Saturday, July 01, 2006

Vad hände egentligen med Tensta Konsthall?


Tensta Konsthall kom till genom personligt engagemang, individers kunskaper och enskildas kontakter i Tensta. Den kommunala Ytterstadssatsningens grundidé om att släppa fram "lokala idéer" och tenstabor gjorde detta möjligt. Hundratals tenstabor deltog i detta. Tusentals andra intresserade sig för konsthallen. Men vad hände egentligen?
Köp boken på www.books-on-demand.com
Den handlar om hur Ytterstadssatsningen hanterats i vår stadsdel.

Mordet på Tensta Konsthall - Lars O Ericsson
140 kr inkl. porto.
ISBN 91-975596-0-1 / Format: 140x205 mm /
Utg.år: 2005 / 94 sidor
Många människor i kultursverige frågar sig: varför raserades verksamheten på Tensta Konsthall? Varför tvingades skaparna av en av de viktigaste scenerna för samtida konst i vårt land bort från sina jobb? Varför blev de inte bara bestulna på sitt livsverk, utan hur kom det sig att de därtill trakasserades och förödmjukades? Vad hände egentligen? Vilka genomdrev förstörelsen? Vad var deras motiv?
I ”Mordet på Tensta Konsthall” beskriver filosofen och konstkritikern Lars O Ericsson det destruktiva händelseförloppet och analyserar dess orsaker. Här avslöjas oheliga allianser, maktintriger och dolda agendor i såväl kultur- som mediavärlden, som ledde fram till förstörelsen av en av de mest spännande och vitala scenerna för samtida konst i Sverige. Tensta Konsthall.
Lars O Ericsson är fil.dr och docent i Praktisk filosofi vid Stockholms Universitet. 1987-2004 var han konstkritiker och kulturskribent i Dagens Nyheter.

Onsdag 4 oktober 2006 kl. 19.00 på konsthallen Passagen i Linköping berättar Lars O Ericsson och Gregor Wroblewski vad som egentligen hände på Tensta Konsthall. Se : http://www.linkoping.se/Organisation/Namnd/KulturFritid/KulturFritid/konst/passagen/program.htm

Hur ser verkligheten ut i Tensta?








Nu tänker jag inte på statistik, forskningsrapporter och kriminalreportage. Utan på möjligheterna att vara medborgare. Hur ser det ut? Kristina Hellqvist skrev en uppsats 2004 på grundval av elva djupintervjuer. Elva engagerade tenstabor gav sin bild av stadsdelen och sitt engagemang. Uppsatsen är en av mycket få samtidsbilder från Tensta! Obs! sid. 103-105.
Se: http://selene.lib.jyu.fi:8080/gradu/v04/G0000624.pdf Kristina Hellqvists masteruppsats 2004, Jyväskylä univ. Intercultural Communication and International Relations, Dep. of Communication.

Föreningar i Tensta och Spånga - rapport på uppdrag av stadsdelsförvaltningen 2005

Rapport ang. lokalt verksamma föreningar i Spånga-Tensta
20 april 2005 Gregor Wroblewski, fält SDF3, 08-508 03 107


Ett rikt föreningsliv?
”Ingen stadsdelsförvaltning i Stockholm förutom Rinkeby känner till sitt lokala föreningsliv.” (Citat ”centralt placerad” föreningsadministratör)

Bakgrund.
Stadsdelsförvaltningen Spånga-Tensta administrerar föreningsbidrag till ideella föreningar verksamma i Gamla Spånga och Tensta/Hjulsta. Enligt uppgift saknar förvaltningen en djupare kännedom om hur det lokala föreningslivet ser ut. I oktober 2004 fick jag uppdraget av avdelningen Barn o Ungdom på stadsdelsförvaltningen att lära känna det lokala föreningslivet med inriktning på föreningar med barn- och ungdomsverksamhet. Jag har tagit mig an uppgiften som en traditionell kartläggning i socialt förebyggande fältarbete. D.v.s. att lära känna och förstå en ny målgrupp framför allt genom uppsökande och samtal utifrån målgruppens perspektiv. (Se RIF-definitionen för socialt fältarbete).

Arbetsbeskrivning.
Rapporten har arbetats fram under perioden oktober 2004 - april 2005. Ca. 80 timmar har använts för hela arbetsprocessen (kontaktskapande, intervjuer och faktasammanställning) varav 50%till samtal med företrädare för föreningar. Föreningsrepresentanterna som intervjuats har oftast varit ordförande, styrelsemedlemmar eller drivande eldsjälar.
Stadsdelsförvaltningen, Spånga föreningsråd och Spånga-Tensta kulturkommitté använder sig av olika listor innehållande föreningsadresser. Ur dessa listor utvalde jag 131 föreningar av skilda slag. Större föreningar av traditionell folkrörelsetyp valdes bort eftersom deras verksamheter förväntas vara kända.
Samma frågor ställdes till samtliga föreningar.

04 11 26 gjordes ett första utskick till de utvalda föreningarna i avsikt att få kontakt inför ett möte och intervju.
05 01 12 skickades en påminnelse till samma föreningar.
05 04 12 - 05 04 13 kontrollerades s.k. basregistret för ideella föreningar på Skattemyndigheten avseende de aktuella föreningarnas organisationsnummer och adresser.
26 föreningar intervjuades under perioden dec. 04 – mars 05.

Allmänna synpunkter.
I samband med den ökade invandringen på 60-talet uppmuntrades föreningsbildning i de stora invandrargrupperna. Ett nät av lokalföreningar och större riksförbund skulle säkra integration och delaktighet i en pågående samhällsförändring. Sedan början av 90-talet pågår en gradvis nedmontering av föreningsstöd och marginalisering av invandrarnas föreningar. Det traditionella föreningslivet av folkrörelsetyp har även de drabbats av denna process.
Det pågår en diskussion om det civila samhällets roll i samhällsutvecklingen. (Se Statens offentliga utredningar SOU 2003:118 ”Allmänna samlingslokaler”). Denna diskussion har i Storbritannien redan hunnit bli politiskt förankrad (se: Civil Renewal: A New Agenda från Storbritanniens inrikesdepartement 2003).
Föreningslivet spelar en central roll i denna diskussion.

Om de intervjuade föreningarna.
Av 131 kontaktade föreningarna har 26 st svarat och intervjuats. Karaktären på de svarande föreningarna är dels social-kulturell och dels idrottsverksamhet. 50% av vardera kategorin. Samtliga föreningar utom 3 st bedriver barn - och ungdomsverksamhet. Något färre än hälften av de svarande föreningarna kan betecknas som ”invandrarföreningar”. Varför har endast 20% av de kontaktade föreningarna intervjuats? Denna kartläggnings mest slående resultat är att så få föreningar svarat på kontaktförsök. Detta ger anledning till följande frågor:
1. Har föreningarna fått de två utskickade breven?
2. Stämmer adresslistorna?
3. Existerar de kontaktade föreningarna?
4. Vill föreningarna inte ha insyn?
Det går inte att ge några entydiga svar på dessa frågor. Adresslistorna har jämförts med Skattemyndighetens s.k. basregister för ideella föreningar som registrerar föreningar med organisationsnummer och adress till ansvariga. Detta register anger om föreningen ”existerar” ur legal synvinkel. Utsäger dock ingenting om verksamhet pågår. Det går ej heller att utläsa om angivna adresser är mer aktuella än de lokala adresslistorna. Men en genomgång av basregistret ger vid handen att knappt 50% av samtliga 131 kontaktade föreningarna är registrerade under en annan adressuppgift än den jag använt.
Endast två föreningar har explicit avböjt att delta i kartläggningen.

Så har de 26 föreningarna svarat.
¤ Enligt de intervjuade föreningarnas egna uppgifter representerar dessa totalt ca. 7.500 medlemmar. Varav ca. 4.500 under 21 år.
¤ De 26 föreningarna anger själva att totalt ca. 2.300 invånare av deras medlemmar är bosatta i Tensta och Hjulsta. Varav ca. 2.000 är ungdomar. Föreningarna uppger att uppskattningsvis ca. 1.300 medlemmar är bosatta i Gamla Spånga.
¤ Vissa intervjuade föreningar med stort medlemsantal t.ex. Essinge-Vasalund FK/Vasalund-Essinge IF (1.100 medlemmar) anger 300 st boende i Tensta-Hjulsta och inga för Gamla Spånga.
¤ Av de 26 svarande föreningarna anger 21 st att de har verksamhet för flickor.
¤ 14 föreningar anger att de inte har egen lokal. 12 svarar att det har egen lokal. Spännvidden är stor hur lösningarna ser ut: Bromstens IK äger ett hus. Europamästarna i softboll har inte ens ett redskapsskjul. Another Path disponerar musikstudion i Hjulsta mot att handleda Hjulstaskolans elever. Somaliska föräldra- och modersmålsföreningen lånar skollokaler i Tensta och Hjulsta. Många föreningar uttrycker missnöje med sina lokaler. Lokala idrottsföreningar anser ofta att bokningsansvariga missgynnar dem vid bokning av tider i hallar och på planer.
¤ En majoritet av föreningarna anser att ekonomin är deras största problem.
¤ Flera föreningar uttrycker stark kritik mot stadsdelsförvaltningen/kommunen för bristande intresse och förståelse för föreningarnas verksamheter.

Tre exempel.
För att ge en konkret bild av spännvidden i det lokala föreningslivet vill jag lyfta fram tre exempel: SWIS (Somali Women in Sweden), Nälsta baseboll- och softbollklubb och Spånga Basket. Två föreningar för flickor/kvinnor. Och en lokalförening i Gamla Spånga.

1. SWIS (Somali Women in Sweden) Grundades 1994 på Birkagården. Idag för den en underjordisk tillvaro i källaren på Tisslingeplan 42 i ett skyddsrum. Där har föreningen Somali Women in Sweden haft verksamhet i 3 år. Föreningen har inga verksamhetsbidrag. Skyddsrummet lånas av fastighetsägaren mot en ringa summa. Skyddsrummet är kallt och fuktigt. Möblerat med containerfynd. Här umgås en grupp (26 st) somaliska äldre kvinnor i åldern 55-78 år. Här får somaliska barn extraundervisning i ”skolsalen”. Fyra dagar i veckan pågår verksamheten. En underjordisk social verksamhet i en fuktig källare. Utan pengar. Ett litet föreningsbidrag för 2004 har inte rekvirerats. Föreningen behöver enligt egen bedömning administrativ hjälp. ”Vi gör en social insats. Varför underlättas det inte?” –frågar sig ordförande. Ordförande för föreningen är mycket kritisk till stadsdelsförvaltningens bristande kunskap och intresse för den somaliska minoritetens villkor. Talar i termer av diskriminering.

2. Nälsta baseboll - och softbollklubb. Grundades 1974. Europamästare 2004! Softboll är en liten sport i landet. Utövas av kvinnor. Föreningen tillhör Europas elit. Samarbetar varje vår ideellt med Hjulstaskolan runt ”pröva på dagar”. Hemmaplanen är en misskött, improviserad spelplan vid kolonilotterna mellan Tensta och Hjulsta. Där finns ingen el, ingen vatten och ingen möjlighet för publik att nå platsen. Har ingen egen föreningslokal. En liten, nischad och högkvalitativ föreningsverksamhet med ambitionen att nå segregerade flickor med sin verksamhet nonchaleras! Man har sökt medel för upprustning av spelplanen. Och avspisats. Den 24 februari ställde sig en av kvinnorna i föreningen upp på stadsdelsnämndens möte och beskrev verksamheten. Nämnden förstod att en intressant föreningsverksamhet har förbigåtts. Ett litet verksamhetsbidrag beviljades.

3. Spånga Basket. Föreningen bildad 1982. Bedriver ungdomsverksamhet till 100%. Lika många flickor som pojkar deltar. Av 450 medlemmar är 350 under 21 år. Resten stödjande vuxna. Mycket få medlemmar bosatta i Tensta-Hjulsta. Föreningen bedömer sig vara en viktig del av lokalsamhället i Bromsten, Sundby och Solhem. Är den största ungdomsverksamheten i stadsdelarna. Föreningen anser sig ha muskler genom samarbete med elitlaget Solna Vikings. För att den lokala breddverksamheten ska utvecklas behöver föreningen tillgång till Spångahallen, en fast träffpunkt och en ungdomskonsulent. Föreningen har 2004 erbjudit sig att inom ”Handslaget” i skolorna påta sig en drivande funktion med administrativa uppgifter men stadsdelsförvaltningen har avböjt. Föreningen anser att stadsdelsförvaltningen inte förstår föreningens roll och kapacitet i de berörda stadsdelarna.

Dessa tre exempel ger ett allmänt intryck av att föreningarna konkurrerar med varandra om kommunens uppmärksamhet och föreningsbidragen. Den förening som har bäst kontakt med förvaltningens tjänstemän eller nämndens politiker får bidrag. En godtycklighet råder. Förenigarna kan inte förutse efter vilka kriterier bidragen ges. Stadsdelsförvaltningens förslag till verksamhetsstöd bygger inte på kännedom om aktuell förening eller det lokala föreningslivet i stort. Politiska konjunkturer och personliga kontakter spelar en avgörande roll.

I Skattemyndighetens basregister finns ca. 50 somaliska föreningar registrerade med hemort i Tensta-Hjulsta. Det brukar sägas att Södra Järva har ett ”rikt föreningsliv”. Antalet registrerade föreningar är tyvärr inte ett tecken på detta. I fallet ”somaliska föreningar” är antalet snarare resultatet av en desperat vilja att förbättra en grupp invandrares sociala situation. Antalet registrerade föreningar är inte heller ett tecken på att verksamhet verkligen bedrivs i föreningarna. Att bilda förening är ett accepterat sätt att driva ett tidsbegränsat projekt och att få möjlighet att söka offentliga medel. T.ex. den stora idrottsföreningen Essinge-Vasalund FK uppträder även under namnet Vasalund-Essinge IF för att underlätta bidragsansökningar från olika instanser. Om så projektansökan avslås kvarstår föreningen i registren med möjlighet att snabbt återupplivas vid annat tillfälle. Föreställningen om ett ”rikt föreningsliv” på Södra Järva måste enligt mitt synsätt revideras. De många föreningarna är snarare ett mått på havererade förhoppningar.

Slutförslag:
1. Föreningskonsulent projektanställes på 3 år inom ramen för Stadsdelsförnyelsen med uppgift att stötta och ge råd i föreningsadministration, ansökningar och verksamhetsutveckling. Att ingå i utvecklingen av ett kultur- och kunskapscentrum i Tensta Träff (se förstudien för Tensta Bo 06, 2002) som ett föreningarnas hus.

2. Att fördjupa denna kartläggning.

3. Inhämta erfarenheter från Storbritannien.
Litteratur: Se bif. CD-ROM Civil Renewal: A New Agenda från Storbritanniens inrikesdepartement (2003) samt Statens offentliga utredningar SOU 2003:118 ”Allmänna samlingslokaler”.

Gregor Wroblewski
Fältassistent

Följande föreningar har kontaktats per brev.
Ur adresslistor från Stadsdelsförvaltningen Spånga-Tensta, Stockholms idrottsförvaltning och Spånga föreningsråd.
Teckenförklaring: x = avvikelse ang. registrerad adress jämfört i stadsdelen tillgängliga adresslistor alt. utebliven träff i datasökning. Gäller jämförelse Skattemyndighetens basregister för ideella föreningar och tillgängliga adresslistor.

1. AEK BBK (x)
2. Afrika Forum (Afro-Tropical)
3. Afrikanska Kultur och integrationsföreningen
4. Afrikanska Kvinnor och ungdomscenter (x)
5. Afrikanska kvinnors förening (x)
6. Akropol Basketbollklubb (x)
7. Akropolis IF (x)
8. Anatoliska kulturfestivalen
9. Another Path
10. Ansti Eritreanska kvinnoförening (x)
11. Arameiska akademiska förbundet (x)
12. ASK arabisk-svensk kvinnoförening (x)
13. ASS-Le Baobab (x)
14. Assyriska föreningen i Stockholm
15. Assyriska Taekwondo
16. Ayacucho Aconcagua KIF
17. Benadir IF, BIF
18. Brommagymnasterna
19. Bromstens IK (x)
20. Burhanska Dasugiiska Shaziliiska föreningen
21. Dirshe Ungdom IF
22. Dragon Kenpo Karate IKF
23. Elman Idrottsförening
24. Eritreanska islamiska idéella föreningen
25. Eritreanska familjföreningen (x)
26. Eritreanska föreningen i Husby (x)
27. Eritreanska föreningen i Tensta-Hjulsta
28. Eritreanska kultur- och ungdomsföreningen
29. Essinge IK FK-Inter Orhoy (x)
30. Vasalund-Essinge Idrottsförening
31. Filipinska kvinnor (x)
32. Föreningen brobyggare mellan svensk och iransk kultur (x)
33. Föreningen kulturforum för somalisktalande (x)
34. Föreningen Lyktan
35. Föreningen Spånga trygghetsringning (x)
36. Galapagos IK (x)
37. Galgudud (x)
38. Gash
39. Ghar indiska kulturförening (x)
40. Grekiska föreningen i Tensta (x)
41. Gulan föreningen i Stockholm
42. Hakaba Samhällets organisation (x)
43. Hjulsta scoutkår
44. Hässelby SK, friidrottsförening
45. Ibla-föreningen (x)
46. Iftin kultur och idrottsförening
47. Imaam Nawawi hjälpförening
48. Internationella kvinnogemenskapen
49. Irakiska demokratiska förbundet (x)
50. Irakiska Huset
51. Iranska kultur- och litteraturförenigen (x)
52. Islamiska kulturföreningen i Tensta
53. Islamiska ungdomsföreningen i Tensta
54. Jazzklubb Väst
55. Järva friidrottsklubb
56. Järva basketklubb (x)
57. Kanaans simsällskap (x)
58. Kararedo Doshinkan Gympaskoj Spånga IF (x)
59. KFUK_KFUM Hjulsta scoutkår
60. Kofkella IF
61. Komhuner kulturförening
62. Kulturgnista (x)
63. Kultur- och musikcentrum
64. Kulturforum för somalisktalande kvinnor
65. Kulturella och sociala gemenskapen (x)
66. Kurdiska demokratiska och kulturföreningen i Stockholm
67. Kurdiska föreningen i Spånga
68. Kurdisk-somaliska vänskapskommittén (x)
69. Kvinnocenter (x)
70. Kvinnornas aktivitetscenter i Hjulsta-Tensta (x)
71. Latin Secrets
72. Latinoamerica KIF
73. Libanesiska föreningen (x)
74. Lilla Rinkeby fritidsträgårdar
75. Mandeiska föreningen
76. Meladen förening (x)
77. Mångkulturellt resurscentrum
78. Nevo Glimmos
79. Nima, iranska barn och ungdom
80. Nälsta base- och softbollklubb (x)
81. Nätverket ungdomars framtid
82. Oromo ungdomsförening (x)
83. OUSSB (x)
84. Pumas-Galapagos (x)
85. Rinkebyskolans IF
86. RSMH Järva Regnbågen
87. Skärholmens islamiska kulturförening
88. Solhems innebandyklubb
89. Solros kulturförening (x)
90. Somaliska föreningars forum (x)
91. Somaliska fredsföreningen (x)
92. Somaliska föreningen för fred och återuppbyggnad
93. Somaliska föräldra- och modersmålsföreningen
94. Somaliska kvinnor och barn kulturförening (x)
95. Somaliska ungdoms- och fritidscentrum i Rinkeby
96. Somaliska ungdoms- och idrottsföreningen i Sverige (x)
97. Somaliska ungdomar i riskzon (x)
98. Spånga akvarieförening
99. Spånga basketklubb
100. Spånga handbollsklubb (x)
101. Spånga IS fotbollsklubb
102. Spånga IS ishockeyklubb
103. Spånga TBK, bordtennissektionen
104. Spånga TBK, tennissektionen
105. Spånga-Tensta IK (x)
106. Spåga-Tensta somaliska förening
107. Spånga-Bromstens bandyklubb
108. Spårvägens simförening
109. SSF Spånga scoutkår (x)
110. Star IK (x)
111. Star klubb i Spånga (x)
112. Stockholms kappsimningsklubb (x)
113. Sudanesiska internationella föreningen
114. Svenska somaliska institutet
115. SWIS (Somali Women in Sweden)
116. Syriska föreningen i Stockholm
117. Syrisk-svenska föreningen (x)
118. Syrisk-ortodoxa kulturföreningen i Tensta
119. Teaterföreningen Arkkipelaa (x)
120. Tensta 4H (x)
121. Tensta basketbollklubb
122. Tensta boxningsklubb (x)
123. Tensta filmförening (x)
124. Tensta islamiska kulturförening
125. Tensta Rödakorskrets (x)
126. Tensta Vokefaallas Fotbollsklubb (x)
127. Topkapi IK (x)
128. Turkiska kulturföreningen (x)
129. Unf Seda 5975 (x)
130. Ungdomars utbildningsförening (x)
131. World Muslim Union

Följande föreningar har svarat och intervjuats.
Teckenförklaring: BUV= Bedriver barn- och/eller ungdomsverksamhet

1. Spånga IS fotboll (BUV)
2. Mångkulturellt resurscentrum KARMA (BUV)
3. Essinge-Vasalund SK/Vasalund-Essinge IF (BUV)
4. Assyriska föreningen (BUV)
5. Oromo ungdomsförening (BUV)
6. Vinsta-Hjulsta scoutkår (BUV)
7. Spånga Tennis- och bordtennisklubb (BUV)
8. Spånga basketbollklubb (BUV)
9. Församlingen ”All Nations” (BUV)
10. Tensta basketbollklubb (BUV)
11. Bromstens IK (BUV)
12. Brobyggare mellan svensk och iransk kultur
13. Tensta Rödakorskrets
14. AEK BBK (BUV)
15. Another Path (BUV)
16. Spånga-Bromstens bandyklubb (BUV)
17. Somaliska föräldra- och modermålsföreningen (BUV)
18. Tensta boxningsklubb (BUV)
19. Ghash (BUV)
20. Spårvägens simförening (BUV)
21. Nätverket för ungdomars framtid (BUV)
22. Nälsta base- och softbollklubb (BUV)
23. Pumas-Galapagos (BUV)
24. SWIS (BUV)
25. Kultur- och musikcentrum
26. Gulan föreningen (BUV)

Nytt föreningscentrum i Tensta!












Föreningen För Tensta Träff hemsida se: http://tenstatraff.se/?page_id=3


Stockholm den 30 september 2004
Till Stadsdelsförnyelsen i Spånga-Tensta

ANSÖKAN
Med hänvisning till Stadsdelsförnyelsens särskilda uppmärksamhet på stödjande insatser för långsiktigt verkande sociala förändringsprocesser ansökes härmed om 8.840.000 (åtta miljoner åttahundrafyrtiotusen) för att under en 3-årsperiod etablera en självständig och föreningsdriven allmän samlingslokal och föreningscentrum i Tensta Träff.

Vision för Tensta Träff = Föreningarnas Tensta Träff.
Ju fler frimärksklubbar och fågelskådarföreningar desto bättre demokrati.
(Fritt efter Robert D. Putnam ”Making democracy work”)

Avd 1. Bakgrund:
Den skandinaviska demokratimodellen byggdes på föreningar – ”folkrörelserna”. 1800-talets andra hälft var tiden för framväxten av frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen och de politiska partierna. Dessa lade grunden för den industrialiserade, ”moderna” och demokratiska samhällsmodell som senare kom att kallas ”folkhemmet”. Sedan flera decennier pågår en stegvis samhällsförvandling mot större individualisering, mindre föreningsaktivitet, ett annorlunda politiskt engagemang, ”2/3 delssamhälle”, globalisering, Europeisk integration o.s.v. Sedan 20 år talar vi om ett postindustriellt, postmodernt kunskaps- och tjänstesamhälle där en ny ”underklass”till stora delar bestående av immigranter och lågutbildade, står utanför. I ett större perspektiv undergrävs det traditionella skandinaviska samhällsbyggande föreningsväsendet.

Under 1960-70-talen uppmuntrades invandrargrupper i Sverige att organisera sig i lokala föreningar och riksförbund. Det svenska politiska systemet behövde samtalspartners som ”passade in i systemet”. Organiserade invandrare skulle tillsammans med folkrörelserna omvandla landet till ett mångkulturellt samhälle. Under 30 år avsattes skattemedel för att understödja denna föreningsutveckling.
Tensta/Hjulsta har byggts och formats som samhälle under de tre senaste decennierna. Stadsdelen har haft en tydlig ”svensk småstadskaraktär”. Med tiden har dessa förorter fått en befolkning bestående till övervägande del av immigranter. Men detta har inte avspeglat sig i stadsdelarnas beslutande nämnder, förvaltningsorganisation och offentliga liv. (Se rapport 1989 ”Tensta-Stockholm-Sweden – Renewal action in suburban Stockholm”. Sthlms fastighetskontor, Närbo.) ”Invandrarföreningar” som uppstod under 70-80-talen i stadsdelarna har inte kunnat spela rollen som samhällsbyggande/samhällsförändrande samtalspartners.

De senaste 15 åren har inneburit nedskärningar och inskränkningar för föreningsverksamheten i Tensta/Hjulsta. Föreningsbidragen har sänkts. Nolltaxan har tagits bort. Föreningsrådet har nedmonterats. Lokaler för föreningar finns inte. Föreningarnas roll är oklar. Detta är en allmän kommunal nedskärningsprocess i Stockholm och landet.

Försök att stärka demokratin.
Stadsdelsreformen, Stockholms integrationspolitiska program, Ytterstadssatsningen som initierades i mitten på 90-talet är den nya tidens sätt att hantera samhällsutvecklingsfrågor. Segregationen och de nya fattiggrupperna erkänns som medborgare. Det individuella gräsrotsperspektivet poängteras d.v.s. närheten till politikerna och lokala initiativ beslutade i direktdemokratiska former.
Problemet är att ”invandrarföreningarna” inte har någon angiven funktion i detta sammanhang.
Hämmad utveckling. Sammanslagningen med Gamla Spånga har hämmat utvecklingen av Tensta/Hjulsta. En olycklig dragkamp om ekonomiska resurser uppstår till Tensta/Hjulstas nackdel. I viktig samhällsstatistik blir bilden av Tensta/Hjulsta ofta missvisande. Ibland har inte så väl förankrade ”integrationsprojekt” uppmuntrats från förvaltningens sida. Då har det t.ex. varit bekvämt att gå till ”invandrarföreningarna” i Tensta/Hjulsta och koppla ihop dem med lämplig förening i exempelvis Gamla Spånga.
Tensta/Hjulsta borde istället få utvecklas utifrån sina resurser, sitt eget ”humankapital” och sin egna förutsättningar och behov som postmodernt, globalt, europeiskt immigrantsamhälle. I dagsläget råder misstro. Endast ca. 50% av den röstberättigade befolkningen i Tensta/Hjulsta röstar i allmänna val. Tensta/Hjulsta uppvisar alla ”symptom” på segregation. De offentliga sociala utvecklingsåtgärder som har vidtagits under senaste 15 åren har inte kunnat motverka detta.

Vi ser 15 år framåt:
I vår föreställning om demokrati handlar samhällsutveckling om vägval, där fria medborgare, mobiliserade och organiserade kring sina intressen, i samtal väljer ”det bästa alternativet”. Att leva i ett segregerat samhälle är att inte kunna delta i detta samtal. På trots av att strukturella ekonomiska och politiska förändringar som”driver utvecklingen” mot en globaliserad marknadsliberalism och en för medborgaren maktmässigt otydlig politisk situation, kan ett lokalsamhälle ändå besluta sig för att motverka segregation, lågt valdeltagande, uteslutning ur samhällsgemenskapen och bristande engagemang i samhällsfrågor.
Angeläget är en målmedveten och långsiktig satsning av gräsrotsuppbyggnadskaraktär. Det lokala föreningslivet med alla sina brister och fördelar både är målgrupp och medaktör. För att långsiktigt bygga upp ett civilt samhälle med dess egna förutsättningar är stimulans till en mångfasetterad och självständig föreningsbildning helt nödvändig. Det är föreningsbildningens förmåga att stimulera till samtal och möten mellan människor, som kan skapa ett forum för lokaldemokrati underifrån. När människor av fri vilja möts för att diskutera livet, samhället och gemensamma problem, då föds viljan till politisk handling. Det är den frivilliga föreningsbildningen som är motvikten till det postmoderna samhällets fragmentarisering och individualisering. Den offentliga sektorns beslutande- och förvaltningsorganisation behöver också ha samtals- och samverkanspartners i ett fungerande civilt samhället. Enligt den skandinaviska samhällsbyggarmodellen kan vi fortfarande genom politiska beslut understödja och stimulera ett positivt föreningsklimat. Detta innebär självfallet att man avsätter offentliga skattemedel för detta ändamål.

Tensta Träff byggdes en gång som föreningarnas hus. Ursprungliga idéer och ambitioner har sedan kommit att i stort haverera till följd av inte bara 0-taxans slopande, utan också en försvagad syn på föreningarnas samhällsroll. Under de senaste 6 åren har flera hundra kvadratmeter stått tomma, oåtkomliga och outnyttjade under Sisabs ledning. För närvarande pågår en privatisering av lokalerna i Tensta Träff.

Avd 2. Beskrivning av framtida verksamhet i Tensta Träff:
Föreningen Tensta Träff vill under de närmaste 3 åren bidra till det civila samhällets utveckling genom att etablera en bas och ett centrum för det fria föreningslivet. Det som i ett lokalsamhälle skapar relationer mellan människor, vare sig vardagliga/personliga relationer eller organisatoriska/byråkratiska, är ett samhälles ”innehåll”. Detta innehåll kan påverkas, förändras men också förstöras. Ett barns närmaste omgivning på gården följer barnet i minnet genom hela livet. Den arbetslöses maktlöshet på socialkontoret kan leda till att livet upphör. Ett lokalsamhälle med torftiga relationer mellan människor är ett omänskligt samhälle. Föreningslivets väv av mänskliga relationer av både informell och formell natur, är den substans som ett samhälle byggs av. Att bilda föreningar är ett sätt att medborgare emellan värna livet och påverka samhällsutvecklingen.

Förstudien för Tensta Bo 06 (boutställning i Tensta, förstudie Integrationsförvaltningen 2002) skriver i inledningen: ”Kultur, kunskap och kreativitet som utvecklingsmotor för områdets fortsatta utveckling” och nämner vikten av ”utvecklingen av lokalt kunskaps- och kulturcentrum i Tensta Träff”. Att nu påbörja en förstärkning av det civila samhället är avgörande för framtiden i Tensta. Både Stadsdelsförnyelsen och Tensta Bo 06 poängterar de sociala framtidsprocesserna.

Konkretisering:
1. Tensta Träff som centrum kommer de första 3 åren att bestå av Stockholmssalen och angränsande utrymmen med foajén. Tillgången till toaletter måste ses över. Personalen består av 2,5 pers. I övrigt baseras verksamheten på ideell verksamhet. Multimediautrustning som widescreen, datorer med internetuppkoppling, digitalkamera, kopiator är viktiga både för kunskapsinhämtning, förmedling och kulturverksamhet. En förening kan få världskontakt över nätet, ha direktkontakt på en egenproducerad hemsida och låta en stor publik delta på en stor skärm. Den digitala utrustningen stärker enskilda människors kontroll över sina liv. Stärker en förenings handlingsmöjligheter. I det framtida Tensta Träff har föreningarna sitt eget rum, sin egen hörna eller sitt eget skåp allt efter behov och möjlighet. Kulturkaféet är navet. I huset finns biblioteket som kunskapsresurs och naturlig samarbetspartner.

Inspirerande förebild:
2. Kulturkafét som drivits av eldsjälar och arbetslösa bär fröet till ett framtida Tensta Träff. Kulturkaféet är just exemplet på hur personer i nöd tillsammans förändrar sin verklighet. Här finns inspirationen för andan i det framtida Tensta Träff. Detta är ”empowerment”.

Föreningskunskap:
3. I föreningsrådet som fört en tynande tillvaro i 10 år finns fortfarande kompetens i föreningskunskap och föreningsadministration. Denna bör tas tillvara, förstärkas och inlemmas i centret.

Metod:
4. Samhällsarbete/ med områdesarbete/community work är den metod som ett framtida Tensta Träff arbetar efter. ”Social mobilisering” och ”empowerment” som två nyckelord. Lokala förändringsprocesser understöds genom mobilisering av det lokala föreningslivet. Kunskapsbank för arbetsmetodiken är Cesam (Centrum för samhällsarbete och mobilisering) i Örebro. Kompetensutveckling blir ett viktigt inslag. Verksamheten kommer att formas och utvecklas genom de fria föreningarna. Lokalt inriktad kultverksamhet, utbildning, social verksamhet, mobiliseringverksamhet o.s.v. blir Tensta Träffs innehåll. Anställd personal med kompetens i områdesarbete syftar till att stimulera en sådan utveckling.

Uthyrning av samlingssalar:
5. Viktigt att uthyrningen av Stockholmssalen och mindre rum till föreningsaktiviteter sköts av Föreningen Tensta Träff. Bokningen bör inte överlämnas till centrala organ i staden. Att stimulera det lokala föreningslivet innebär att verksamheten själv bygger upp verksamheten även i detta avseende. Tensta gymnasiums behov av aula skall även i fortsättningen betraktas som viktigt.

6. Bibliotekets roll som samarbetspartner är självskriven. Den informations- och kunskapsbank som biblioteket utgör är ett naturligt verktyg för det fria föreningslivet.

7. Det fria föreningslivet i ett stärkt civilt samhälle är aktörer i ett lokalt demokratiskt kulturliv som kulturkommitté och Tensta Marknad. Ansvaret för dessa organ och traditioner bör förläggas till föreningarnas Tensta Träff.

För att bygga upp detta behövs:
A. En 3-årig projektperiod med ekonomi enligt nedanstående ur Stadsdelsförnyelseprojektet.
B. Ett beslut om finansiering efter den 3-åriga projekttiden baserad på det 3-dje årets budgetkalkyl (Ca. 3 milj)
C. Under de första 3 åren behövs en projektledare med kompetens i områdesarbete (heltid), en driftsansvarig (heltid) och motsvarande en halvtid för den rådgivande och föreningsstärkande funktionen.
D. En smärre anpassning av lokaler.

(bif. treårigt budgetförslag)

För Föreningen Tensta Träff
Interimsstyrelsen: Mona Blomgren (ordf), Ann-Christin Norman, Gregor Wróblewski, Abdirisak Aden, Ida Bjoerkman Jensen, Cheko Pekgül, Hans Grafström, Ali Abdulahi.

Det civila samhället som forskningsfält

I Sverige är samhällsforskningens intresse för det civila samhället relativt nytt. Professorerna i socialt arbete Lars Svedberg och Lars Trädgårdh har sammanställt en presentation av rykande färsk forskning som kretsar kring begrepp som civilsamhälle, socialt kapital, frivilligorganisationer, NGO's m.m. Se: http://public.spirelloexpress.com/FileArchive/47859.pdf

Det civila samhället - en programförklaring

De brittiska socialdemokraternas intresse att stärka det civila samhället är värt att studeras även i Sverige. Tack till CESAM i Örebro för nedanstående översättning.










Se originaltext: http://www.communities.gov.uk/publications/communities/activecitizensstrong

Aktiva medborgare och starka samhällen.
Om hur det civila samhället kan förnyas.En sammanfattande översättning av Active citizens, Strong Communities. Progressing civil renewal från Storbritanniens Inrikesdepartement. En föreläsning David Blunkett höll för medborgarkonventet ordnat av Scarman Trust11/12-2003

Översättning och sammanfattning av Peter 2 Meter Media AB, 2004,
http://www.peter2meter.se/

Innehållsförteckning1. Inledning sidan 3
2. Aktiva medborgare sidan 6
3. Förstärkta lokalsamhällen sidan 11
4. Partnerskap för att möta människors behov sidan 16
5. Avslutning sidan 25

1. InledningI min föreläsning Civil Renewal: A New Agenda presenterade jag mina tankar runt det civila samhällets förnyelse ur ett filosofiskt perspektiv tillsammans med en dagordning för arbetet. Grunden för arbetet ligger i tanken på starka, aktiva och självständiga lokalsamhällen. Lokalsamhällen som blir mer och mer kapabla att klara saker själva och att definiera sina problem och lösa dem tillsammans. I denna pamflett vill jag utveckla den politiska betydelsen av denna dagordning och hur vi tänker genomföra den.
Grundtanken bygger på idén om att det är lokalsamhällen själva som bäst vet hur problem bör lösas hos dem. De har nätverken, kunskapen, känslan för vad som är möjligt och förmåga att skapa hållbara lösningar. Men de klarar inte arbetet helt själva utan behöver också statsmakternas stöd. Programmet för lokalsamhällets förnyelse handlar om att stötta samverkan och ömsesidigt beroende. Vårt arbete handlar inte om att lämna individer eller samhällen vind för våg och låta dem klara sig bäst de kan. Vi talar alltså om att bygga upp lokalsamhällens kapacitet, sociala tillgångar och ledarskap. Allt för att hjälpa dem ta tillvara och förvalta eventuella riktade satsningar och andra sociala och ekonomiska investeringar.
Men det handlar inte bara om förbättrade slutresultat för samhället, hur viktiga de än må vara. Det handlar också om vad som händer med lokalsamhället under resans gång. Vad de lär sig om sig själva och varandra och hur de utvecklas och växer som gemenskap. På samma sätt är individers utveckling viktig. Att fundera över, och söka lösningar på sina egna problem är en viktig del av individens utveckling och en del i byggandet av självförtroende och självkänsla. Det är på samma sätt med samhällen och andra sociala gemenskaper. Vi lär oss tillsammans genom att stötta och hjälpa varandra. Vårt ömsesidiga beroende är vår styrka, och när vi använder oss av denna styrka skapar vi respekt för oss själva, varandra, för vårt samhälle och för det demokratiska samhällets principer och institutioner.
Så inom familjen, skolan eller grannskapet är det av viktigt att arbeta med frågan om ömsesidig respekt. Ungdomar måste få lära sig betydelsen av att respektera varandra, att behandla varandra väl och att kunna lösa problem utan att använda våld eller hot. Det är på samma sätt viktigt att vuxna respekterar varandra, oavsett åsikter, religion eller kultur. Det här är en utmaning för alla, inte bara för statsmakterna. Det handlar om att låta rättigheter och skyldigheter gå hand i hand. Allt för ofta kräver människor sin rätt utifrån önskan att tillfredsställa sina egna spontana behov, utan att reflektera över hur dessa krav hänger ihop med det större sammanhanget och eventuellt påverkar andra människor. Vi behöver utveckla ett slags medborgerlig ansvarskänsla där människors identitet bygger på samhörigheten till andra medmänniskor. Ömsesidigt beroende handlar inte bara om att ha ett skyddsnät när det krisar, utan ömsesidigheten måste vara drivkraften, grunden för utveckling, kreativitet och initiativ.
En tro på individen och en tro på lokalsamhällets förmåga betyder inte tron på deras ofelbarhet. Samhällen, såväl som individer kan förledas att göra misstag på grund av fördomar eller felaktig information. Vi måste vara öppna, våga lyssna på varandras idéer och argument och i den processen lära av varandra.
Många av historiens samhällen förtjänar vår beundran för den styrka och solidaritet som hjälpte dem genom umbäranden och prövningar vi knappt kan föreställa oss idag. Men vi måste också inse att denna styrka ofta var kombinerad med ett strikt och hierarkisk maktstruktur där den starka solidariteten med de närmaste också medförde rädsla och motvilja mot främlingar. Vi måste plocka upp de styrkorna i dessa system men behålla de framsteg vi har gjort på områden som till exempel jämlikhet, social rättvisa, tolerans och delaktighet.
Vårt samhälle måste ta fasta på värden som solidaritet, ömsesidighet och demokratiskt självbestämmande. Solidaritet bygger på att vi uppmärksammar och integrerar andra människors behov i bilden och skapandet av ett välmående samhälle. Ömsesidighet handlar om viljan att se vårt beroende av varandra som en positiv kraft och motivation för samarbetet kring gemensamma problem. Med demokratiskt själbestämmande menas att vi bara kan bli helt fria som människor om vi deltar i arbetet kring styrning och planering av vårt eget lokalsamhälle.
Detta är inte ursprungligen enbart mina egna tankar. Många politiker och filosofer före mig har resonerat kring medborgarskapet och vikten av medborgarnas delaktighet i samhället. Alla förespråkare av detta tankesätt delar också tankarna kring utbildningens betydelse för medborgarnas utveckling, skapandet av demokratiska lokalsamhällen genom medborgarnas ömsesidiga stöd och beroende samt arbetet med att stärka medborgarnas inflytande över hur deras samhälle ska se ut. Vad jag har försökt göra är att plocka in dessa idéer och anpassa dem till det globala samhälle vi har idag.
Om dessa idéer ska kunna bli verklighet måste vi i dagens samhälle se till att: demokratiska institutioner finns och sköts av de samhällen de är tänkta att tjäna medborgarna lär sig och utvecklar de förmågor som krävs för att de skall kunna delta aktivt i samhället medborgarna utvecklar en samhällelig moral som handlar om att sträva efter det gemensamma goda, acceptera medborgerliga plikter och vara lojal mot de demokratiska värden som utgör grunden för lokalsamhället den samhälleliga sfären blir knutpunkt för samhällets främsta framgångar, och att medborgarna kan känna gemensam stolthet för vad de tillsammans åstadkommit
Vad som bekymrar mig idag är att dessa grundläggande element har underminerats av en rad strukturella och kulturella faktorer. Ta till exempel hur den tekniska utvecklingen skapat medborgare som är präglade av konsumtionssamhällets krav på snabb utveckling och omedelbar tillfredsställelse. De vänjer sig vid dygnet-runt-service och "kunden har alltid rätt" filosofin. När de sedan ställer en fråga till en myndighet eller politiker förväntar de sig just sådan respons. Om de sedan inte får det, på grund av den komplexitet som ofta finns när det gäller samhälleliga och politiska frågor, utvecklar de en cynism och misstro mot politiker och det politiska systemet.
Låt mig också ge ett annat exempel. Förr i tiden fanns arbetsplatser som utgjorde små lokalsamhällen i sig själva. Små samhällen med egna gemensamma intressen och värderingar. Detta stöttades och uppmuntrades av både fackföreningar och arbetsgivare, som genom utbildning och aktiviteter ville hjälpa arbetarna att utveckla samhörighet och gemensamma värderingar. Idag finns nästan inget av det kvar. Arbetskraften blir mer och mer rörlig, människor stannar inte lika länge på sina arbetsplatser och det individualistiska synsättet är det som belönar i form av pengar och snabb karriär. Företag och arbetsplatser måste hålla jämna steg med liknande verksamheter runt hela jorden, vilket har skapat styrsystem och strukturer där ledningen i allt större utsträckning fattar beslut och arbetarna bara verkställer.
Glappet mellan beslutsfattare och utförare växer på fler och fler områden och om inget görs finns det risk för att människor helt och hållet kommer att sluta se sig som medborgare, och istället bara se till sig själva och sina närmaste. Inom kort kanske vi får se den värsta sortens privatisering: privatisering av själva samhällskärnan.
Så istället för att helt ge upp solidaritet, ömsesidighet och demokratiskt självbestämmande måste statsmakterna både nationellt och lokalt stärka samhällena och aktivt arbeta med att förnya synen på medborgarskapet. I vår mångskiftande och stundtals oroliga värld blir behovet av lokal stabilitet och trygghet bara större och större. Vi kan inte avsäga oss globalisering eller teknisk utveckling. Men vi kan utveckla vårt ledarskap och hjälpa människor att hantera förändringen. Ett arbete som måste gå hand i hand med att minska människors rädsla för förändring.
Det finns de som anser att det finns en motsättning mellan att, å ena sidan, hjälpa samhällen att bli stabila och trygga, och att å andra sidan, hjälpa dem att bli mer öppna för förändring.
De har fel. Precis som vi genom vår ekonomiska politik har visat att stabilitet möjliggör entreprenörskap och flexibilitet, kan stabilitet och trygghet också utveckla människor och samhällen. Stabilitet och trygghet gör att människor vågar ta del i arbetet med utvecklingen av sitt samhälle. De vågar dessutom välkomna nya idéer och tankar. Vi måste hjälpa människor hantera denna föränderliga värld genom att ge dem kunskap och redskap att kunna vara flexibla och våga möta verkligheten. Frågan är: Hur ska vi gå tillväga?
Inom alla områden av politiken måste vi ta avstånd från det traditionella valet mellan den totalitära "vi-gör-allt-staten" å ena sidan och den liberala "vi-gör-inget-staten". Det finns inget sådant val. Vi vill varken ha en minimalistisk eller överdimensionerad stat. Vi vill ha en aktiv, stöttande stat som utvecklar och erbjuder möjligheter. Det är därför det är så viktigt att vi diskuterar dagordningen för förnyelsen av lokalsamhället tillsammans; Staten, lokalsamhället och medborgarna.
Ingen statsapparat kan genomföra ett sådant arbete på egen hand. Om inte medborgarna är engagerade och delaktiga i arbetet kan även de mest påkostade projekt och åtgärder bli verkningslösa. Medborgarna, vana vid att beslut fattas över deras huvuden, kan då rutinmässigt förkasta satsningarna som otillräckliga eller felaktiga. Men å andra sidan kan inget lokalsamhälle klara hela förnyelsearbetet självt heller. Utan statsmakterna och de samlade resurserna som där finns, skulle lokalsamhällena bli allt för bräckliga och splittrade för att kunna bygga upp sig själva.
Vad jag kommer att belysa i denna pamflett är hur statsmakterna centralt och lokalt i samverkan med medborgare och deras lokala organisationer rent praktiskt kan möta den utmaning som förnyelsen av lokalsamhället innebär. För att denna förnyelse ska kunna bli möjlig finns ett antal nödvändiga nyckelfaktorer:
 Aktiva medborgare: medborgare måste få mer stöd och fler möjligheter att involvera sig i att definiera och tackla de problem som finns i deras eget samhälle och möjlighet att förbättra sin egen livskvalitet. Stärkta lokalsamhällen: samhällen måste få hjälp att forma och upprätthålla sina verksamheter och organisationer genom att samla olika människor till diskussion runt gemensamma problem Partnerskap för att möta samhällets behov: all offentlig verksamhet inom det demokratiska systemet måste bli bättre på att involvera medborgare och lokalsamhällen mer i arbetet med att utveckla och tillhandahålla offentlig service.

2. Aktiva medborgare
Tankarna kring det aktiva medborgarskapet har sitt ursprung i stadsstaten Aten. Där förenades värdena demokratiskt självbestämmande, ömsesidighet och solidaritet. De lärdomar vi kan dra från den Atenska statsstaten är till exempel att medborgarna bidrar efter förmåga och att de som inte har möjlighet ska respekteras och få den hjälp och det stöd de behöver. Detta kräver att det finns en gemensam syn på syftet med samhället. Eftersom vi bor i ett mångkulturellt och mångskiftande samhälle måste vi hitta det som binder oss samman samtidigt som vi respekterar varandras olikheter. Detta gör vi genom att acceptera de demokratiska principerna och värderingarna tillsammans med de krav och rättigheter som hör därtill.
Men att utveckla aktiva medborgare är inte en enkel uppgift. Komplexiteten i dagens samhälle tenderar att försvaga banden mellan det demokratiska systemet och de medborgare som lever inom det. Snabb och teknikorienterad utveckling kan göra att många människor känner sig helt utanför samhället. Och även om vi lyckas skapa kontinuerlig ekonomisk tillväxt och stabilitet, behöver det inte betyda att människor i samma takt blir mer och mer nöjda med sina liv. Idag ser vi snarare tendenser till det motsatta. Vi måste fråga oss om detta delvis kan bero på en allt mindre känsla för det gemensamma, för samhällelig samhörighet. Om det är så är det bara ytterligare ett argument för varför vi måste hjälpa människor att få kontakt med sitt lokalsamhälle. Att bli mer engagerad och delaktig i de gemensamma frågorna är en av de viktigaste nycklarna i arbetet med att skapa ett meningsfullt liv i en föränderlig värld.
När det gäller det aktiva medborgarskapet och förnyelsen av lokalsamhället handlar det inte bara om att höja människors livskvalitet eller om att stärka lokalsamhällena. Det finns också en avgörande politisk dimension. Om missförstånd och apati får styra synen på samhällsutvecklingen så rubbas och hotas grunden för hela det demokratiska systemet.
Medborgare som inte, på ett konstruktivt sätt, är delaktiga i det politiska arbetet, kan inte heller bidra till det civila samhällets förnyelse. De blir till ingen nytta. De kommer att bli mer och mer alienerade, och statsmakterna kommer att få svårare och svårare att fånga upp deras synpunkter och möta deras behov. Strävan efter aktiva medborgare är ett sätt att motverka detta, och vi försöker hitta många olika vägar i det arbetet.
För det första försöker vi samla forskning och beprövade erfarenheter som kan visa på vilka åtgärder som faktiskt ger resultat på området. För det andra, börjar vi ge medborgarna fler möjligheter att delta och mer stöd när de faktiskt gör det. För det tredje arbetar vi med att riva de murar som hindrar utvecklingen.
Forskning och beprövad erfarenhet
Center för aktivt medborgarskap
Det finns en rad olika rapporter och projekt som berör utvecklandet av aktiva medborgare. Ett problem har dock varit bristen på samordning och uppföljning. Det har medfört att vi haft mycket små möjligheter att jämföra olika resultat och att generalisera dem på ett sådant sätt att vi kan föra dem vidare till andra. Därför meddelar vi från departementet att vi kommer att skjuta till 1 miljon pund för att utveckla ett nationellt center för aktivt medborgarskap som kan fylla denna brist på samordning. Jag har nu utsett professor Paul Whitely från Essex University som ordförande för Centrets styrgrupp. Centret kommer att arbeta med att samla information och forskning och också samarbeta med experter från lokala och centrala myndigheter, organisationer och aktiva. Centret kommer att fungera som en demokratisk resurs som alla kan bidra till och hämta kunskap ifrån.
På centrets hemsida http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20130128103514/http://www.homeoffice.gov.uk/comrace/civil/activecitizenshipcentre/
finns listor över aktuella forskningsprojekt och åtgärder. Listor som hela tiden utökas med nya förslag och resultat. Om sig själva skriver de att:- De planerar ett samarbete med ESRC, för att identifiera inom vilka områden det saknas forskning och finns kunskapsluckor som måste fyllas (Economic and Social Research Council, ESRC, är ett forskningsråd med inriktning på sociala och ekonomiska frågor http://www.esrc.ac.uk/)- De kommer i början av 2004 att presentera resultaten av Community Engagement Evidence Project – ett projekt som utvecklats för att ta reda på exakt hur arbetet med aktiva medborgare kan förbättra kvaliteten på samhällslivet och stödja arbetet med att utveckla den lokala medborgerliga servicen.- De har genom sin styrgrupp som består av både akademiker och praktiker, en unik möjlighet att utveckla idéer som fungerar hela vägen- De förhandlar med andra liknande organisationer för att få till stånd åtminstone ett nav i varje region med uppgift att sprida kunskap och goda exempel- De initierar en rad mötesplatser där olika lokalorganisationer får möjlighet att träffa varandra och utbyta erfarenheter- De har börjat utveckla en arbetsmodell för förnyande av lokalsamhället som skall testas i nästa nationella medborgarundersökning.- De kommer också att undersöka vad vi kan lära oss av erfarenheterna kring det globala biståndsarbetet, där de allra flesta är överens om att arbetet kräver mindre resurser och ger bättre resultat om medborgarna är involverade och inte bara betraktas som passiva mottagare.
Möjligheter och stöd för medborgarnas deltagande
Vi måste ge medborgarna tillräcklig information och motivation för att de ska våga anamma sina möjligheter att bygga, utveckla och förnya det samhälle som de är beroende av och som i sin tur är beroende av deras bidrag. Detta är extra viktigt och extra svårt i områden där inte ens den egna familjen fungerar som en sammanhållande enhet, utan människors fokus i princip enbart ligger i att få mat för dagen och överleva natten.
Förnyelsen och delaktigheten i det civila samhället är vår regerings hjärtefråga, och i arbetet med detta är investering i humankapital en av de viktiga nycklarna. För att vi ska våga hoppas på stabila, innovativa, livskraftiga och kunskapsorienterade ekonomier och samhällen måste vi involvera medborgarna. Särskilt gäller detta i de socioekonomiskt svaga områdena. Regeringen har därför utvecklat ett särskilt program som syftar till att stöta de svagaste områdena.
Utbildningsdepartementet (Department for Education & Skills, DfES, http://www.dfes.gov.uk/ ) arbetar med frågor som livslångt lärande och medborgarkunskap i skolor. Utifrån sitt perspektiv arbetar de också med att stötta och hjälpa människor att nå de kunskaper de behöver för att kunna vara aktiva medborgare. Departementet har också lyckats visa hur lokala frivilligorganisationer och bildningsförbund kan förbättra och påverka lokalsamhällens utveckling genom att ge medborgare utbildning, kompetensutveckling eller någon form av social samhörighet. Learning Skills Council (en myndighet som hjälper till att planera utbildning för arbetssökande, http://www.lsc.gov.uk/) kommer att behöva fortsätta bygga på denna utveckling genom sina lokalavdelningar och genom sin agenda för breddad rekrytering. LSC har resurser att stötta arbetet med breddad rekrytering och höjandet av utbildningsnivån i studieovana grupper i såväl stadsmiljö som landsbygdsområden. LSC kommer att behöva jobba med alla former av kunskapsutveckling, och med hjälp från en rad olika organisationer som måste involveras i arbetet.


Departementet för Kultur, Media och Sport (DCMS, http://www.culture.gov.uk/) arbetar också de, genom olika organ de finansierar (ex. Statliga konstrådet, Sport i England etc) för att utveckla aktiva medborgare. De olika organen arbetar i sin tur genom att stötta olika föreningar i lokalsamhället på olika sätt. Bland annat ges bidrag till att avlöna 3000 kommunala tränare som arbetar för att öka aktiviteten i lokalsamhällena. Statliga konstrådet ger ca 770 000 pund till olika organisationer som t.ex. arbetar med funktionshindrades skapande, dansverksamhet m.m.
Inrikesdepartementet har tillsammans med andra departement skapat över 140 000 nya platser för människor som på ideell basis vill hjälpa till i skolan, på sjukhus, inom räddningstjänsten eller på fängelser. Detta har givetvis positiva effekter. Fler barn kan få hjälp med sina läxor, patienter får mer tid att prata med någon för att nämna två exempel. Vi diskuterar också med finansdepartementet hur vi skall kunna hitta nya vägar för ungdomar att mer systematiskt kunna få möjlighet att arbeta ideellt.Aktivt lärande för aktiva medborgare
Vi har nu börjat se de positiva effekterna med mentorskap, både mellan individer som arbetar med varandra och inom skolvärlden och samhället i stort. Vi kommer att försöka undersöka detta vidare och se vad vi kan göra för att uppmuntra arbetsgivare att ge arbetstagare tid att ställa upp i olika mentorsprogram. Vår uppfattning är att mentorskapet är något som inte bara de enskilda arbetstagarna tjänar på utan också arbetsgivarna.
Parallellt med arbetet för att göra människor mer delaktiga måste vi också arbeta med att hjälpa medborgarna lära sig mer om i vilka sammanhang och utifrån vilka förutsättningar de kan vara aktiva. Som en vidareutveckling av arbetet med utbildning i medborgarskap för skolbarn har inrikesdepartementet därför startat ett projekt kallat Aktivt lärande för aktiva medborgare. Vi kommer att avlägga en rapport i början av 2004 innehållande en policy och en ram för arbetet med medborgarskapsutbildning för vuxna. Vi har också ett nära samarbete med utbildningsdepartementet, vilka i sin tur lanserar tankar kring medborgarkunskap och hur detta kan utvecklas vidare i skolorna.
Det handlar dock inte bara om vad vi centralt i regeringen har beslutat och vilka idéer vi har. Mycket glädjande är att se, att nya initiativ och projekt för att stärka medborgarnas inflytande ständigt startas och utvecklas på lokal nivå. Ett exempel är från Bristol, där de boende i ett område i staden numer lägger mellan 5-10 timmar i veckan på gemensamma angelägenheter. Ett annat exempel är Sheffield, där staden sökt och fått pengar till att utbilda några av medborgarna så att de sedan kan hjälpa andra i sina områden att bättre lära sig engelska. Statsfullmäktige i Bradford har skapat nya sätt att möta, utbilda och kompetensutveckla medborgare som visar intresse för att delta i någon av de styrelser eller råd som finns i staden. Tidigare har olika frivilligområden slagits om de få aktiva medborgare som visat intresse, nu samordnas detta istället oavsett om personerna är intresserade av skolan, bostadsområdet, brottsbekämpningen eller annat. Med samlade resurser blir det lättare att uppmuntra och underlätta för de som vill bli aktiva.

Hur hanterar vi problem i arbetet?
Att arbeta med att göra människor mer delaktiga kan också skapa problem. Det tjänar ingenting till för vare sig lokala eller centrala myndigheter att försöka blunda för dessa problem. Istället bör man satsa hårt på att försöka överkomma dem. Här är några få exempel på sådant arbete.
I den reform av rättsväsendet som är under utarbetande är en av de saker vi särskilt beaktar, den som handlar om hur man ska kunna få brottsoffer och vittnen att våga träda fram och berätta (läs mer i kapitel 4).
Vi måste också förstå att vissa människor känner sig rädda och oroliga i kontakten med myndigheter och andra officiella instanser. Det är just därför vi måste möta dessa människor och se till att de får det stöd och den uppmuntran de behöver. Till exempel: Polisen i Metropolitan ville försöka komma åt ökningen av vapenbrott i några typiska "svarta" områden. Polisen kallade samman ett råd, bestående av en rad äldre politiker och tjänstemän i en rådgivande grupp. Dessutom samlades polisresurser och frivilliga vuxna som också deltog i kampanjen genom att finnas ute i området mycket och ofta. De unga uppmanades sedan genom reklamkampanjer att träda fram och berätta vad de visste. Det fanns då stöd och trygghet för ungdomarna att få, och projektet resulterade i att över 200 personer anhölls och åtalades för mord, dråp, vapenbrott eller narkotikabrott. Över 300 skjutvapen, en stor mängd ammunition och över 500 kilo tunga droger beslagtogs.
Om medborgarna känner att de faktiskt har möjlighet att påverka kan effekterna bli stora. Fredsalliansen i Haringey lyckades till exempel samla över 2 000 människor i arbetet mot vapen, våldsbrott och droger.
I Harlesden i norra London arbetade en frivilligorganisation tillsammans med polisen för att befria sina bostadsområden från kriminalitet. Inom 6 månader hade 40 personer anhållits för narkotikabrott, 150 övergivna bilar fraktats bort och antalet anmälda brott sjönk med 12 %. En vadhållningsbyrå, som tidigare varit tillhåll för knarklangare, förvandlades istället till en lokal radiostation. Med hjälp av en lagom blandning av musik, lokalnyheter och diskussioner kring lokala säkerhetsfrågor har radiostationen engagerat många unga i utvecklingsarbetet.
Liknande projekt har också genomförts i exempelvis Northampton, där polisen, statsfullmäktige, länsstyrelse och boendeföreningar arbetar tillsammans för att stärka medborgarnas tro på det egna området och säkerheten där. Detta genom att flytta övergivna bilar, ordna sportaktiviteter för de unga, stänga av gränder m.m.
Alla dessa exempel visar tydligt på vikten av att aktivt försöka överkomma de hinder man ser i sin närmiljö, och hur detta arbete faller väl in i den nationella agendan. Det är alltså inte så att en aktiv regering och statsapparat nödvändigtvis stryper lokalt engagemang – bara den är aktiv på rätt sätt och vid rätt tillfällen.

3. Förstärkta lokalsamhällenGlobaliseringen ger oss, som vi alla vet, oerhörda möjligheter men också enorma utmaningar. För att kunna hantera de stora förändringar som sker i världen har makt- och beslutsordningarna blivit om möjligt ännu större, komplexa och svåra att tränga igenom. Globaliseringsmotståndarna argumenterar ofta genom att appellera till känslor som associerar till sökandet efter en förlorad identitet, bristen på ett ankar, och sökandet efter våra rötter och den mening som kan ge både individer och samhällen en känsla av att vara del av historien. Denna längtan kan bara uppfyllas, menar jag, i samhällen som lyckas kombinera en kärna av gemensamma värderingar med respekten för människors olikheter.
Så samtidigt som det är viktigt att medborgare ställer upp och bidrar på individuell basis, så är det viktigt att de också kan tänka sig att ställa upp för samhällets bästa. Först och främst för att våra möjligheter att göra skillnad i samhället blir så mycket större om vi agerar tillsammans genom olika organisationer eller grupper. En annan aspekt är också att grupper av engagerade människor på lokal, nationell och internationell nivå kan fungera som motkraft till privata och kommersiella intressen som blir alltmer starka och organiserade på den globala arenan.
Vi inom statsmakterna kan hjälpa lokalsamhällen att utveckla socialt kapital, stärka deras känsla av samhörighet och träna dem i att hantera snabba förändringar. Men då måste vi ta till oss denna fråga som en av våra allra viktigaste, tvärs över alla departement, lokala och centrala myndigheter och genom alla partnerskap och samarbeten vi har med lokalsamhällets aktörer.
Det civila samhällets förnyelse genom utveckling av lokalsamhället
Buildning community capacity
Lokalsamhällen som har förmåga att initiera och genomföra gemensamma åtgärder för en bättre vardag är också bättre på att hantera svåra utmaningar. Idag kan stöd till att bygga upp denna förmåga var svårt att hitta. Som regering måste vi bli bättre på att stödja detta kapacitetshöjande arbete. Efter vår Building Civil Renewal. A review of Government support for community capacity building and proposals for change. A consultation paper from the Civil Renewal Unit, så hoppas vi kunna bli bättre på att möta behoven av utveckling i lokalsamhället. Denna utveckling kommer genom förstärkt egenmakt, kompetens, jämlikhet och delaktighet bidra till att skapa stolta företrädare för lokalsamhället. Människor som med respekt och trygghet kan möta sociala och ekonomiska förändringar på ett konstruktivt sätt.
Regeringen har redan idag inlett ett arbete för att närmare samarbeta med frivilligorganisationer och andra föreningar verksamma i lokalsamhället. Särskilt viktigt har arbetet blivit i utsatta och nedgångna områden. Organisationer och föreningar aktiva i dessa områden har i hög grad varit beroende av olika bidrag eller projektpengar. Med hjälp av Adventure Capital Fund har vi lyckats skapa ekonomisk trygghet för många av dessa föreningar och organisationer. Medlen ur fonden går i stort sett uteslutande till segregerade områden, för att där bygga upp områdets egen förmåga att bekämpa brottslighet, förbättra barnomsorgen, ge utbildning och skapa nya arbetstillfällen.
Fonden är fortfarande i en fas av uppbyggnad. Men vi ser redan nu att den ger ett värdefullt tillskott för de sociala entreprenörerna som vill förändra och förbättra servicen till medborgarna. På det här sättet kan vi hantera både ekonomiska och sociala risker med satsade resurser på ett bättre sätt. Vi får en ökad kontroll i uppföljning från regeringens sida, men också ett ökat engagemang då resurserna används effektivt och skräddarsytt på lokal nivå. Med vårt riskkapital blir inte längre varje enskilt projekts lycka eller misslyckande helt avgörande. Snarare kan vi med vårt risktänkande våga titta på den totala framgången hos många olika projekt. Så hittar vi de goda exemplen.
Men vi har mer att göra runt Adventure Capital Fund. Vi behöver fler investerare och förenklade ansökansrutiner. För många framstår fortfarande ansökningsprocessen lika svår som att skriva en doktorsavhandling!
I min Civil Renewal: An new agenda så nämnde jag vår satsning på Community Interest Companies (CIC. Översättarens anmärkning: jämför gärna med Dagens Samhälle nr. 5, 2004 och deras reportage om gemenskapsföretag). Dessa nya företag ska främja sociala entreprenörer som kan skapa tillväxt och utveckling för det gemensammas bästa. Vi har nu tagit ett stort steg mot detta genom den första lagstiftningen runt CIC. Vi vill skapa en relativt billig företagsmodell med enkla regler där de sociala entreprenörerna förbinder sig att använda sitt överskott i lokalsamhället och att tillhandahålla olika tjänster mot ersättning. Vi vill att de första CIC ska vara i drift från våren 2005.

Att försvara lokalsamhällets utveckling
Vid sidan om alla olika grupper och organisationer som behöver vårt stöd, så får vi inte glömma alla dessa områdesutvecklare, demokratiarbetare och stödpersoner som bidragit till lokalsamhällens utveckling. Dessa, både frivilliga och professionella, har under lång tid lämnats åt sig själva med en existens på marginalen. Dessa människor har nu skapat en egen organisation, Community Development Exchange (http://www.cdx.org.uk/). En organisation för påverkan och stöd, och jag uppmuntrar dem att fortsätta detta arbete. Ett arbete som 'r mycket viktigt och som bidrar till att hålla kraften uppe i arbetet med det civila samhällets förnyelse.
Inrikesdepartementet är också en av bidragsgivarna till Community Development Foundation (http://www.cdf.org.uk/). På det sättet hoppas vi kunna bidra till att sprida goda exempel. Vi hoppas att Community Development Foundation kan skapa en möjlighet att utveckla och utvärdera alla olika projekt som bedrivs i Storbritannien. På det sättet kan utvecklingsarbetet i lokalsamhället bli en viktig del i det civila samhällets förnyelse.

Att stödja det framgångsrika
Framgångsrika projekt ska stödjas både i sitt arbete för ekonomisk och för social utveckling. Men vi måste också lägga kraft på att dokumentera projekten och sprida dem som goda exempel. Detta för att andra lokalsamhällen ska kunna lära och förbättra sig, men också för att de som uppnått något positivt ska kunna känna stolthet och glädje.
Detta arbete kan bedrivas genom nätverk mellan olika lokalsamhällen, grannskap etc. Ett sådant nätverk är det som leds från Balsall Heath i Birmingham. Deras arbete mot kriminalitet har varit mycket lyckosamt, och 1/3 av Balsall Heaths invånare deltar regelbundet i arbete för det gemensammas bästa. Deras mål är att 60% ska göra det, och deras nätverksarbete ska också bidra till att fler får del av framgången.
Balsall Heath är ett av många positiva exempel. Tyvärr får vi dock inte se så mycket av dem med en mycket selektiv media. Om något går fel eller inte fungerar i lokalsamhället så granskar media nästan skoningslöst det som upplevs som ett "fel". Men när något gått i rätt riktning eller är bra för lokalsamhället är mediebevakningen mer sporadisk. Men det positiva är att det inte finns brist på framgångar i utvecklingen av lokalsamhällen för den som är intresserad. Som regering måste vi självklart agera då det uppstår problem, men vi har ett lika stort ansvar att se det friska och sprida framgångens frukter.
Här skulle jag vilja lyfta fram två positiva exempel:

Det civila samhällets förnyelse genom möten
Samhällen har större möjligheter att hitta egna lösningar på sina problem om de inte präglas av misstro mellan olika kulturer och grupper. Att kunna förnya det lokala samhället handlar alltså också om att försöka bryta ned murar mellan människor till dess att vi alla förstår vidden av vårt delade medborgarskap.
Inrikesdepartementet satsar 6 miljoner pund på att förbättra människors känsla av tillhörighet inom 37 olika lokala myndigheter. Utbildningsdepartementet har också bidragit med pengar för att skolorna ska kunna arbeta mer medvetet med att stärka människors sociala tillhörighet i lokalsamhället. Där det finns tydliga motsättningar inom samhället, uppmanas skolorna att aktivt arbeta för projekt och aktiviteter som kan bygga broar, speciellt om skolan själv har en elevsammansättning som inte speglar den nationella sammansättningen.
Det finns också ett handlingsprogram som är inriktat på att bekämpa rasism och diskriminering på grund av etnisk tillhörighet på gräsrotsnivå. 75 olika projekt kommer att pågå mellan 2003 och 2006. Projekten handlar om att på olika sätt bygga broar och skapa kontakter och tillhörighet mellan människor från olika samhällsgrupper, etniska grupper, åldersgrupper etc.
Kulturinstitutioner så som museum har också ett ansvar för att svara upp mot förändrade krav och intressen bland lokalbefolkningen. Genom innovativt användande av det material de tillhandahåller, kan de till exempel visa på bredden och rikedomen i vårt kulturarv. En gemensam uppskattning av vårt arv kan minska graden av utanförskap i samhället, speciellt om medborgarna får vara med och utveckla planerna och strategierna. Departementet för Kultur, Media och Sport har ett handlingsprogram som går ut på att museer får resurser att ta emot volontärarbetare från lokalsamhället. Volontärerna är sedan med och skapar utställningar som utbildar och bryter ned kulturella barriärer.
Att kämpa mot diskriminering
Vad vi måste komma ihåg är att kulturell mångfald inte är en motsats till gemensamma sociala mål och värderingar. Alla de stora världsreligionerna lär oss att vi ska behandla andra så som vi själva vill bli behandlade. Att vi är människor betyder också att vi måste respektera varandra och arbeta för att undvika onödigt mänskligt lidande.
Jag vill förtydliga att all form av rasism, diskriminering eller hets är totalt oacceptabelt och avskyvärt oavsett grunderna. Alla sådana attityder och handlingar hotar det gemensamma goda och kan inte tolereras. Jag kommer alltid att arbeta för att de skall utrotas. Men, denna utmaning måste förenas med mer långsiktiga mål. Det bästa sättet att motverka rasism och främlingsfientlighet är att öka förståelsen mellan människor. I arbetet med detta har regeringen involverat människor från olika religiösa grupper för att få just deras perspektiv på vad som är vårt gemensamma goda. Jag har etablerat en grupp bestående av personer från olika trossamfund för att genom deras nätverk och utbildningskanaler nå deras respektive medlemmar och hjälpa dem att bli aktiva medlemmar i samhällsgemenskapen. En styrgrupp har fått i särskilt uppdrag att se över hur olika trossamfund kan få större inflytande över policyarbete i staten.
Personal på Integrationsverket har fått i uppdrag att arbeta mer aktivt med skolor i frågor kring invandring och integration och skapa större kunskap och förståelse för mångfalden och skillnaderna i vårt land. Vi kommer också att fortsätta att se över hur vi ska kunna stötta grupper som förstärker mångfalden och arbetar för att hantera sociala problem. Till exempel har en regional styrelse delat ut pengar till en frivilligorganisation som hjälper äldre asiatiska kvinnor att få större inflytande över hur de vill bli bemötta inom sjukvården.

Integration
Lagen om nationalitet, invandring och asyl som kom 2002 kräver att alla som på legal väg söker medborgarskap i Storbritannien måste ha kunskaper i något av de officiella språken och grundläggande kunskap om livet i Storbritannien. Jag vill vidareutveckla de program som finns för att stötta invandrare och flyktingar som anländer till vårt land. Många av dessa program syftar till att stötta lokala myndigheter att aktivt agera genom till exempel mentorssystem. Dessa mentorssystem syftar till att hjälpa flyktingar att komma tillrätta och bidra till det ekonomiska, sociala och kulturella livet i landet och lokalsamhället.
En del i detta arbete är ett förbättrat samarbete mellan de nationella flyktingförläggningarna och de lokala förläggningar dit flyktingarna flyttar under asylprocessen. Detta kan göra att de lokala myndigheterna har större överblick och beredskap för att ta emot dessa nya medborgare, och de kan dessutom ordna med mentorer, kontaktpersoner, plats på språkkurser eller liknande redan innan personerna dyker upp. Vi är också måna om att flyktingar engagerar sig i det gemensamma välfärdssystemet genom volontärarbete.
Vi finansierar just nu 70 olika projekt i dessa frågor. Dessa projekt genomgår alla en mycket noggrann utvärdering och uppföljning för att vi ska kunna följa hur resultaten går att utveckla, förbättra eller upprepa. Detta gör att vi i längden kan säga säkert vad som fungerar, hur det fungerar och varför det fungerar. Vi kommer också att kunna planera våra framtida satsningar utifrån detta och vidare informera andra organisationer. Och vi fortsätter envist hävda att en nyckelfaktor för framgång är att det finns lokala samarbetspartners som genomför förändringarna.

4. Partnerskap för att möta människors behovMänniskor vill och förväntar sig att den service de får av samhället är skräddarsydd efter just deras behov. De vill också att den är flexibel och svarar på dagens krav snarare än gårdagens.
Men uppnår man detta bäst genom att låta de som tillhandahåller service svara direkt emot individers önskemål och vilka ekonomiska resurser individen har? Eller har vi inte lärt oss något från 1980-talet? Under 1980-talets stora industrinedläggningar raserades hela samhällen över en natt när människors hela identitet och köpkraft bara försvann. Det handlade då mycket om att statens hade allt för dålig beredskap för snabba förändringar och globala påtryckningar. Staten var helt enkelt oförmögen att hantera dessa stora sociala förändringar på ett humant och välplanerat sätt. Det som hände var att stora tunga industrier som t.ex. gruvindustrin och stålindustrin gick i graven, och att staten var tvungen att täcka enorma ekonomiska och sociala kostnader. Men istället för att använda pengarna till att hitta nya kreativa lösningar, nya utvecklingsområden och återinvesteringar, gick alla pengar enbart till att ge de arbetslösa ekonomisk ersättning. Detta för att undvika politisk revolt och total social splittring.
Självklart har staten ett ansvar för att hjälpa medborgare och samhällen som drabbas av ekonomisk kris. Men agendan för förnyelse av lokalsamhället inbegriper även vidare ekonomiska diskussioner, som till exempel hur konsumtionssamhället påverkar statens uppdrag. Konsumtion kan sägas vara individens önskan att tillgodogöra sig en privat vara till bästa möjliga pris eller villkor. Men människor konsumerar både privata och samhälleliga produkter och tjänster. Vi måste fråga oss på vilket sätt vi bäst bör tillhandahålla våra gemensamma tjänster så att de tjänar, inte bara individens behov utan vårt samhälle som helhet. För att lösa den utmaningen måste vi sluta se folket som en rad olika individer och istället se dem som grupper av medborgare. Början till det är arbetet med aktiva medborgare, som jag skrev om i kapitel 2, och som måste stöttas. Vidare måste vi, som jag beskrev i kapitel 3 stärka grupper, organisationer, nätverk och relationer. Detta leder oss vidare till den punkt där detta nya sätt att tänka måste slutföras, nämligen genom statens sätt att centralt och lokalt tillhandahålla sina tjänster.
Att arbeta tillsammans och tillhandahålla tjänster gemensamt i ett lokalsamhälle garanterar två saker. Först och främst att det alltid finns ett säkerhetsnät i tider av stor nöd och akut behov. För det andra, att saker som inte är akuta, men som vi behöver i en viss period i vårt liv, kan tillhandahållas på ett mycket mer kostnadseffektivt och allomfattande sätt. Men, det gör också att vi inte låter våra viktiga samhällsfunktioner, påverkas av individers nycker. Min erfarenhet är att detta är enda sättet att nå en hållbar och tänkbar framtid. Säkerheten i lokalsamhällena till exempel, kan inte upprätthållas genom att individer på olika ställen fattar sina beslut utan någon vetskap om hur deras beslut påverkar andra delar av samhället, eller vilka andra beslut som fattas i motsatt riktning. De exempel jag presenterar nedan visar på att samhällen inte kan få hjälp att möta sina behov om de inte går ihop och stöttar sig själva.
Exempelvis kan vi titta på när människor på privata sjukhus behöver akutsjukvård, något som endast få, mycket sofistikerade privatsjukhus kan erbjuda. I ett helt privatiserat system som USA:s är det bara de allra rikaste som kan få den mest högkvalificerade vården. Men i ett system som vårt, vilket baseras på jämlikhet, är det behoven snarare än plånboken som styr vilken vård våra gemensamma resurser kan erbjuda. Visserligen har människor vid icke akuta fall, möjlighet att vända sig till den privata sjukvården för t.ex. snabb höftledsoperation. Men vi måste se till att människor inte behöver söka sig till den privata sjukvården om de inte verkligen vill. Detta gör vi genom att inom den statliga sektorn se till att tillhandahålla den allra bästa kvaliteten, flexibiliteten och bemötandet. Kan vi uppnå detta kommer folk att fortsätta vilja stödja dessa tjänster, för att de vet att de kan lita på dem när de behöver dem.
När vi erkänner det civila samhällets betydelse för den offentliga verksamheten, så säger vi också att både regering och lokala beslutsfattare bara kan lyckas om de samverkar med aktiva medborgare, föreningar, grannsamverkan och frivilligorganisationer. Utan ett engagemang från de senare finns det en risk att vi gör felaktiga prioriteringar ovanför lokalsamhällets kompetens och vilja. Dessutom finns en risk att våra reformer blir kortlivade om inte människor tror på dem och de är flexibla för lokala krav.

Inrikesdepartementets rollInrikesdepartementets roll är viktig, och kanske avgörande, för det civila samhällets förnyelse. Vi måste skapa jämlikhet i förutsättningar för arbetet i landet. Vår Civil Renewal Unit arbetar just nu med att få driv i organisationen runt Active Community Centre. Centret ska samla och sprida goda exempel. Civil Renewal Unit ska också samordna våra olika departement inom regeringskansliet och deras arbete för det civila samhället. Enheten ser också över, och skapar, den utbildning som vi har för alla anställda inom regeringskansliet.
Låt mig nu nämna några reformer som regeringen vidtagit inom polis, rättsväsende och kriminalvård för att bidra till förnyelsen av civilsamhället.
Reformering av polisen
Vi har satt reformering av polisen högt på dagordningen i vårt arbete. Arbetet innefattar Police Reform Act från 2002, som var en fortsättning på det vi lovat i vår White Paper från året innan.
I november 2003 lanserade vi nästa fas av arbetet då vi skapade ett samrådsmaterial om polisens trovärdighet och ansvarstagande i det lokala samhället. Samrådet runt dessa frågor handlade också om hur vår nationella politik för en bättre polis återspeglade sig i lokalsamhället. Jag angav riktningen i Civil Renewal: A New Agenda, och sex månader senare har vi:
 effektiviserat polisens engagemang för lokalsamhället. Vi har också skapat tre pilotprojekt (Cheshire, Merseyside och Northhumbria) där polisen på ett tydligare sätt ska samverka med det civila samhället och de lokala myndigheterna. Dessutom har nu den breda panel av intressenter i arbetet med reformering av poliser träffats för första gången. Deras arbete blir att identifiera, utvärdera och sprida goda exempel på polisen engagemang i lokalsamhället.
 säkrat att polisen över hela landet har tillgång till onlinedata hur arbetet mot kriminaliteten går i lokalsamhället. Nu kan alla jämföra och hitta de bra exemplen på ett effektivt samverkansarbete.
 sjösatt National Policing Plan 2004-2007, där regeringen förväntar sig att alla polismyndigheter prioriterar service och tjänster till den breda allmänheten, stödet till vittnen och brottsoffer och arbetet med att skapa förtroende hos olika minoritetsgrupper.
 bidragit till en samrådsprocess runt polisens arbete i lokalsamhället, polisens förtroendeskapande insatser, polisens effektivitet och moderniseringen av polisväsendet. Jag vill på det här sättet ytterligare bidra till att förfina vår ledning och styrning av polisen. Allt för att skapa en samverkan mellan människor i lokalsamhället och deras polis.
Grannskapssamverkan (Neighbourhood watch)
Vi har lokala samordnare av grannsamverkan mot brott i delar av landet. Jag vill att de ska finnas i ett nätverk som täcker alla geografiska områden. Jag vill dessutom att dessa samordnare får en tydligare och viktigare roll i lokalsamhället. De ska på ett tydligare sätt samverka med polisen i arbetet med att minska kriminaliteten. Detta kräver också att polisen själva verkligen använder sig av alla dessa grannar som vill bidra till ett tryggare och säkrare samhälle. Men vi måste som departement också stödja dessa lokalt engagerade grannar som hjälper både sig själva och polisen. Ett sätt skulle kunna vara att öppna kanaler mellan oss och nätverken direkt via Internet.

Särskilda poliserVi vill också se hur polisen kan använda andra kunskaper än den traditionella poliskunskapen. Kan fler bli ackrediterade och arbeta för polisen än bara de som gått på polisskolan? Ja, vi tror det. Särskilt viktigt blir detta när polisen måste arbeta i områden med särskilda förutsättningar. Då behövs kompetens från de lokala invånarna, föreningarna eller företagarna.
Detta skulle innebära att den reguljära polisen skulle förstärkas med dessa särskilda poliser. Människor med särskild kunskap inom ett visst område skulle kunna bidra till utredning, kommunikation eller t.o.m. patrullering. Säkerhets- och väktarföretag borde kunna ingå i arbetet. Metropolitan Police tittar just nu på hur de kan samverka med affärer och deras anställda i arbetet med att minska brottsligheten. Vi tittar också på hur olika fackliga rörelser skulle kunna utbilda sina skyddsombud, till att också jobba med säkerhet.

Reformering av rättsväsendetRättskipning och rättsväsende är inte något som ligger skilt från människors vardag, särskilt inte som människor faktiskt upplever brottslighet. Rättsväsendet måste öppna sig och möta människor. En sådan öppenhet kommer att bidra till en ökad grad av ömsesidig förståelse och ömsesidigt förtroende. Människor måste se och känna att rättsväsendet också finns där för dem, och de måste få vara en del i rättsväsendets arbete med att lösa brott.
Vår strategi för stärkande rättvisa (restorative justice) vilar på tre principer: stöd till brottsoffer, ansvartagande för det lidande som åsamkats och återanpassning till samhället.
I vår strategi för rättsväsendet så pekar vi på hur domstolar måste samverka med lokalsamhället och dess befolkning. Vi kräver både att offer, vittnen och lokalsamhället får mer att säga till om i rättegångsprocessen. Våra domstolar måste i en mycket högre grad än idag samverka med andra myndigheter och institutioner.
Vi måste också bygga upp ett förtroende hos människor för våra domstolar. Mellan 2000 och 2001 gick bara 20% av alla anmälda brott till någon form av rättegång. Det är inte en bra siffra om vi menar allvar med att minska kriminaliteten och rädslan bland våra medborgare. I vår Criminal Justice Act från 2003 markerar vi tydligt vårt stöd till brottsoffer och vittnen. Vilket vi vill ska leda till ett större förtroende för och vilja att samarbeta med domstolarna.
I Criminal Justice Act från 2004 inför vi också en ny form av straff. Dessa nya straff skräddarsys individuellt för den enskilde förövaren i samråd med lokalsamhället. Ofta kan det handla om samhällstjänst för lokalsamhällets bästa. Vi kräver också att alla fängelsestraff ska efterföljas av perioder av övervakning i lokalsamhället. Allt för att skydda lokalsamhället, och för att snabbt kunna gripa in om personen återfaller i brott. Detta är viktigt i vår strategi för att få fler att engagera sig och tro på sitt samhälle.
Vid sidan om reformeringen av vårt rättsväsende så tittar vi också närmare på hur rättskipningen kan kommuniceras bättre på lokal nivå. Vi har redan nu initierat arbetet för ett första community justice centre. Centrat, som troligtvis kommer förläggas i Liverpool, har som huvuduppgift att hantera och bekämpa kriminalitet, avkunna domar i fall av mindre grov brottslighet och vara ett nav i arbetet mot narkotika. Men centrat ska också kunna hjälpa till med skuldrådgivning, brottsförebyggande arbete och andra sociala frågor. I centrat kommer sociala myndigheter arbeta sida vid sida med domstolspersonal. Det kommer leda till en större möjlighet att snabbt vända nedåtgående trender hos individer som begått brott och lever i en ekonomiskt och socialt utsatt situation. Vi har fått idén till detta arbete från USA, och den som vill veta mer kan gärna besöka Red Hook Community Justice Project: www.courtinnovation.org/demo_09rhcjc.html
Men vi vill se fler lösningar på hur domstolarna i vårt land kan närma sig människor:
 ökad öppenhet i domstolsväsendet, och en tydligare klagomålshantering
 domstolarna ska ha ett ansvar att kontinuerligt föra en dialog med medborgarna i lokalsamhället, och i så stor utsträckning som möjligt utforma sin verksamhet efter dialogresultaten
 delaktigheten i rättsväsendet ska öka, bland annat genom att fler frivilliga krafter ska användas i arbetet
 förändra regelverket för domstolarna så att medverkan från lokalsamhället kan öka
 skapa en medveten strategi för att förändra attityd, kultur och inställning hos domare, jurister och åklagare
 hitta en balans mellan kraven på likvärdig rättvisa i hela landet och lokal kraft förmåga till agerande

Kriminalvård
Våra lokalsamhällen har en viktig roll att fylla också i kriminalvården. Det är till lokalsamhället den dömde brottslingen ska återvända, och det är där denna ska få chansen till ett nytt liv. Men då krävs tydliga och stabila länkar mellan lokalsamhälle och exempelvis fängelser. Men det kräver också ett starkt samarbete mellan kriminalvård och det lokala samhället. För det är de boende i ett område som förmodligen vet bäst vad som är relevanta frågor och vad som känns realistisk och trovärdigt för dem.
Kriminalvården måste också bli bättre på att uppmuntra och stödja fångar som vill arbeta frivilligt för sitt lokalsamhälle.
De frivilliga krafterna är viktiga inom vår kriminalvård. Det finns uppskattningar som säger att fler än 10 000 frivilliga bidrar till kriminalvården för unga i lokalsamhället. Dessutom har Youth Justice Board (www.youth-justice-board.gov.uk/) lyckats rekrytera ytterligare 5 000 frivilliga i förstärkning till arbetet med unga brottslingar i lokalsamhället. Vi har också 1 800 frivilliga som i Independent Monitoring Boards hjälper oss att se till att fångar och brottslingar behandlas på ett människovärdigt och respektfullt sätt. De är en avgörande länk mellan lokalsamhället och fängelserna. Allt detta är exempel på hur kriminalvården kan uppmuntra och använda medborgarnas engagemang.
National Probation Service (http://www.probation.homeoffice.gov.uk/) ansvarar för mycket av den kriminalvård som inte sker i fängelser, frivård, villkorlig frigivning etc. På det sättet har de en tradition av samarbete med lokalsamhället för brottslingars straff, vård och återanpassning. Särskilt viktigt blir deras arbete när vi nu utvecklar möjligheterna för brottslingar att avtjäna straff och få vård i lokalsamhället.
De paneler av medborgare (referral order panels), som vi infört i arbetet med unga brottslingar för deras väg tillbaka in i samhället, vill vi också utveckla för att stödja vuxna brottslingar.
Vi vill också se hur våra särkskilda grupper som arbetar mot ungdomsbrottslighet, Youth Offending Teams, kan samverka med lokala myndigheter för att stärka lokalsamhällets förmåga att hantera unga brottslingar. Vi vill på det sättet få fram fler projekt och verksamheter där unga brottslingar kan få en meningsfull tillvaro. Det är viktigt att lokalsamhället tar chans att involvera sig i rehabilitering/återanpassning av kriminella. Med stor lokal inblandning finns stora chanser att minska återfallsbrottsligheten. Jämsides med sådana satsningar bör lokalsamhällena arbeta mer med projekt så som ”Lokal brottslighet” och ”Samhällsstraff”. Projekt där medborgarpaneler får diskutera olika rättsfall och öka sin förståelse för den juridiska processen, men också diskutera och få förståelse för vilka olika möjligheter som finns vad gäller straff och åtgärder.

Drogrelaterade problem
Vi har undersökt hur olika enheter inriktade mot narkotikabekämpning har arbetat för att involvera lokalsamhället. Det finns en rad positiva exempel:
 Nya modeller för hur lokalsamhället skall kunna involveras har tagits fram genom två forskningsprojekt som innefattar lokala handlingsplaner. Slutrapporten kring deras effekter kommer 2004. 18,4 miljoner pund från olika fonder och organisationer har delats ut direkt till olika samhällsutvecklingsprojekt med inriktning på narkotikabekämpning och drogförebyggande verksamhet. Resurser till lokala undersökningar av det egna samhällets behov av hälsoförebyggande aktiviteter och satsningar i syfte att generera idéer kring utvecklingen av dessa tjänster.  Vi har utvecklat en rad olika åtgärdsprogram där lokalsamhällets inblandning och engagemang är centralt. Projekten kretsar kring ex. utbildning, sport och individens möjligheter.
Fortsätter vi utveckla dessa insatser har vi en stor möjlighet att nå fram till ett heltäckande samhällsengagemang och en utvecklad strategi för hur vi ska hantera drogproblemet. I arbetet med att utveckla strategin skall vi också titta närmare på hur olika samhällsinsatser påverkar antalet drogrelaterade brott och andelen dömda missbrukare som får vård istället för fängelse. De två forskningsprojekten som nämnts ovan borde ge bevis för om ett engagerat lokalsamhället och medborgarna kan ge en effektivare och snabbare vård av missbrukare. Projekten kommer också att visa om det aktiva lokalsamhället kan ge större stöd för andra typer av åtgärder som t.ex. sprututbytesprogram, härbärgen, mobila enheter för missbruksvård etc. Uppskattningsvis kommer detta också leda till att fler brott polisanmäls.

Brottsbekämpning
Jag har redan tidigare nämnt vikten av medborgerligt engagemang och inflytande över brottsbekämpningen. Det speglas i vårt arbete med att reformera rättsväsendet och polisen samt hur vi arbetar med kriminella och de drogrelaterade problemen. Hur väl vi kommer att lyckas i alla dessa åtgärder beror helt och hållet på hur väl vi lyckas involvera lokalsamhällena och förankra våra gemensamma projekt. Det finns också två områden där vi har ytterligare utvecklingsplaner
Först skulle jag vilja att polisen, lokala myndigheter och andra som utgör de brottsförebyggande råden inte ser arbetet med att engagera lokalsamhället som ett valbart alternativ utan som en självklar del av det vardagliga arbetet. Vi kan inte bygga ett säkert samhälle om inte människorna som utgör samhället är de som äger och har kontroll över de åtgärder som görs i deras namn. För att underlätta implementerandet av detta arbetssätt utvecklar vi nu ett program som ska identifiera och tillhandahålla goda exempel och fasa in det vi redan gör på inrikesdepartementet och andra departement i arbetet.
Vi måste hjälpa lokalsamhällen att bygga upp sin egen förmåga att ta ansvar för sina egna problem, samtidigt som de måste kunna ställa ansvariga politiker, tjänstemän och experter till svars. Vi måste också på samma gång hjälpa tjänstemän och experter att ha en annan inställning till medborgarna och en annan syn på medborgerligt och lokalt inflytande. Nu tänker jag till exempel på den nya polisreformen. Den måste, liksom andra liknande satsningar, ha ett tydligt medborgarfokus.
För det andra skulle jag vilja undersöka hur vi inom rättsväsendet kan arbeta för att stärka och återanpassa människor som begår mindre allvarliga brott eller beter sig störande. När samhället störs av asocialt beteende måste det reagera kraftigt. Den handlingsplan som finns på området (Anti-social Behaviour Action Plan) visar hur jag har tänkt mig att det skulle kunna gå till på ett sådant sätt så att samhället skyddas. Men vi måste komma ihåg att stärkande åtgärder kan föra samman dem som beter sig olämpligt med dem som drabbas av det på ett sådant sätt att de tillsammans kan hitta en positiv utväg. Detta kan förhindra nedåtgående våldsspiraler och förhindra att personer faller in i grövre brottslighet. Med dialog kan problem som beror på missförstånd och olika åsikter upplösas utan att de leder till mer problem. En del polisenheter har med särskilda ungdomsteam och medlingsarbete visat sig vara mycket framgångsrika bland ungdomar med denna typ av arbete.
Ett exempel är ett projekt i östra Manchester, stöttat av Brottsofferjouren och New Deal for Communities, som har hjälpt människor i området att prata med varandra vilket bl.a. lett till färre polisutryckningar. I projektet fick invånarna i området arbeta sig igenom olika aktuella frågor och komma fram till en gemensam skriftlig överenskommelse för framtiden vilken alla parter hittills hållit.
En annan grupp som arbetar med stärkande åtgärder mot antisocialt uppträdande har märkt att just denna samtalsmodell har fungerat väldigt bra bland unga människor eftersom de där kan hantera frågorna på ett sätt som de kan ta till sig, och där de förstår kopplingen mellan sina egna handlingar och deras effekter på andra människor. De ser också hur deras bidrag kan förändra samhället.

Lokala myndigheter och samhälleligt engagemang
Under de många år jag arbetat som politiker på olika nivåer har jag aldrig fått anledning att ändra min övertygelse om vikten av att lokala myndigheter har en viktig roll att spela för att få människor att relatera sina personliga erfarenheter från arbetsplatser, föreningar eller bostadsområden till hur samhällets utveckling. Tvärtom har många lokala myndigheter visat just hur innovativt och effektivt de lyckats involvera olika organisationer och föreningar för att tillsammans komma fram till hur de bäst kan möta medborgarnas behov.
Inrikesdepartementet diskuterar med Local Government Association (LGA, http://www.lga.gov.uk/) och Office of Deputy Prime Minister (OPDM, http://www.odpm.gov.uk/) hur vi tillsammans ska kunna vidareutveckla det arbete som de mest innovativa lokala myndigheter lyckats åstadkomma inom sina områden. En rapport, som OPDM har tagit fram, visar på en del mycket sofistikerade metoder för medborgares delaktighet i lokalt myndighetsutövning och beslutsfattande. Den gemensamma nämnaren bland de myndigheter som arbetar bäst med detta är att de lyckats hitta former för samverkan med näringsliv, ideella föreningar och enskilda medborgare i syfte att stärka inflytande och sociala kontakter. Jag vill se att sådana levande partnerskap utvecklas i hela landet.
Samhällsfokuserade partnerskap kan bli oumbärliga. Särskilt om de lyckas samla den idé- och aktivitetsreserv som finns i ett område och använda den i förslag och åtgärder mot gemensamma problem som utgör hot mot gemensamma intressen. Förändring, oavsett om den är positiv eller negativ, kan inte göras fristående från samhället i fråga. Vad vi kan göra, lokalt och centralt är att på ett bättre sätt lära oss att tillsammans möta de utmaningar vi står inför.
I ett bostadsområde i Bexley till exempel, ledde kommunen ett partnerskap tillsammans med primärvården, bostadsrättsföreningen i området, polisen, frivilligorganisationer och boende, som genom öppna möten gemensamt diskuterade hur kriminalitet skulle kunna förebyggas i området. Utöver 210 000 pund som donerades inom ramen för regeringens drogförebyggande satsningar, bidrog partnerskapet självt med 500 000 till brottsförebyggande åtgärder. 72 % av invånarna tycker nu att kommunen gör ett bra jobb när det gäller samverkan med medborgare för att möta problem i just deras bostadsområde. 98 % av dem tycker också att polisen är lyhörda för medborgarnas problem. Antalet anmälda brott har minskat med 30 % på ett år. Och detta är bara ett exempel på hur vi kan engagera medborgare och organisationer i brottsbekämpning och stärka förtroendet för rättsväsendet.
Ett annat exempel, som inte är hämtat från storstaden, är Havervill i Suffolk. Där arbetade orten, kommunen och länet i partnerskap tillsammans med ungdomar, lokala föreningar och organisationer för att förnya staden. Mellan 1995 och 2000 genomfördes betydande förändringar. Arbetslösheten minskade och företagandet och optimismen tilltog. Ungdomar i byn startade ett ungdomsråd som gav ut ett nyhetsbrev och engagerade sig i bostadsfrågan vilket ledde till att en gammal Viktoriansk skolbyggnad gjordes om till billiga bostäder för ungdomar. Andra aktiviteter som genomfördes var till exempel startandet av ett pensionärsråd och en paraplyorganisation för ideella föreningar. De byggde också upp ett lärcentrum, och förbättrade med hjälp av frivilligorganisationer den lokala miljön. Som om inte det var nog, visade en undersökning att de unga, som tidigare i stor utsträckning sagt sig vilja lämna staden, nu såg sig ha en framtid i den.

Vi lär av erfarenheten
Även om vi nu har en bättre förståelse för vad som krävs för en effektiv samverkan mellan centrala och lokala myndigheter och medborgare, har vi fortfarande en lång bit kvar innan vi har fått alla politiker och tjänstemän på samtliga departement och myndigheter att lära sig hur de bäst kan involvera medborgarna i arbetet med att utveckla den service och de tjänster som de tillhandahåller. Till att börja med borde vi bli bättre på att samordna våra olika medborgarprojekt. Ingen medborgare tycker att det är roligt att gång på gång bli tillfrågad av en rad olika organ, grupper eller råd inom flertalet olika processer och projekt. Inrikesdepartementet har därför startat ett samarbete med ODPM (Office of Deputy Prime Minister) för att hitta ett sätt att länka dessa olika regeringsprojekt gentemot lokalsamhällena och de olika regioner vi riktar oss till. I det arbetet måste även en rad andra departement hjälpa till.
Vi måste bli bättre på att ta del av de goda exemplen och lära av dem. Till exempel finns en mycket framgångsrik handbok ”planering för verkligheten” som gavs ut av Neigbourhood Initiative Foundation 1970. Den har använts flitigt av många lokala myndigheter sedan dess i arbetet med att lösa de mest kniviga utvecklingsförslag i samverkan med medborgarna, men den är på många myndigheter och andra samhällsinstitutioner i det närmaste okänd.
Om de bara får chansen kan ungdomar i allra högsta grad vara värdefulla energitillskott i arbetet med att omskapa och utveckla lokalsamhället. Utan tvekan bör de få mer meningsfulla uppgifter i policyarbetet. Barnsley har till exempel valt ett ungdomsråd där representanter för ungdomar mellan 13-18 som bor i området har möten var tredje vecka. De diskuterar de frågor de tycker är mest angelägna och träffar sedan politikerna för att framföra sina åsikter. Två av dessa rådsmedlemmar sitter för närvarande i det nationella ungdomsparlamentet (UK Youth Parliament) Det är det nationella ungdomsparlamentets ambition att alla ungdomar år 2006 skall veta att det finns ett nationellt ungdomsparlament, och att de själva kan ställa upp för val om de så vill. Det nationella ungdomsparlamentet producerar varje år ett ungdomsmanifest på vilket regeringen ger ett formellt svar.
När Inrikesdepartementet senast skickade ut en remiss som handlade om ungdomsbrottslighet och hur vi kan arbeta kring det, arbetade vi fram en särskild version av dokumentet anpassat och utvecklat för barn. Vi lade också ut det i elektroniskt format på sex populära hemsidor för barn och ungdomar. Samtidigt arbetade Rådet mot ungdomsbrottslighet med fokusgrupper av unga brottslingar för att ge dem en chans att säga sitt.
Generellt sett behöver vi också dra viktiga lärdomar av de olika satsningar vi själva gör. Dessa lärdomar i kombination med det vi kan lära oss av de brottsförebyggande partnerskapen, och lokala strategiska partnerskapen, borde lyftas fram mer aktivt och hållas levande. Allt för en vidare spridning och tillämpning. Centret för aktivt medborgarskap som jag beskrev i del 2 kommer här att spela en central roll i arbetet med att sammanfatta och analysera det erfarenheter vi fått och kan få.

5. Avslutning
Aktiva medborgare skapar starka samhällen. De gör det eftersom de inte bara bidrar med sitt, utan också gör att andra engageras i de gemensamma problemen och deras lösningar. Staten har skyldighet att hjälpa dem, och att hjälpa och stötta samhällen som arbetar med sin egen förnyelse. Att hävda, vilket somliga fortfarande gör, att staten borde göra sig av med fler och fler av sina åtaganden i syfte att främja individens frihet, avslöjar både ett cyniskt ignorerande av de konsekvenser detta skulle få för medborgares möjligheter samt en fundamental missuppfattning av frihetsbegreppet.
Den anarkistiska friheten i att låta några lyckas på bekostnad av andra är inte ett värde vi bör hylla. Friheten att förbättra våra liv individuellt och kollektivt utan att tappa tanken på det gemensamma goda och vårt ansvar för varandra oavsett granne eller främling – det är värt vår strävan. Varken en statsapparat som arbetar helt själv, eller lokalsamhällen som får sköta sig själva är en lyckad lösning. Aktiva medborgare som deltar ansvarsfullt och en aktiv statsmakt som stöttar lyhört – det är nyckeln till en hållbar demokrati.
Det borde vara tydligt, utifrån det jag beskrivit hittills, att förnyelsen av lokalsamhället inte är ett isolerat handlingsprogram, men ett evigt förhållningssätt för att utveckla det aktiva medborgarskapet, stärkta lokalsamhällen och en partnerskapinriktning på tillhandahållandet av samhällets tjänster och service. Om både centrala som lokala myndigheter, både medborgare och lokalsamhälle verkligen ska kunna arbeta tillsammans med en gemensam dagordning för att möta gemensamma behov, då kräver det att värdena och förhållningssätten kring förnyelsen av lokalsamhället sprids och anammas i alla reformer av samhällets service och tjänster gentemot medborgarna.
Detta kommer givetvis att ge direkt effekt på tjänsterna, hur de tillhandahålls, hur de uppfattas och vilken effekt de får. Det är dock ett helt nödvändigt inslag i utvecklandet av en ny relation mellan stat och medborgare, och i nya sätt för dialog mellan beslutsfattare på alla nivåer och de som påverkas av besluten. Detta ska utgöra kärnan, kulturen, och livskraften för mänskligheten i vår komplexa globaliserade värld. I det nya årtusendet hoppas jag att det ömsesidiga beroendet och respekten blir ledstjärnor i ett starkt samhälle. Både centralt och lokalt.
Jag har placerat min blogg i Tensta på bloggkartan.se