. Och enligt min mening förlorade Tensta.

Man kan fråga sig vem det var som vann? Gamla Spånga – ”socialdemokraternas Djursholm” som numera röstar borgerligt. Svensk medelklass i villa. 15.000 stycken. Sammanförs i en stadsdel med ett segregerat bostadsområde. Lika stort. Någon hittar på ett koncept eller en ”myt” för att få det att fungera: sålunda ”Spånga-Tensta skulle vara modellen för integration”. 1997 antogs nämligen Stockholms integrationspolitiska program i fullmäktige. Befolkningen i båda stadsdelarna skulle blandas i gemenskap och aktiviteter. Under några år framhölls framgångarna för stadsdelsförvaltningens integrationsarbete genom att Syriska föreningens danslag dansade med Spånga folkdansgille! Mitt perspektiv på Tensta har alltid varit den stora samhällsomvandlingen som pågått i Europa sedan 30 år. Den finns uttryckt i 90-talets diskussion om 2/3-delssamhället. Och i grund och botten handlar det om industrialismens omställning, ideologiernas försvinnande och globalisering. Dessa till synes ”storpolitiska” företeelser syns i Tensta, i människornas liv: immigration, segregation, låg utbildning, arbetslöshet, lågt valdeltagande, ungdomsproblem, dålig hälsa o.s.v. Allt svårt, allt dåligt, allt oönskat i en människas liv samlat på en plats. Så har en ny underklass skapats i Europas storstadsområden. Man förändrar inte detta genom att dansa folkdans med medelklassen!

Vad har hänt sedan den viktiga demokratiska reformen infördes 1996? Har demokratin fördjupats? Har segregationen brutits? I samband med stadsdelsreformen tillsattes de administrativa parhästarna (8) och (9) att leda förvaltningen. Alla vet att i den demokratiska teorin är det politikerna som bestämmer och tjänstemännen som rättar sig. I verkligheten är det dock de initierade tjänstemännen som styr genom kunskap och information. Och de okunniga fritidspolitikerna som rättar sig efter det. Så i Tensta är det (8) och (9) som angivit tonen i snart 10 år. Ledningens tonart har varit ”förvaltande” inte utvecklande. Lokalpolitikens svar har blivit ”kotterism” inte delaktighet.

Men det finns minst två personer till som bär ansvaret för hur det blev. Det är lokalpolitikens två kombattanter: (10) och (11). (10), en typisk svensk småstadspolitiker med lång erfarenhet. Tillhörig spångaadeln sedan generationer, en järnlady med rötter i en järnaffär. Och (11), utlänningen med mindrevärdeskomplex som gör vad som helst för att få makt, precis som Baathpartiet i Syrien.

Ett lokalsamhälles ”inre liv” är det som invånarna delar med varandra i form av samtal, beslut, drömmar, sorger, och glädje. Allt detta är vad sociologer brukar kalla ”kultur” och som politiken i grund och botten består av! I den meningen är Tenstas ”inre liv” en kvävd blomma, en skadskjuten liten fågel. Det inre livet måste få tid för att utvecklas. Det inre livet måste få pengar för att utvecklas. Det inre livet måste få stabilitet för att utvecklas. Det inre livet måste få respekt för att utvecklas. Så är det för oss individer och så är det för ett lokalsamhälle. Det gamla Spånga har ett övermått av respekt, stabilitet, pengar och tid. Här lever människor i generationer i sina villor. En svensk småstad mitt i Stockholm! I Tensta slås det inre livet i spillror vart tionde år p.g.a. bristen på respekt, stabilitet, pengar och tid. Och därför att invånarna flyr fältet i sökandet efter sina samtal, beslut, drömmar, sorger och glädje. Det ”inre livet” i ett samhälle bygger på människors möten och gestaltas genom de politiska församlingarna, föreningslivet, skolorna, kulturinstitutionerna, det civila samhällets fria verksamheter, individernas intressen, familjernas drömmar o.s.v.

Kris.

Låt oss tänka efter hur det gått för sådana manifestationer av Tenstas inre liv:
Kulturkommittén överlevde stadsdelsreformen 1996. Våra argument om demokratiskola för föreningar och bättre integration och delaktighet gjorde att kulturkommittén i Tensta som en av få kommittéer i Stockholm blev kvar. Men nu som Spånga-Tensta kulturkommitté, med drastiskt mindre pengar och direkt knutet till stadsdelsnämnden. ”Autonomin” gick förlorad. Kommittén har sig själv att skylla. Det fanns inte längre någon drivande tanke i styrelsen. Engagemanget sviktade. Fel personer satt i styrelsen. För många Spånga-föreningar!

Föreningsrådet, ett annat verktyg för att bygga demokrati och delaktighet, klarade knappt stadsdelsreformen. Jagad ner i en källare levde den en tynande tillvaro i sällskap med en kopiator. Det som varit föreningarnas stödcentral för föreningskunskap, för lokalbokning, för informationsspridning. Det som en gång var motorn i uppbyggandet av invandrarföreningarna i Tensta, glömdes bort – av föreningarna.

Föreningslivet tynar gradvis bort till följd av att 0-taxan togs bort för ca. 15 år sedan.De s.k. invandrarföreningarna förlorade bidragen. Ingen har koll på om de har någon verksamhet. Ingen bryr sig. Sedan 70-talet skulle invandrarna organiseras i föreningar enligt folkrörelsemodell. Sedan 90-talet monteras föreningarna ned.

Järva konstskola som fanns mellan 1989-2001 skapades för att ge ungdomar självförtroende och ge dem verktygen till delaktighet i kulturen genom eget skapande, motarbetades och nedmonterades. Två kunniga och osjälviska personers livsverk behandlades som en obetydlighet.

2003 var ett farligt år för Tensta. Livstycket, ett socialt och kulturellt symbolprojekt som (12) med sina medarbetare skänkt över 10 år, höll på att förintas.

Kvinnojouren som (13) föder med sitt engagemang börjar kvävas. Den politiska ledarfiguren (11) agerar personligen för att förstöra detta projekt.

Kulturkaféet där arbetslösa hittat värdighet ska sänkas genom att kommunen med skattemedel öppnar en konkurrerande restaurang 25 meter längre bort.

Och Tensta Konsthall! Fem, sex enskilda personer, utan politiskt uppdrag, utan opinionsstöd, gaddar ihop sig under 1,5 år. Försöker tvinga mig att ta in utställningar andra bestämt och att göra konsthallen till en filial för Kulturhuset. När jag vägrar och försvarar det vi byggt upp, d.v.s. när jag försvarar en av landets ledande konstinstitutioner uppstampad ur asfalten i Tensta, tillgriper myteristerna lögner och hot och driver så (1) och (14) på flykt från Tensta.

Under 2003, det år som en rad sociala och kulturella verksamheter hotades i Tensta, hittade stadsdelsförvaltningen på en marknadsföringsplan. Där står det att ”Spånga-Tensta är en dynamisk stadsdel som leds av stans bästa arbetsgivare!” Att ”Spånga-Tensta är en plats där kreativa människor trivs och där det händer spännande saker”. Jag säger att detta är lögn!

Jag sänder en varm tanke till er alla som jagats bort ifrån Tensta: (14), (1), (3), (15), (16). Ni är engagerade, professionella och gjorde i åratal ett fantastiskt jobb. Stadsdelsförvaltning och lokal nämnd trampade på er. Jag vill i respekt framhålla er som förebilder.

Framtiden.

Nog om detta. Jag ska nu försöka se 10 år framåt i tiden. Jag anser vi måste vara realistiska. Ett antal kommunala och statliga projekt med avsikt att hjälpa Tensta har inte hjälpt. 1989 hade vi Mats Hults ”miljoner till miljonprogrammet”. I början på 90-talet sade den förre ministern ”Blomman”: låt oss dränka Tensta i pengar och se om det blir bättre. Sedan kom ”Yttersstadssatsningen”, ”Storstadssatsningen” och ”Stadsdelsförnyelsen”. Och hela tiden fördjupas segregationen. Det som skulle avhjälpas. Jag tror att vi under överskådlig tid kommer att uppleva en fortsatt negativ utveckling. Det blir inte bättre. Men detta är för mig en uppmaning till arbete och engagemang. Jag har liknat kultur vid ett samhälles ”inre liv”. Det vi gör med varandra. Detta ”med varandra” är också vad politik handlar om.

En känd sociolog, Robert D. Putnam, har sagt: ”Ju fler frimärksklubbar och fågelskådarföreningar, desto bättre demokrati.” Tensta behöver en långsiktig satsning av gräsrots-uppbyggnads-karaktär. Det lokala föreningslivet med alla sina brister och fördelar är både målgrupp och medaktör i sådan restaurering av det civila samhället. För att långsiktigt bygga upp ett civilt samhälle utifrån dess egna förutsättningar är det helt nödvändigt att stimulera en mångfasetterad och självständig föreningsbildning. Det är föreningsbildningens förmåga att leda till samtal och möten mellan människor, som kan skapa ett forum för lokaldemokrati underifrån. När människor av fri vilja möts för att diskutera livet, samhället och gemensamma problem, då föds viljan till politisk handling. Det är den frivilliga föreningsbildningen som är motvikten till det postmoderna samhällets fragmentarisering och individualisering. Den offentliga sektorns beslutande- och förvaltningsorganisation behöver också ha samtals- och samverkanspartners i ett fungerande civilt samhället. Enligt den skandinaviska samhällsbyggarmodellen kan vi fortfarande genom politiska beslut understödja och stimulera ett positivt föreningsklimat. Detta innebär självfallet att man avsätter offentliga skattemedel för detta ändamål.

En ny förening i Tensta (Föreningen Tensta Träff) lägger i dagarna fram en vision för hur den negativa utvecklingens tanker långsamt ska vändas med stäven mot vågorna. En ordentlig satsning på att göra Tensta Träff till ett Föreningarnas Hus med Kulturkaféet som nav och inspiration ska förvandla Träffen till ett kunskaps - och kulturcentrum för vuxna. Till en inspirationskälla för det civila samhället. Till ett hus för delaktighet, engagemang och demokrati. Jag ser kulturkommitténs framtid mitt i detta hus, mitt ibland föreningarna. Med återerövrad autonomi.

På initiativ från några tenstabor planeras nu Tensta Bo 06. En bomässa i Tensta! Dels ska det byggas nytt. Dels byggas spännande. Och dels ska kulturen byggas. I förstudien för bomässan, genomförd av integrationsförvaltningen 2002, understryks de långsiktiga sociala och kulturella verkningarna av denna bomässa. Som ett fyrverkeri och en fysisk kraftansträngning ska bomässan vara startpunktför en ny utveckling i Tensta. Den kommer inte av sig själv. Vi måste vara med.

Inför nästa decenniums nystart vore det läge att byta ut galjonsfigurerna i det lokala spelet. Galjonsfigurer som ansvarar för en negativ utveckling: (8) och (9), (2), Andersson, Pettersson, Lundström och – (11).
……………………..

Tensta 1989 - en diagnos

1989 inbjöd den politiska referensgruppen "För ett bra Tensta-Hjulsta" i samarbete med fastighetskontoret till en bokonferens i Tensta med internationellt deltagande av arkitekter, stadsplanerare och socialarbetare. Avsikten var att vaska fram kreativa idéer för området. Nedanstående är expertgruppens sammanfattning. 17 år har gått och vi befinner oss i samma situation! För första gången publiceras här en översättning.
Övers: GW
..............................................................

Ur „Tensta-Stockholm-Sweden-Renewal action in suburban Stockholm”,Stockholms fastighetskontor, Närbo AB, Bokonferens Tensta 1989, sid. 21-22.

Om Tensta – sammanfattning av expertpanelens synpunkter.

Diagnos
Området saknar stolthet, själ och vitalitet. Tensta är ett internationellt lokalsamhälle styrt av svenska normer och traditioner.
Boende har inte möjlighet att uttrycka sig; det är nödvändigt att skapa ett klimat för verklig personlig och kulturell utveckling.
Arkitekturen är fattig och tråkig. De etniska uttryckens rika mångfald finns inte alls uttryckt i den fysiska miljön.
Tensta tillhandahåller hus inte hem.
Tensta är ett nytt lokalsamhälle under utveckling. Dess mångfald är en avgörande resurs. Byråkratin måste lära sig att förändras i takt med lokalsamhället och hålla jämna steg med dess framtida utveckling.

Varför är det så?
I Tensta saknar människor verkligt inflytande och makt; de kontrollerar inte sina levnadsvillkor. De är beroende av tjänstemän som oftast inte bor i Tensta och som inte rekryteras ur de olika etniska grupperna. De boendes formella talesmän är inte representativa för befolkningssammansättningen.

Professionella och ideella organisationers strukturer och beslutsfattande riktas mot specifika – ofta sekundära och inadekvata – mål. Detta lämnar inte utrymme för informella och spontana bidrag från de boende. De professionella organisationernas attityd är genomsyrad av ett kvävande omhändertagande. Bra saker görs för människor – inte med människor. Detta permanentar ett beroendesyndrom som inte tillåter lokal delaktighet.

Vad bör göras?
Alla berörda – tjänstemän och politiker – måste lära sig se sambanden mellan, människa, kultur och miljö. Utbildning är nödvändig, inte minst för att öka kunskapen i mänskliga och samhälleliga relationer. Tjänstemän måste omskolas till att bli möjliggörare inte görare.

Alla berörda måste inse att utvecklingsprocessen är viktig. Styrkan i frihetens och demokratins budskap är beroende av hur denna process hanteras. Idag finns en anmärkningsvärd klyfta mellan teori och praktik trots den formella öppenheten i det svenska demokratiska systemet. Positiv diskriminering är därför nödvändig för att vissa etniska grupper ska hinna ifatt andra.

Mänskliga kontakter är avgörande. Erkänn och använd existerande subkulturer. Identifiera och lämna utrymme åt naturliga ledare – de är viktiga och finns redan.
Understöd de boendes organisationer, bidra med nödvändig utbildning för att lämna över ansvar och uppgifter. Utveckla lokal management och kontroll. Se upp för centralism.

Bryt ner storskaliga strukturer både i miljön och i tjänsteutövningen. Se till att fortgående utveckling möjliggörs genom personliga kontakter och personlig kunskap.
Systemet måste förändras inte människorna.

Tillåt mer frihet. Låt de boende blomma. Ändra regler så att de boende kan hantera dem.
Slappna av! Lämna mer rum för initiativ! Lita till sunt förnuft! Stöd processen!
Möjligheterna finns! Missa dem inte!

Tensta 1995 - ett brev om gränser

Juli 1995
Till lokalpolitikerna i Tensta-Spånga.

Ett sommarbrev om den framtida stadsdelsnämndens gränser.

Nu under sommarens ledighet finns det skäl att ägna en stunds semesterfräsch eftertanke åt framtiden i Tensta-Hjulsta. I september tas beslutet om hur Stockholms stadsdelsnämnder ska se ut. I Tensta-Hjulsta har politiker och tenstabor under vårens medborgarremiss gått förbi varandra. När lokalpolitikerna fanns i biblioteket kom inte tenstaborna och vice versa. Föreningen Tenstabor (jag utgår ifrån att den är bekant) ville bidra till kännedom om frågan bland tenstaborna och initiera en dialog med lokalpolitikerna. Dialogen har väl inte uppstått än – men föreningen genomförde en namninsamling under några eftermiddagstimmar på torget i Tensta. 408 underskrifter samlades in som en reaktion emot tjänstemannaförslaget att Tensta-Hjulsta ska tillhöra Gamla Spånga-Flysta-Sundby-Bromsten. Föreningen Tenstabor är också emot en sådan gränsdragning och har överlämnat namninsamlingen till kansliet för stadsdelsnämnder. Vidare hoppas man kunna inbjuda Finansroteln och Mats Hult för en fördjupad diskussion.
Jag skulle vilja se gränsfrågan ur synvinkeln „demokrati och segregation”. Först en enkel bild för vad frågeställningen handlar om: Hur ska den medelålders kvinnan från Kulu som bott i Tensta i tjugo år och vars barn vuxit upp här, ha samma möjligheter till inflytande över sin hemort som den medelålders villaägaren i Gamla Spånga? Detta är i grund och botten frågan.
Vi ser fram emot den kanske största omorganisationen i Stockholms moderna historia. En omorganisation som i mycket har inspirerats av tankar om demokratin. Demokratin är ju något som ständigt måste vårdas och uppmärksammas. Det är den umgängesatmosfär vi tror livet mår bäst av. Ekonomiska- och effektivitetsaspekter inte att förakta men grunden i diskussionen är tankar om en fördjupad demokrati. För 25 år sedan expanderade Stockholm kraftigt genom miljonprogramsbyggandet. Dessa nya områden har ständigt stått under debatt. Dels ur arkitektonisk-psykologisk synvinkel (en diskussion som leder tillbaka till de radikala arkitekterna på 30-talet och det ”moderna projektet”) – en debatt som mest förts utanför de berörda områdena. Senare fördes debatten om miljonprogramsområdena i samband med invandrarfrågorna. Betongghetto blev invandrarghetto. Men likafullt fördes diskussionen ”utifrån”. Alternativ Stads arkitekturkritik på 70-talet utbyttes på 80-talet mot en debatt om miljonprogrammets invånare! Under 80-talet eskalerade år efter år en ökad polarisering i hela Europa i diskussionerna kring främlingsfientlighet, invandrarpolitik och minoritetsfrågor. Vissa extrema ståndpunkter blev synliga på ett för efterkrigstiden nytt sätt. Jag minns en debattomgång i Dagens Nyheter 1985-86 där dåvarande ordföranden i vårt socialdistrikt uttalade sig om problemen i miljonprogramsområdena som orsakade av för många invandrare och resurssvaga personer och lösningen vore att styra ”resursstarka svenska familjer” till dessa områden. Till slut såg dåvarande DO Peter Nobel sig föranledd att uttala sig om debatten och påminna om vissa fundamentala demokratiska rättigheter som gäller alla invånare i landet.
1989 inbjöd den politiska referensgruppen ”För ett bra Tensta-Hjulsta” i samarbete med fastighetskontoret till en bokonferens i Tensta med internationellt deltagande av arkitekter, stadsplanerare och socialarbetare. Avsikten var att vaska fram kreativa idéer för området. En mångkulturell befolkning, en ny situation, nya frågeställningar krävde eftertanke och inhämtande av internationella erfarenheter. I konferensens slutrapport ”Tensta-Stockholm-Sweden” beskrivs Tensta sammanfattningsvis som ”ett byråkratiskt styrt bostadsområde där befolkningen inte har inflytande över sina livsnära angelägenheter och där invånarnas potentialer inte tas tillvara.”
Åren har gått. Tensta-Hjulsta är en stadsdel med en befolkningsmajoritet av invandrare. Och kommer att så förbli. Det är något nytt för Sverige. Miljonprogramsområdena runt de stora städerna liknar andra områden i Europa. Något har hänt – oåterkalleligt. Man kan inte längre tala om att ”sprida ut invandrarna” för att lösa miljonprogramsområdenas problem. Man kan inte heller längre betrakta dessa områden som ”buffertområden” eller genomgångsområden med en tillfällig befolkning bestående av klienter. Nej, miljonprogramsområdena är nya befolkningscentra bestående av medborgare utan inflytande, utan arbete, med hårdare levnadsvillkor. Situationen är likadan på många håll i Europa. Och det är just i den verkligheten som den stora och viktiga politiska uppgiften finns – i Tensta-Hjulsta. Att möta Tensta-Hjustaborna som medborgare, inte som ”dem man talar om”, att inbjuda till deltagande i lokalpolitiken, att bryta utanförskap och underlätta integration. Enligt min mening har detta negligerats i Tensta-Hjulstas historia. Efter 12-13 års boende och arbete i Tensta påstår jag att vi under åren har haft få, svaga och oprofilerade politiker i Tensta. Det har varit en mycket sluten grupp av svenskar (med få undantag) som inte känner ”kvinnan från Kulu” och dessutom tyckt att hon varit ett problem. Och kvinnan från Kulu har trots det röstat på dem. Å ena sidan har vi haft svaga politiker men å andra sidan – emellanåt – några duktiga tjänstemän som allt kretsat kring. Här ligger vårt demokratiska dilemma i Tensta och politikernas uppgift att förändra.
Segregation handlar om avskiljande från samhällsgemenskapen genom brist på inflytande, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering. Saker som i hög grad berör Tensta-Hjulstaborna. Motsatsen till segregation är deltagande, delande av samma villkor. Det är majoritetssamhället som har ansvar att inbjuda till och underlätta detta deltagande genom sina institutioner och politiska organisationer. Den starke har möjlighet att inbjuda. I samtal om segregationen och den framtida gränsdragningen i stadsdelsnämnden ryggar vissa tillbaka inför tanken på en egen nämnd för Tensta-Hjulsta. Integration tycks för dem betyda ”förvaltningsmässig enhet”. Och man svarar reflexmässigt: ”Vi ska inte skapa ett ghetto i Tensta-Hjulsta genom att sätta taggtråd runt området d.v.s. segregera det”. Men det här är tjänstemännens metaforiska användning av begreppen ”segregation-integration” applicerat på förvaltningsorganisation. Medan jag talar om tenstaborna och deras segregation! Och det är det diskussionen om de framtida stadsdelsnämnderna bör handla om. Tensta-Hjulsta har i 25 år förvaltningsmässigt tillhört Spånga och Stockholm. Och tenstaborna är ändå segregerade. Eller – det har varit en bidragande orsak till segregationen! Stockholm är stort. Miljonprogramsområdena har successivt vuxit fram och inlemmats i en gammal stockholmsk organisation. Tenstas speciella möjligheter i form av mänskliga resurser, tenstabornas potentialer, kan inte tas tillvara. Det är ju därför den viktiga motiveringen till stadsdelsnämndsreformen är den demokratiska aspekten. Att underlätta och ta till vara lokalsamhällets engagemang.
Nåväl, hur underlättar vi för ”kvinnan från Kulu” att vara deltagande? Låt oss utgå från grundlagens formulering ”all makt utgår från folket” d.v.s. tenstaborna i detta fall. Föreställ er en stadsdelsnämnd enligt tjänstemannaförslaget som består av Tensta-Hjulsta-Gamla Spånga-Sundby-Flysta-Bromsten. Det är ett område som består av ca. 15.000 Tensta-Hjulstabor och 15.000 i resten av området. Dessa resterande är ”svensk medelklass”, många villaägare, många aktiva, engagerade människor som vet att all makt utgår från folket och som dessutom kan använda sig av detta. Lokalpolitiska opinioner är garanterat lättare att kanalisera bland dessa invånare. De lever ett annorlunda liv än man lever i Tensta-Hjulsta. Tror ni att lokala opinioner så lätt kan mobiliseras i Tensta? Tror ni att förståelsen i Gamla Spånga för Tenstas behov och problematik är outsinlig? Kan man inte tänka sig situationer där Tenstas behov kolliderar med Gamla Spångas opinioner? Naturligtvis kan man det. Och vem för då Tenstas talan? Tjänstemän? Eller lokala politiker som rekryteras från Gamla Spånga? Eller den isolerade lilla gruppen politiker i Tensta? Frågorna upplevs säkert som orättvisa av er politiker. Men det är så situationen har sett ut. Tenstaborna är segregerade i sitt utanförskap, har inte inflytande över sin närmiljö och "det lilla livet” - utan det har skötts av tjänstemän och en liten isolerad politikergrupp. Så har det varit i 25 år. Och så blir det i framtiden, bara ännu mer polariserat i tjänstemännens stadsdelsnämndsförslag.
Låt oss tänka om! Indelningen av Stockholm i stadsdelnämnder ger mindre befolkningsgrupper stockholmare större möjlighet till inflytande på sådant som betraktas som ”hemortsfrågor”: skola, gatu-parkskötsel, social - kultur- och fritidsfrågor. Det är sådant lokala opinionsgrupper brukar engagera sig i. I Tensta-Hjulsta har vi en stor segregerad, passiv befolkning som behöver hjälpas till att uttrycka sin mening – och den finns! En stor befolkning som behöver myndigförklaras och inbjudas till medborgarskap. Genom att ge Tensta-Hjulstaborna maximal möjlighet till deltagande gör Stockholm en insats mot segregation och främlingsfientlighet med konsekvenser långt in i stadens framtid. En maximering av deltagandemöjligheten innebär att avgränsa den framtida stadsdelsnämnden så att Tensta-Hjulstaborna själva kan ha inflytande över de ”nära” frågorna. Det är här demokratins kärnpunkt finns: att ha möjligheten när man behöver den. Och i Tensta-Hjulsta behöver vi maximera möjligheten p.g.a. segregationen. Visst, de flesta tenstaborna (precis som de flesta stockholmarna) känner inte till reformen, bryr sig inte. Något ”demokratiskt paradis” får vi inte heller genom förvaltningsreformen. Men det handlar om att ge maximala möjligheter till deltagande. Och det är där reformen har sin poäng. I Tensta-Hjulsta finns redan en generation vuxna uppfödda här – som också är segregerade. De upplever sig stå utanför utan inflytande, arbete, framtid och grepp över sina liv. Hur länge kommer de att acceptera att hållas utanför? Det är vår uppgift i Tensta-Hjulsta, både tjänstemäns och politikers, att underlätta den gruppens deltagande i samhällslivet. Vi måste aktivt leta efter begåvningar och politiskt intresserade och släppa in dem i de lokala beslutande församlingarna. Vi måste delta i det nu segregerade lokala föreningslivet där tenstaborna samlas. Vi måste lära känna ”kvinnan från Kulu”. Det här är det demokratiska gräsrotsarbetet som kan bli mycket bättre i Tensta-Hjulsta och som med tiden kommer att resultera i ett ökat deltagande från tenstabornas sida. Om samtidigt förvaltningsorganisationen är så utformad (läs Tensta-Hjulsta egen stadsdelsnämnd) kan vi vara stolta över att ha bidragit till möjligheten att bryta segregationen.
Kanske skulle det naturliga utifrån dessa synpunkter vara en stadsdelsnämnd bestående av hela Södra Järva. Kansliet har ju fastnat för modellen 30.000 invånare per nämnd. Men nu anser de inkopplade demokratiforskarna att de demokratiska ”effekterna” går förlorade i områden större än 15.000 invånare och efter vad jag förstår finns det en stark samling kring kravet att Rinkeby ska bilda en egen nämnd ev. med Bromsten. Rinkeby har ett försprång. Under fyra år har försöksverksamheten pågått och resultat har uppnåtts. Man vill inte störa den utvecklingen. Det är förståeligt. Men samma argument som gällde Rinkeby vid valet av gränser (ett väldefinierat område där identitet och hemortskänsla spelar roll) gäller också Tensta-Hjulsta. En stadsdelsnämnd bestående av Tensta-Hjulsta-Sörgården-Solhöjden skulle dessutom ha fördelen att vara socialt differentierat vilket också är ett önskemål från kansliet. Jag har talat med Anna Kettner (ordf. i Rinkebys stadsdelsnämnd). Hon instämmer i resonemanget om Tensta-Hjulsta. Hon värnar om de positiva resultat som Rinkeby uppnått och kan se sig som en samarbetspart till en framtida nämnd i Tensta-Hjulsta. Jag tror därför att det politiskt möjliga är två ”systernämnder” på Södra Järva. Namninsamlingen Föreningen Tenstabor genomförde i maj pekar också i den riktningen.
Men skulle nu en egen nämnd för Tensta-Hjulsta innebära att vi satt ”taggtråd” runt området? Varför? Tenstaborna kommer även i fortsättningen att arbeta utanför Tensta, besöka sina vänner och släktingar, skicka sina barn till skolor utanför Tensta, så vad blir skillnaden? Förvaltningsarbetet, om vi ser ur tjänstemännens och politikernas situation, kommer i än högre grad att präglas av gränsöverskridande samarbete. Grannämnder kommer att behöva samarbeta om större projekt som idrottsanläggningar. Hela Stockholms förvaltningskultur kommer att reformeras i den riktningen. T.ex. de samarbeten som inletts av tenstaskolor med skolor i andra områden runt det svenska språket och integrationsfrågor kommer att fortsätta, måste fortsätta. ”Taggtråden” vissa räds är ingen realitet. Verkligt är att tenstabornas möjlighet till deltagande ökar och därmed möjligheten att bryta segregationen.
Jag kommer till resultatet att den framtida stadsdelsnämndens gränser bör se ut på detta sätt: Tensta-Hjulsta mellan järnvägen och Igelbäcken med Solhöjden och Sörgården. Gränsen mot norr måste absolut gå vid Igelbäcken. Tensta-Hjulstaborna måste ha inflytande över sina kolonilotter, Eggeby Gård och strövområdena på Järvafältet. Idéer om golfbanor skulle kunna återuppstå och då måste Södra Järvas befolkning ha något att säga till om. Beslutet tas i september. Nu är det hög tid att vi samlar oss till ett ställningstagande – tenstabor, politiker och tjänstemän. Föreningen Tenstabor vill gärna komma i kontakt med er politiker så snart som möjligt. Föreningen är en kanal direkt till tenstaborna.

Jag önskar en fortsatt skön sommar och hoppas mina synpunkter på ett konstruktivt sätt bidrar till diskussionen.
Med vänliga hälsningar
Gregor Wroblewski, tenstabo, fältassistent, lärare på Järva Ateljéen.

Tensta BO 06

Det är faktiskt fyra tenstabor som initierat boutställningen med början 17 augusti. Hur är det möjligt? Erik Stenberg, Björn Erdal och Rachid Lestaric hade under en längre tid diskuterat en annorlunda bomässa. Den skulle handla om att återanvända befintliga lägenheter och koncentrera sig på inomhusmiljön. Detta var ett överblickbart koncept att presentera för kommunen. Realistiskt att genomföra. Handlade inte om fantasier och stora pengar. Det var småskaligt och billigt: bygga om, slå ihop, sära på 40 befintliga lägenheter och visa att miljonprogrammet har kvaliteter som kan förvaltas. Jag kopplades in i slutskedet för att genom en utställning på Tensta Konsthall under vintern 2000 - 2001 väcka uppmärksamhet för idén. En fd tjänsteman på stadsdelsförvaltningen och intergrationsförvaltningen, Karin Eriksson-Bech, tände på idén och såg det hela som ett "sidoengagemang" hon ville driva. D.v.s. att lobba för tanken om en bomässa inom kommunen. Till saken hör att Eriksson-Bech under flera år hade arbetat i Tensta som ledande tjänsteman. Hon fick uppdraget av intergrationsförvaltningen att göra en förstudie till bomässan. Här är den: http://www.stockholm.se/files/64500-64599/file_64550.pdf
Så möjligt var det att få en utvecklingsidé att slå rot i byråkratin. Och så tänkte jag när jag gjorde utställningen i Tensta Konsthall: en utställning som förändrar Tensta till det bättre!
Men naturligtvis utmanövrerades initiativgruppen ifrån hela projektet då förvaltningar, bostadsbolag o.s.v. äntligen tog sig an saken. På nåder fick Erik sitta med i ledningsgruppen. Kommunens s.k. "Gluggutredning" blev innehållet i projektet. Vår ursprungsidé fick minimalt utrymme. Erik Stenberg har i samarbete med Familjebostäder byggt om 4 befintliga lägenheter. Gluggutredingens byggnationer skulle ha gjorts ändå men profitetar nu på föreställningen om en "lokalt förankrad boutställning". Man kan tycka att vad som helst som genomförs i Tensta är bra. De nybyggnationer som nu genomförts i Tensta kan ingen önska ogjorda. Men de är inga "bomässeobjekt". Vår idé för en bomässa var enkel och nyskapande. Att koncenterara sig på variationer av ombyggnader hade varit ett utmärkt mässtema. Det är dock inte för sent att ta vara på det för framtiden. Det går ju att kontinuerligt bygga om lägenheter på ett spännade sätt!
Se SvD inför bomässan: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13471098.asp

Men det allvarliga problemet med tanke på våra ursprungliga tankar är följande:
Karin Eriksson-Bech formulerade boutställningen som ett socialt framåtsyftande projekt. Helt i andan av Ytterstadssatsningen och uppföljaren Stadsdelsförnyelsen. Genom hennes s.k. "kulturarena" skulle boutställningen leva vidare och som en motor fortsätta att driva utvecklingen i Tensta. Ledningsgrupp och förvaltning har förbisett denna aspekt av boutställningen. Det som nu kallas "kulturarena" i utställningskatalogen är diverse kulturprogram av skiftande karaktär runt arrangemanget.
En grupp tenstabor och föreningar tog fasta på förstudiens vision om långsiktighet och driver sedan ett par år idén om Tensta Träff som ett nytt föreningscentrum i stadsdelen. (Se längre ned på denna sida.) Eriksson-Bechs förstudie föreslår nämligen "ett kunskaps- och kulturcentrum för vuxna i Tensta Träff". Denna tanke har tyvärr inte fått utrymme i Tensta BO 06. Se: http://www.tenstabo06.se/top_04_press_svd_051222.htm

Pressröst efter bomässan: Ulrika By i DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=568616&previousRenderType=2
Se under comments: tenstabon "rogi" (pseudonym) gör sin utvärdering och föreslår en fortsättning!

Ytterstadssatsningen och Stadsdelsförnyelsen i Tensta

Ytterstadssatsningen (1996-2001) och Stadsdelsförnyelsen (fr.o.m. 2002) har följts upp och utvärderats i många sammanhang. Men talar vi om civilsamhället i Tensta måste vi nämna dem igen. Detta är två socialdemokratiska upprustnings- och utvecklingsprojekt i Stockholms förorter. Grundtanken är att involvera invånarna i vissa nedgångna förorter i processen genom att ta vara på invånarnas egna idéer. Alltså ett gräsrotsdemokratiskt projekt syftande till demokratisk fördjupning. Genom åren har det gått si och så med målsättningen. Under Ytterstadssatsningen i Tensta-Hjulsta försökte den lokala projketledningen att verkligen rekrytera boende till förslags- och arbetsgrupper. Som mest kunde stormöten samla 200-300 deltagare. Stadsdelsförnyelsen har stramats åt och byråkratiserats. Där har tjänstemän i förvaltningen funktionen av gruppledare och samordnare. Villaområdet Spånga ska nu också få del av pengarna! "Sociala processer" skulle understödjas! Och som mest samlar stormöten 30 personer! Processidén är att arbetsgrupper ska diskutera fram utvecklingsidéer och så ska de presenteras för ett stormöte och mötet ska rösta om man vill föreslå idén till den lokala nämnden. Detta låter som den ideala demokratin. Sanningen att säga har både Ytterstadssatsningen och framför allt Stadsdelsförnyelsen i mycket styrts av projektledare och tjänstemän. De tongivande tenstaborna i arbetsgrupper och stormöten har varit samma gamla gäng som i alla år dominerat stadsdelen (se texten "10 år i Tensta"). Samspelet mellan tenstabor och förvaltning/politiker är inte verkligt. Mycket är sken. Kanske är det därför Stadsdelsförnyelsen fr.o.m. 2002 har varit tvungen att "effektivisera" genom att binda projektet hårdare till förvaltning och lokal nämnd. Men man har därigenom faktiskt också tappat de boendes engagemang. En intressant egenhet i uppföljaren Stadsdelsförnyelsen är att en fälla gillrats åt den lokala nämnden! Släpper nämnden igenom ett förslag men det ogillas i stan, då blir den lokala nämnden skyldig att betala kalaset ur egen budget. Under borgerligt styre i Sthlm 1998-2002 gick hela Ytterstadssatsningen på sparlåga. Från borgerligt håll sett är det hela suspekt, ineffektivt och bortkastat. Många frågor kan naturligtvis ställas. Varför genomdrivs projekt i Stadsdelsförnyelsen som egentligen är vanligt underhåll av t.ex. skolgårdar? Varför dominerar bostadsbolag och SISAB? Kan man försvara Stadsdelsförnyelsen när 30 personer är involverade? Vilka "sociala processer" har igångsatts? o.s.v. Hur som helst, resultatet av Ytterstadssatsningen i Tensta-Hjulsta var Tensta Konsthall. Kostade 5,5 miljoner. Resultatet av Stadsdelsförnyelsen är Tensta Bo 06. Två miljoner kommer från Stadsdelsförnyelsen. Projekten har framför allt finansierat sådant som borde betalats på underhållsbudgeten: upprustade skol- och bostadsgårdar, lite belysning och diverse föreningsbidrag. Stadsdelsförnyelsen opererar med totalt 10 miljoner per år i Tensta.
Så kanske ligger det något i den borgerliga kritiken... Huvudfrågan är: fördjupades demokratin i Tensta?
Om Stadsdelsförnyelsen se: http://www.stadsdelsfornyelse.stockholm.se/

I DN 06 09 10 lovar Annika Billström (s) ytterligare en satsning på ytterstaden! Se: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=571477&previousRenderType=2
Trots den skarpa självkritiken saknas i denna text det demokratiska perspektivet. Här talas återigen om upprustning av skolgårdar och mer belysning. Men inget om det civila samhällets återupprättande.

Trafiksepareringen hämmar Tensta

Som fältasssitent i Tensta har jag möjlighet att peka på strukturella sociala problem. I ett skede var det aktuellt att föra fram synpunkter kring en konkret tomt i stadsdelen. Jag skrev en rapport som egentligen pekar på ett större resonemang om trafiksepareringens hämmande effekt på stadsutveckling i Tensta. Det är inom initiativgruppen till Tensta Bo 06 som sådana resonemang förs!


05 12 12

Rapport
Två flugor i en smäll: arkitektur mot segregation och brott.

Trafiksepareringen i Tensta brukar beskrivas som inspirerad av Venedig. Som i ett futuristiskt Utopia cirkulerar bilar och gående i avskilda kretslopp. Transporter i djupa kanaler och gående på naturnära planer och broar.
Idag anses trafiksepareringen vara ett hinder för stadsutveckling i Tensta. Stadsdelens stagnation förstärks av bristen på lokaler. Att placera servicefunktioner, utflyttade institutioner, affärer och arbetsplatser i stadsdelen skulle utvidga staden till förorten och bryta segregationen. Men därtill behövs tillgänglighet genom kollektiv- och privattrafik. Mycket få tomter i Tensta lämpar sig för sådana institutioner med regional räckvidd. Vid Hjulstastråket mellan Tensta gymnasium och Hyllingeskolan, mellan Järingegränd och Erikslund finns ett skogsparti ca. 80 x 150 m. Här är mörkt och långt till gångstråken. I skogspartiet finns en parkeringsficka, en tom plan med direkt infart från Hjulstastråket och ansluten till E18 bara femhundra meter längre bort. Ur brottspreventiv synvinkel måste denna plats bedömas vara ett högriskfall. Bilburen brottslighet från hela regionen har här en undanskymd parkeringsplats i direkt förbindelse med E18. Ur stadsutvecklingsperspektiv däremot är detta en perfekt lokaliseringsplats för en regional verksamhet t.ex. kulturinstitution, sjukhus eller arbetsplats. Arkitektur och stadsplanering kan användas för att både bryta segregationen och förebygga brott. Gör man det på samma gång är det mycket intressant.

Se vidare Peter Elmlund i Axess nr.4 - 2005: http://www.axess.se/svenska/2005/04/tema_elmlund.php

Gregor Wroblewski
Fält SDF3
Tel: 08-508 03 107

Privat finansiering av Tensta Konsthall

En grundidé i Tensta Konsthalls tillkomst var lokal förankring. Konsthallen var 1998-2003 ett lokalt "självläkningsprojekt" och en utvecklingsmotor. Ytterstadssatsningens lokalperspektiv gav möjligheten. Sedan 2004 fungerar inte konsthallen. Varje år går 4 skattemiljoner - våra pengar - till något som inte är professionellt, inte har publik, ingen pedagogik och ingen förankring. Alla berörda beslutsfattare känner till detta faktum. Sedan två år finns ett privat, seriöst och långsiktigt finansieringsförslag. I Sverige är privat finansiering av kulturen ovanlig. Privata investeringar av denna storlek i segregerade bostadsområden förekommer inte. Idag kan Tensta åter genom det civila samhällets initiativ visa vägen! Vi kan visa landet att det visst är intressant för privata att investera i segregerade bostadsområden. Här öppnar sig nya möjligheter och nya förebilder. Finansiärens intresse är dessutom att återställa konsthallens kvalitet!

Tenstabor försvarar Tensta Konsthall 2004

Tenstabor demonstrerar utanför konsthallen 24 januari 2004.

Foto: GW

SvD 04 01 17

Konsthallen ska vara en spjutspets
I en förbisedd förort har lokala krafter skapat ett utställningsrum för samtidskonst. De har visat att en profilerad (”smal”) verksamhet kan vara rätta sättet att skapa positiv uppmärksamhet. När Observer tidigare år bevakade allt som skrevs i Sverige om Tensta handlade 30 procent av artiklarna om konsthallen – ofta helsidor och alltid positiva. Attitydundersökningar (Professor Göran Cars, KTH) visar att en omsvängning i den allmänna synen på Rinkeby och Tensta har skett de senaste åren, och allra tydligast Tensta. Konsthallen ger draghjälp och medvind åt allt annat positivt och kulturellt som sker här.
Bakom denna växande framgång finns en medveten linje i det konstnärliga rådet och en professionell ledning av konsthallen som förmått hävda högsta klass i en förort som ofta betraktas som andra klass. Tyvärr uppskattar inte alla när en förort som man är van att kunna klappa på huvudet blir en självständig och respekterad aktör på den kulturella arenan. Konsthallsstiftelsens egen styrelse ifrågasätter nu det vinnande konceptet och resultatet är en förtroendekris med ledningen som hotar hallens framtid. De fyra i personalen har tillsammans arbetat 60 år socialt, pedagogiskt och kulturellt i Tensta. Den krympande styrelse som nu med svårbegriplig envishet driver ut dessa personer från Tensta består av tre personer, varav bara en har konstkompetens och ingen är lokalt rekryterad, trots att stadgarna föreskriver att två personer ska vara det.
Denna styrelse kan aldrig lyckas i Tensta. Men de kan ”lyckas” med att passivisera en spjutspets i staden genom så kallat samarbete med institutioner i city. I så fall finns inte Tensta Konsthall längre. Nytt hopp –för konsthallen, Tensta och Stockholm – innebär att styrelsen värdigt drar sig tillbaka och rekonstrueras. Framtiden för Tensta Konsthall måste säkras i samförstånd med de eldsjälar som byggt upp den.

Sahra Bargadle, Björn Erdal, Maria Hassan, Shahla Mohebbi, Behroz Rahimi, Tuula Rusanen, och Bo Werner - aktiva i stadsdelsförnyelsen i Spånga-Tensta.

Se SvD: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_6780265.asp

Fiona Tan i Tensta

En av Europas riktigt intressanta konstnärer, Fiona Tan,
besökte Tensta i dec 2003 för att förbereda en utställning.
Här med filmteamet vid gymnasiet. Utställningen fick aldrig
genomföras. Foto: GW

...och andra socialdemokrater försvarar Tensta Konsthall 2003

(Avskrift)
Till
Kulturborgarrådet Erik Nilsson
Kulturförvaltningen
Box 16113
103 22 Stockholm
För kännedom till: Kulturminister Marita Ulvskog
Landstingsrådet Ingela Nylund Watz

Tensta 2003-12-22
Angående Tensta Konsthall.

Det är med skräckblandad förvåning vi under hösten följt de tidningsartiklar som behandlat Tensta Konsthall och dess verksamhet. Detta är vår bild av Tensta Konsthall och av konflikten mellan personalen och styrelsen.
Tensta Konsthall skapades med medel ur Ytterstadssatsningen och har på kort tid utvecklats till en konstinstitution som tillhör en av de mest betydelsefulla i landet när det gäller presentation och visning av nutidskonst. Utställningarna har även uppmärksammats internationellt. parallellt med utställningsverksamheten bedrivs ett mycket medvetet pedagogiskt arbete i samarbete med skolorna i Tensta. Bakom denna prestation står en personal på endast tre (3!) personer.
Satsningen på en konsthall i Tensta representerar en vision om en integrerad stad. En stad där man kan finna det bästa och mest spännande inom konst, musik och teater i ytterstadsdelarna lika väl som inom tullarna. Tensta Konsthall visar att visionen bär och att det är möjligt att gå emot den segregation som råder idag. För oss tenstabor har den därmed fått ett symbolvärde som stockholmaren i gemen och innerstadsbon i synnerhet möjligen inte inser.
Allt borde egentligen vara frid och fröjd. Tyvärr visar det sig att styrelsen för Stiftelsen Tensta Konsthall och personalen allt sedan starten dragit åt olika håll. Konflikten har nu drivits till sin spets. I denna konflikt ställer vi oss på personalens sida eftersom vi är stolta över vår konsthall och delar personalens vision om en integrerad stad. De tongivande inom styrelsen tycks, beklagligt nog, hela tiden ha varit negativt inställda till kombinationen Tensta/samtidskonst av hög kvalitet. Enligt personalen täcker de medel som staten, landstinget och kommunen redan beviljat konsthallen för det kommande verksamhetsåret 4-5 högkvalitativa utställningar förutom den pedagogiska verksamheten. Verksamheten för 2004 är redan fastställd utifrån de givna ekonomiska ramarna. För att medel ska betalas utkrävs emellertid styrelseordförandes namnteckning och styrelsen har tänkt sig en helt annan verksamhet. Antalet utställningar med nuvarande inriktning mot samtidskonst ska skäras ner till högst ett par utställningar. Skälet sägs vara det svåra ekonomiska läget. Konsthallen ska istället upplåtas för billigare utställningar av en art som anses vara lämpligare för lokalbefolkningen. Tyvärr verkar det som om styrelsen skulle få sista ordet i denna tvist. Styrelsen för Stiftelsen Tensta Konsthall har enligt stiftelsens stadgar oinskränkt makt över konsthallens verksamhet. Den enda begränsningen är att man inte åsidosätter den öppet formulerade ändamålsparagrafen, där det bl.a. står att konsthallen ska främja visning av konst av hög kvalitet. Naturligtvis kan styrelsen hävda att detta ändamål tillgodoses med de föreslagna ”högst två utställningar”.
Eftersom Stockholms stad tillsammans med landstinget och staten svarar för Stiftelsens driftmedel måste enligt vår åsikt staden, tillsammans med övriga bidragsgivare, genom sin Kulturnämnd ta sitt ”ägaransvar” och stärka ledningens ställning gentemot styrelsen. Som ett första steg genom att kräva att stiftelseurkundens §5 uppfylls, nämligen att i styrelsen skall ingå två ledamöter med anknytning till stadsdelen. Anslagsgivarna borde också kunna utöva påtryckningar på styrelsen att ändra de paragrafer i stadgarna som framstår som tveksamma. De ändringar som bör genomföras är att det i stadgarna bör framgå när styrelsen börjar sin verksamhet och när den avgår samt att chefen för konsthallen och styrelsens ordförande var för sig tecknar Konsthallens firma. Man borde också kräva att det konstnärliga rådet permanentas.

Hjulsta socialdemokratiska kvinnoklubb: Sükriye Öskeskin
Spånga-Tensta socialdemokratiska kvinnoklubb:Jamila Ismail
Västerorts socialdemokratiska kvinnoklubb: Evin Baksi
Tensta socialdemokratiska förening: George Charhstan
SSU Tensta: Berin Balta
Hjulsta socialdemokratiska partiförening: Carl-G Löfgren

Skitstöveln 2004

Det skamliga priset "Skitstöveln" instiftat av konstnären
Roland Haeberlein och Söders kulturråd, invigdes vid
Mose Backe av Nalin Pekgül (s) den 10 januari 2004.
Priset tilldelades dem som förstört Tensta Konsthall.
Foto: GW

Se filmen från invigningen: http://www.youtube.com/watch?v=W4iMb8I3V3U

Landsomfattande opinion till stöd för Tensta Konsthall

Namninsamlingar utförda hösten 2003. Kopierade 05 10 24 från www.aicasweden.org
Svenska konstkritikersamfundets hemsida där de funnits i 2 år.
Uppropet för Tensta konsthalls fortlevnad skickas till media och berörda beslutsfattare. För ytterligare information kontakta Tamara Malmeström och Katinka Kant. Adressdetaljer se nedan.

Upprop för Tensta Konsthalls fortlevnad
Sedan Tensta Konsthall invigdes under Kulturhuvudstadsåret 1998 har konsthallen utvecklats från det djärva kulturella projektet inom Ytterstadssatsningen till en av Sveriges ledande konstinstitutioner.
Tensta Konsthalls utställningar är banbrytande och inte bara angelägna för Stockholmsområdet, de är av betydelse för hela landet. Den internationella profilen kommer tydligt fram i den pågående utställningen (t o m 26 oktober) med den thailändska konstnären Araya Rasdjarmrearnsooks verk som fokuserar på marginaliserad identitet.
Vi behöver mångfald, och INTE bara ett centraliserat konstliv i Stockholms innerstad. Tensta Konsthall gör en pionjärinsats. Tensta Konsthalls publika arbete bygger på riksdagens kulturpolitiska mål och en segregerad stadsdel har blivit en integrerande mötesplats. Tensta Konsthall har bidragit till att ge ett problemfyllt ytterstadsområde ett positivt kulturellt mervärde.
Vi som undertecknat detta upprop uppmanar inblandade beslutsfattare att ge Tensta Konsthall tid och ekonomisk trygghet för att fortsätta uppbyggandet av en förtroendefull mötesplats också för Tenstaborna.
KONTAKT:Tamara MalmeströmStora Fiskaregatan 15 B22224 Lundemail: tamaramalmestrom@hotmail.com
Katinka Kant katinka.kant@telia.com
Uppropet för Tensta Konsthalls fortlevnad kommer att publiceras på Svenska Konstkritikersamfundets hemsida http://www.aicasweden.org/
Tamara Malmeström, konstnär,
LundKatinka Kant, journalist
Birgit Broms, konstnär, ledamot Konstakademien
Bo Sylvan, ledamot Konstakademien
Torsten Andersson, konstnär, Professor, ledamot Konstakademien, Hörby
Carl Magnus, konstnär, Professor, ledamot Konstakademien, Lund
Kjell Anderson, konstnär, ledamot Konstakademien
Sven Lundh, styrelseledamot Moderna Museet
Marie-Louise Ekman, konstnär, Rektor Konsthögskolan, Professor, ledamot Konstakademien
Johan Cellsing, arkitekt, ledamot Konstakademien
Harald Lyth, konstnär, ledamot Konstakademien
Jonas Bohlin, arkitekt SIR, ledamot Konstakademien
Bengt Hidemark, Professor, ledamot Konstakademien
Ove Hidemark, Professor, ledamot Konstakademien
John Wipp, konstnär, ledamot Konstakademien
Cajsa Holmstrand, konstnär, ledamot Konstakademien
Lars Englund, konstnär, ledamot Konstakademien, Jonstorp
Max Book, konstnär, ledamot Konstakademien
Håkan Rehnberg, konstnär, ledamot Konstakademien
Eva Löfdahl, konstnär, ledamot Konstakademien
Olle Bonniér, konstnär, ledamot Konstakademien
John-Erik Franzén, konstnär, ledamot Konstakademien, Östra Tommarp
Michael Granit, Professor, ledamot Konstakademien
Arne Charléz, konstnär, ledamot Konstakademien
Dan Wolgers, konstnär, Professor, ledamot Konstakademien
Eva Lange, skulptör, ledamot Konstakademien
Ann Edholm, konstnär, ledamot Konstakademien
Åke Axelsson, Professor, ledamot Konstakademien
Leif Bolter, skulptör, ledamot Konstakademien
Mats Edblom, arkitekt, preses Konstakademien
Leoni Geisendorf, arkitekt, ledamot Konstakademien
Lars Grandin, Professor, ledamot Konstakademien
Peter Erséus, arkitekt, ledamot Konstakademien
Ingegerd Möller, konstnär, ledamot Konstakademien
Cecilia Edefalk, konstnär, ledamot Konstakademien
Gunnar Mattsson, Professor, ledamot Konstakademien
Laris Strunke, konstnär, ledamot Konstakademien
Lena Cronqvist, konstnär, ledamot Konstakademien
Lars Nittve, chef Moderna Museet
Sune Nordgren, museichef Nationalmuseet ,Oslo
Jan-Erik Lundström, chef Bildmuseet i Umeå
Gunhild Stensmyr, NICE- network in culture/ Skärets Konsthall
Isabella Nilsson, chef Uppsala Konstmuseum
Åsa Nacking, chef Lunds Konsthall
Cecilia Nelson, fd chef Lunds Konsthall
Charles Esche, chef Rooseum, Malmö
Elisabet Haglund, chef Borås Konstmuseum
Magnus Jensner, Dunkers Kulturhus, Helsingborg
Veronica Wiman, curator
Sara Arrhenius, IASPIS
Karina Ericsson Wärn, IASPIS
Thomas Kjellgren, chef Kristianstads Konsthall
Tomas Millroth, chef Ystad Konstmuseum
Helena Persson, chef Göteborgs Konstmuseum
Agneta von Zeipel, Konsthallen Bohusläns museum
Marika Reuterswärd, intendent Malmö Konstmuseum
Gertrud Sandqvist, prefekt Konsthögskolan Malmö
Niclas Östlind, Liljevalchs Konsthall
Gunnel Pettersson, Prefekt Head of Department Institutionen för Konst, Fine Arts Department, Konstfack
Johan Pousette, Baltic Art Center Visby Baltic Art Center
Margaretha Rossholm Lagerlöf, Professor i Konstvetenskap, Stockholms universitet
Helen Broms Sandberg, konstnär
Magnus Wallin, konstnär, Professor Konsthögskolan i Umeå, Malmö
Clay Ketter, konstnär, N.Y., Lilla Uppåkra
Felix Gmelin , konstnär
Joachim Granit, konstnär
Carin Ellberg, konstnär
Magnus Bärtås, konstnär
Katinka Ahlbom, konstnär
Ola Pehrson, konstnär
Carl Micael von Hausswolff, konstnär
Annika Svenbro, konstnär,
LundLG Lundberg, konstnär
Katarina Norling, konstnär
Hans Fogh, Professor
Lova Hamilton, konstnär
Ebba Matz, konstnär
Heinz Müllner, skulptör, Professor Konsthögskolan
Anne Thulin, konstnär, New York
Steven Bachelder, konstnär
Anders A, konstnär, Malmö
Anita Nilsson Billgren, konstnär, Malmö
Jonas Theselius, konstnär, Benestad
Aki Kaurismäki, filmregissör, Finland
Tomas Tranströmer, författare
Monica Tranströmer, översättare
Mikael Timm, författare
Gösta Ekman, skådespelare
Erland Josephson, skådespelare, författare
Tom Sandqvist, författare
Lars Thulin, bokförläggare, Lund
Lena Thulin, formgivare, Lund
Ana Valdes, författare, journalist
Mats Stjernstedt, konstkritiker och curator
Anna Brodow, konstkritiker
Mårten Arndtzén, konstkritiker
Ingela Lind, konstkritiker
Pontus Kyander, konstkritiker
John Peter Nilsson, konstkritiker
Cristina Karlstam, konstkritiker
Millou Allerholm, konstkritiker
Jessica Kempe, konstkritiker
Christian Chambert, konstkritiker
Jelena Zetterström, konstkritiker
Sonia Hedstrand, konstkritiker
Håkan Nilsson, konstkritiker
Lars O Ericsson, konstkritiker
Dan Jönsson, konstkritiker
Cecilia Stam, konstkritiker
Malin Krutmeijer, kulturredaktör
Susanne Pagold, journalist
Maria Koolen Helmin, konstnär, Professor Konstfackskolan
Frida Cornell, Projektledare, Projekt Framtiden/Galleri Östberg, Maritima Museet
Kari Mjåtveit, konstnär, Professor Valands Konsthögskola
Bengt Adlers, Växjö Konsthall
Benny Birgersson, gallerist, Halmstad
Marina Schiptjenko, Galleri Andréhn-Schiptjenko
Thomas Nordanstad, gallerist
Bettina Pehrsson, Galleri Nordenhake
Magnus Åklundh, Galleri Magnus Åklundh, Malmö
Lisa Björklund, gallerist
Yvonne Möller, konstnär, Jonstorp
Matts Leiderstam, konstnär
Mattias Givell,
Marianne Hultman,
Karin Hansson
Karolina Holmlund
Måns Wrange, konstnär
Anna Kindvall, konstnär
Karin Johnson, konstnär
Carina Gunnars, konstnär
Joachim Carlsson, konstnär
Carsten Höller, konstnär
Thomas Elovsson, konstnär
Anders Olofsson, konstkritiker
Miriam Bäckström, konstnär
Katarina Eismann.konstnär
Ulf Rollof, konstnär
Stig Sjölund, konstnär
Frans Koolen, konstnär
Jonas Dahlberg, konstnär
Johan Nobell, konstnär
Lars Traegde, konstnär
Dan Wirén, konstnär
Irina Gebuhr, konstnär
Rikard Samuelsson, chefredaktör Plaza Magazine
Christopher Östlund, förlagschef Plaza Publishing Groupe
Nalin Pekgül, politiker
Berin Balta, politiker
Cecila Parsberg, konstnär
Mette Wide,konstnär, Benestad
Katja Virdalm,konstnär, Lund
Evalena Lidman
Stina Ebers, konstnär, Lund
Eva Maria Eriksson, konstnär, Svarte
Lennart Fägerskiöld, konstnär
Martin Schibli, konstvetare, curator, Helsingborg
Annelie Nilsson, konstnär, Malmö
Björn Ross, konstnär, Köpenhamn
Maud Färnström, PhD konstvetenskap
Johanna Schartau, konstnär
Anna Linder, konstnär
Katarina Andersson, konstnär
Anna Ekberg, Svenska Institutet
Anders Ljungman
Ingegerd Wiking, Lund
Annika Hambrudd
Kicki Larsson
Anki Bengtsson
Jan Thorsten Ahlstrand, chef Skissernas Museum, Lund
Lars Arrhenius, konstnär
Sofia Klittmark
Anita Linde, bokhandlare, Lund
Gunnar Sandin, konstnär ,Malmö
Lotta Smed
Susie Rasmussen
Martina Bigert
Robert Jelinek
Martina Norell
Gert Aspelin, konstnär, Kivik
Leif Elggren, konstnär
A.Virgil Dejarv, konstnär
Per Enoksson, Bildkonstnär i Umeå
Daniel Westlund, Konstfackskolan
Asa Andersson, konstnär
Alexandra Kostrubala
Kicki Sjögren, doktorand i konstvetenskap vid Lunds universitet
Anna Selander, konstnär och konstkonsulent i Jämtlands län
Magdolna Szabo, konstnär, Lund
Maria Hellström, konstnär, Malmö
Per Engström
Mariana Manner, konstnär, Lund
Björn Kjelltoft
Charles A. Njau, konstnär
Khaled Ramadan, konstnär och curator, Köpenhamn
Ingrid Engarås
Bertil H. Schulze
Maya Hald, performancekonstnär och författare
Per Hüttner, konstnär
Joakim Rindå, Kärrtorp
Gert Sparr
Ann Landgren, Lund
Joanna Sandell, konstkritiker
Jakob Hallberg
Andreas Gedin, konstnär, Stockholm
Anna-Karin Larsson
Malin Lobell
Nina Aronsen
Helena Svärd
Patrik Dahlberg
Renée Höglin, journalist
Åsa Elzén
Eva Linder
Johanna Rosenqvist, doktorand konstvetenskap, Institutionen för konst- och Musikvetenskap, Lund
David Stackenäs, musiker
Kerstin Hallin
Per Erik Johnson
Claes Nelson, tandläkare, Lund
Malin Arnell, konstnär
Kerstin Winberg , konstnär, Malmö
Anna Kindgren, konstnär, Stockholm
Maria Wahlgren
Majlis Agbeck ,konstnär
Lennart Alves, Skånes Konstförening
Ulrika Sparre
Helena Holmberg, curator, Index
Pär Bergström
Hélena Nybacka
Magnus Thierfelder
Alexander Gutke, konstnär
Enrique Battista, konstnär
Annika Jansson
Marit Lindberg, AIT Arts Initiative Tokyo
Catharina Gabrielsson
Mio Olsson
Paul Soares, författare
Anna Brag, konstnär, Malmö
Ylva Westerlund
Anna Celander, Malmö
Stina Larsson Ark AB
Maria Falk, intendent Konstföreningen Aura, Krognoshuset, Lund
Anders Boqvist
Linda Fagerström, doktorand konstvetenskap, Lunds universitet.Konstkritiker i Helsingborgs Dagblad
Nilsmagnus Sköld
Anna Nyberg
Anders Kappel, konstnär, Malmö
Anna Wessman, konstnär
Hans Tornberg, advokat
Magnus Ottertun, konstnär
Lena Mattsson, bildkonstnär, Malmö
Liv Strand,konstnär
Johan Thurfjell
Camilla Backman
Tomas Löfström, författare
Henrik Schmidt
Power Ekroth
Leif Magne Tangen, Leipzig
Sofia Häyhtiö
Karin Diamond
Yrr Jonasdottir,Ystads konstmuseum
Anita Ylipaa
Jan Braar Christensen
Johan Scott, konstnär, Professor Konsthögskolan, Stockholm
Rikard Fåhraeus
Elisabeth Westerlund
Kristina Mellström, intendent Borås Konstmuseum
Helena Seth, Elverket, Dramaten
Niclas Östholm
Anna Hyltze Utställningskoordinator Göteborgs Konsthall
My Ekman
Victoria Brännström
Astrid Göransson, konstnär, Åstorp
Olle Dahl, konstnär
Sofie Sweger
Helena Lagerlöf
Martin Petéus
Josefin Herolf
Anders Jansson
Kerstin Wickman , Konstfackskolan
Eie Herlitz
Kim Einarsson, student vid Internationella curatorutbildningen, Stockholms universitet.
Leslie Johnson , Valands Konsthögskola
Clara Lindberg
Charlotte Walentin
Nathalie Diercksen
Per-Åke Lindblom
Eva Maria Ern, Konstfackskolan
Professor Cheryl Akner-Koler, Konstfack University College of Arts, Crafts and Design
Gizela Sladic, politiker
Philippa Björck Nanfeldt, Göteborgs Konsthall
Rebecka Grönjord
Lena Boethius, Göteborgs Konstmuseum
Emma Ahlin, student vid curatorsutbildningen, Stockholms Universitet
Elin Ahlin Sundman
Anita Sundman
Gittan Jönsson, konstnär
Annika von Hausswolff, konstnär
Linda Palmer, konstnär, Ystad - England
Dorota Lukianska, Göteborgs Konsthall
Erik Möller, arkitekt SAR/MSA
Marianne Lindberg De Geer, konstnär
Inger Hägglund Tornberg
Pia Kristoffersson, Chef/intendent Gävle Konstcentrum
Rebecka Tarschys, journalist
Elisabet Apelmo, konstnär, Malmö
Linus Lindell, Simrishamn
Roland Ljungberg, konstnär
Christina Rundqvist, konstnär
Leif Gustavsson, konstnär
Birgitta Samuelsson, konstnär
Luigi Inganni, konstnär
Stefan Fransson, konstnär
Elisabet Sagefors, konstnär
Gunnar Larsson, konstnär
Magdalena Smidova , Projektledare, Forum för levande historia, Stockholm
Karna Lindstedt

Tensta Konsthalls Vänners upprop, ES/031115
Tensta Konsthall hotas idag av nedläggning om inte tillräckliga medel ställs till förfogande, trots att konsthallen idag betraktas som en av Sveriges ledande konstinstitutioner. Utställningarna är banbrytande och inte bara angelägna för Stockholmsområdet, de är av betydelse för hela landet. Det hävdar framstående konstnärer, ledamöter i Konstakademien, konstkritiker och museichefer. De har undertecknat ett upprop för konsthallens bevarande i sin nuvarande organisation. Bland undertecknarna kan nämnas Lena Cronqvist, Olle Bonniér, John-Erik Franzén, Birgit Broms, Bo Sylwan, Tomas Tranströmer, Johan Celsing, Charles Esche, Åsa Nacking, Mårten Arndtzén, Anna Brodow, Ingela Lind, Marie Louise Ekman och Dan Wolgers.Låt inte den investering som lagts ner på Konsthallen förslösas genom
1.minskade anslag till Tensta Konsthall,
2.förändrad organisation med lägre kvalitet på utställningarna
3.och anpassning till beslutfattarnas krav på inriktning.
Det vore ett ingrepp i yttrandefriheten och i den fria konsten. I regeringsförklaringen sade Statsminister Göran Persson att "kulturen är samtidens känslospröt in i framtiden. Här blandas historiens identiteter med förhoppningarnas nyfikenhet. Det konstnärliga arbetet skall stödjas och kulturlivet öppnas". Låt det inte bli tomma fraser.
KONTAKT: Bo Werner, ordf TKV Sotingeplan 28,163 61 SpångaTel 08-36 08 13 h.werner@swipnet.se/tenstakonsthallsvanner@hotmail.com
Följande namn vill ge sitt uttryckliga stöd till Tensta Konsthalls verksamhet!
Bo Werner, ordf TKV
Erik Stenberg
Margaretha RossholmLagerlöf
Karl Erik Lagerlöf
Lena Karlsson
Harriet Werner
Christian Gillmann
Jenny Asp
Malin Engstedt
Elisabet Rudhe
Erja-Riitta Salonen
Kati Liljebäck
Britta Bjarnehag
Anders Bergman
Roland Haeberlein
Birgitta Haeberlein
Anna-Lena Ögren
Hans Näslund
Ingrid Näslund
Sara-Lisa Saks
Erkki Vuonokari
Anne Cathrine Mårtensson
Lars Jansson
Susanne Johansson
Maud Lindblad
Ann-Britt Värmås
Efi Ioannidou
Dimitris Ioannidis
Gustav Carlsson Frost
Anneli Carlsson
Takashi Kudo
Mattias Givell
Dilsa Demirbag-Sten
Hasse B Gaenger
LailaGaenger
Bertil Bragby
Håkan Lövblad
Lenah Hellberg
Boel Jonsson
Carl-Otto Jonsson
Halina Hylander
Sven Hylander
Tomas Åberg
Irene Sigurdsson
Lennart Andersson
Helén Partos
Christian Partos
Inga-Lill Lagergren
Gudrun Elgue-Johansson
Gudrun Hjelte
Anna Lena Pemer
Jann Storsaeter
Mirjam Lagergren
Ivan Lagergren
Anders Björnsson
Margareta Hölne
Therese Vallstedt
Magdalena Franciskovic
Antonius van Arkel
Magnus Kusoffsky
Carl-Gunnar Löfgren
Maria Backlund
Tove Bouveng
Håkan Storsäter
Nadja Storsäter
Inga-Lill Lagergren
Barbro Schaffer
Carin Ljung
Lena Thulin
Lars Thulin
Gabriella Danver
Jack Weil
Rune Jansson
Roberto Torregiani
Bosse Andersson
Ivar Södergren
Eva Ede
Eva Nyberg
Birgitta Ståhl -Torregiani
Kaj Eddinger
Bengt Härdolin
Li Hertzmann Ericsson
Lina Wersäll
Mater Nurmi
Kirvall Zaelmiean
Olle Larsson
Stig Danielsson
Eva Snytt
Lars Nyberg
Per Carm
Joakim Samson
Anneli Fluhr
Ulla Kastrup
Björn Sjunnesson
Magnus Bons
Anna Larsson
Lena Larsson
Roger Larsson
Ebba Sjödahl
Irene Arell
Kerstin Allwin
Stefan Allwin
Kiko Pino
Maria-Pilar Reyes
Amanda Abascal Reyes
Göran Personne
Janina Ludawska
Magnus Vallstedt
Ann-Charlotte Axare-Lindström
Igor Gadzic
Birgitta Weiss
S. Magnusson
Göran Gustafson
Svante Svanberg
Bo Gustafsson
Maj-Britt Gustafsson
Ulla Hallberg
Gerd Andersson
Orlando Gonzalez
Ingemar Samuelsson
Karin Sjörs
Haefzallah Rasoul
Omar Sandi
Birgit Edenholm
Mona Blomgren
Agneta Ehnmark
Helen Wahlberg
Anders Eklöf
Nils Lindhe
Lowe Tesch
Johan Sandberg
Peter Karlsson
Minna Hellman
Elisabeth de Brito
Ulf Lundberg
Björn Ahrén
Tomas Salmson
Marianne Hult
Gunilla Borg
Zula Nittve
Gun-Britt Sjöstrand
Gunnar Sjöstrand
Solveig Jäger-Brommer
Gudrun Skålberg
Olov Skålberg
Christina Tillö
Helena Sandblad
Konny Domnauer
Olof Meurling
Daniel Thulin
Kerstin Thulin
Behzad Habibnia
Anders Ögren
Louise Fasth
Gunilla Östgren
Heinz Schlichting
Birgitta ME Magnusson
IREBearhope Orton
Margret Helgedottir
Fataneh Nikkhakian
Bodil Setterhed
Ingegerd Muller
IB Mallarba
Margareta HAurlus
Sara Johansson
Inga Hedberg-Sing
Zahra Salamat
Ola Sunesson
Richard Stensman
GunBritt Smedquist-Stensman
Ingegerd Aurivillius
Taina Lavikainen
Kerstin Illervik
Ingrid Andersson
Negish Tespai
Charlotte van Bredow
Sara Sejnäs
Bo Johansson
Ially Ipbran
Anna-Bella Romanos
Agneta Andersson
Jorge Quinor
Edim des Santos
Lina Gitsche
Ricardo-O Alvarado
Petra Harquist
Mir Nasref
Ann Quist
Paz Herreros
Mina Klermala
Keios Vamanen
U Månson
Ali Peng-When
Anette EdlundBengt MollerydAnn-Sofi NoringLotte WelltonMikael StrandängerSven WiderbergFilippa von KLotta JanssonChristina JägerbäckSusanne StuntängerBeata HolmquistRichard SanquillU LjunggrenLotta NetzLisa NetzMats BjurmarkBarloro SMagnus RBritt RampheVeronica Cerwitz-BergOlof MichelsenSverker MichelsenIngabritt BurströmAnna LönnqvistHanns KarlewskiBarbro MörckNils TrydingHelena LindgrenGuillermo GajardoMarie DomeijMarjorie Soto DíazAnna BångMonica NieckelsYlva HåkanssonSabina TareqAnita ZalamansJanis ZalamansKerstin GrebnerSara Brolund CarrallioPernilla ZettermanSara HernandezK PelverKenneth HildénLina PariAnita KarjaRobert BergerdahlHans WicklundKerstin NiseDaisy HagmanLasse JohanssonAgneta GhinanC SöderlundLisa TörnobenMarcello LentriniAnne PalmqvistBo StrandbergAnn-Marie HolmgrenAlli UrbedgAgneta RundertHans LindströmAnna SylvanBo SylvanSiv NordinThula KusarenEva GunnarssonEbba BohlinFredrik AlmebyEllinor CollinAnna KindbomTorbjörn BergNils BergKalle AssbringHelene GrynfarbEva MagPeter HolmMarianne RessnerVera KrenslerLeena JokelagJeanette KarlssonKatarina KolmodinOlof AhremarkLeif LarssonJouko LindgrenMartti KeinänenHåkan NilssonSoile NevankariOla TörnrosLouise DennerståhlBirgitta WeinSiw MagnussonGöran GustafsonSvante SvanbergBo GustavssonMaj-Britt GustavssonUlla HallbergGerd AnderssonOrlando GonzalezIngemar SamuelssonKarin SjörsHaefzallah RasoulOmar SandiBirgit EdenholmMona BlomgrenMila IvanowCaj ErnelliGunnar NybergMaide HedströmMarianne EkemannFred EkemannAnne-Sophie MurphyJan-Inge WallinRoberto FraygolaAnders BodegårdCecilia DarleGunilla HanssonElias ShahinJoar OrefjärdKalle J. KiviniemiHanna PampisJosef GergesPatrik EricssonKristina RönnqvistViki PoponovaMirkas EkebladUlla SporrnerJuulikki LehtosaloFelicia LandauNalin PekgulAnna-Kristi LöfgrenAndreas WottardisAgneta WesterlundTove FarodBrady B. StenbergMagnus ErikssonSari LeppänenSven EtzlerGabriele WernerMadhat KakeiJohannes NirperSalla TykkäLena HanssonLars E PetterssonUlla ChristianssonReza AmirzadahBehroz RahimiMats OlssonChristina SchutrickJuan-Pedro FabraNisane IbrahimRickard SollmanLinus ElmesTova MozardBengt EtzlerThelma VuonokariEsko VuonokariAnna Malachowska ThorellKarin RickardLinda SchubertThomas WahlTina HellbergLisbeth LindhagenBjörn AronssonKarin SohlgrenHerman GaticaTonja TuusallaKerstin LundellAnna EladahlLasse SentbergG. SimoniMariette ParlingAdam KästelTove CederbergPer LiljanderIngela HagemanLars NilssonFredrika JacobssonNiklas HultmanAndreas BuzajicJoakim HammenstigMarie-Claire AlmerasMargareta RexedMaria UddénKarina LundthoffThomas GabrielssonPia NilssonMichele MasucciSahie BartoliniJohan HöjerMarit SvenssonGunilla BandolinJenny MorelliKarin Lundgren TallingerPatricio ArosLisa JönssonEsa TanttuLisa BäckmanAnders BäckmanLars BäckmanMalin ModhJohan KrickspornIngrid EverlundMerja LoukaAnnika BehmJoakim RöjdåsIrma HenrikssonNaser ArjangiCarin af EkenstamGösta af EkenstamMargareta af EkenstamAnna-Karin DahlinCristian Rieloff
/1248 st namn 2003-12-11 (+349 underskrifter)

Lokalt upprop från Tenstabor
För fem år sedan fick vi tenstabor en egen konsthall. Konstnären Gregor Wroblewski och curatorn Celia Prado har lyckats få de stora konstnärerna att visa sin konst i Tensta. I några fall har dessa konstnärer skapat helt nya verk för Tensta Konsthall. Vi tenstabor är mycket stolta över vår konsthall.Vi är inte vana vid att det pratas eller skrivs positivt om vårt bostadsområde. Men numera kommer journalisterna till Tensta, inte för att beskriva våra problem, utan för att vi har någonting som är bäst i hela landet. Varje dag kommer finklädda människor hit och frågar oss var konsthallen ligger. Som tenstabo känner man sig stolt över att visa vägen dit. Förutom konsthallen får besökarna samtidigt se att Tensta varken är särskilt exotiskt eller farligt utan en ganska vanlig stadsdel.Man har påstått att vi som bor i Tensta inte besöker vår konsthall, men detta är inte sant. För det första besöker många skolbarn redan idag konsthallen. Konsthallen har en mycket ambitiös pedagogisk verksamhet riktad till Tenstas skolor. Målet är att alla barn som växer upp i Tensta ska besöka konsthallen. För det andra börjar även många vuxna upptäcka konsthallen. Ibland ditlockade av barnen som kommer hem och förhör oss vuxna om vi har sett den senaste utställningen, ibland lockade av att konstnären kommer från hemlandet, men ofta därför att utställningarna helt enkelt är otroligt bra. Men nu när konsthallen har blivit känd, t.o.m internationellt, föreslår utredare från Stockholms stad att den ska bli en filial till Kulturhuset med syfte att "bredda"verksamheten genom ett "alternativt programutbud". Men vi har nu vant oss vid den bästa och den mest spännade av nutidskonsten och vi vill inte ha något alternativ!Vi kräver att politikerna i Stadshuset med kulturborgarådet Erik Nilsson i spetsen avvisar detta förslag.
KONTAKT:Behroz Rahimi Mob 070 444 98 16xpandiavision@hotmail.com
Behroz Rahimi, Nelson Mandelapristagare
Hans Grafström, föreståndare Kulturkafé i Tensta
Rebekka Dominique, samhällsdebattör
Regina Persson, Spånga församling, Svenska kyrkan i Tensta
Joar Orefjärd, konsult inom organisation-och ledarutveckling
Ann-Christin Norman, enhetschef Tensta bibliotek
Mohamed A. Ismail, tandläkare Folktandv. i Tensta
Evagelia Sahinilou
Showkat Hossain, ordförande för Förenade Bangladesh-föreningen
Jehangir Alom, ordförande för Sol Ros-föreningen
Klas TerVehninger
Inger TerVehn
Shahida Ismail, ordförande för Spånga –Tensta Utan Gränser
Sahra Bargadle, ordförande Somaliska kvinnoföreningen
Kurtovic Almas
Abbas Ahoocheshm, ordförande Jebhe Melli
Zagayae Faoliz
Ali Ghamgosar, ordförande Iranska kultur-och litteraturföreningen
Habiba Lizalovic
Mehmed Muhedinovic
Mili Vejzoviè
Haile Astbaha, ordförande för Eritreanska Marhaba-föreningen
Yngve Bergström, Kulturkafè i Tensta
Irene Sy, Kulturkafé i Tensta
Haydar Saygin, kulturkaffé i Tensta
Hasan BojicNalin Pekgul, ordförande s-kvinnor i Sverige
Karl-Gunnar Löfgren, fiskerikonsulent
Eva Skult, nationalekonom
Berin Balta, ordförande SSU-Tensta
Firat Özyildiz, S-2000
Aysel Tatar, pensionär
Kaysa Olsson
Maria Hassan, s-riksdagsledamot
Ayhan Tuncay, barnskötare
Cuwan Haco
Janet Messö, vårdbiträde
Sema Köyluoglu
Ruken Dal Urgun
Azad Hassan
George Charstan

copyright © 2002 AICA Sweden