Att politisera civilsamhället i Tensta

Ingen ifrågasätter värdet och nödvändigheten av engagerade medborgare. Alla förstår föreningslivets funktion i ett lokalsamhälle. Från och med januari 2008 tar Föreningen Tensta Träff över ansvaret för uthyrningsverksamheten i träfflokalerna. I samarbete med Stockholms kulturförvaltning inleder föreningen ett långsiktigt arbete att utveckla Tensta Träff till ett lokalt föreningscentrum. Civilsamhället är en ”tredje kraft” vid sidan av den politiskt styrda offentliga förvaltningen och det ekonomiskt styrda näringslivet. Tensta domineras av kommunal förvaltning. Här finns i princip inga andra aktörer och det hämmar samhällsengagemang och föreningsliv.

Civilsamhällets samhällsengagemang är inte artskilt från det politiska. Nej, det handlar i båda fallen om myndiga medborgare som bryr sig om samhällsfrågor. Men civilsamhället fördjupar demokratin. Den kände sociologen Robert Putnam menar att ju fler föreningar av skilda slag som finns i ett givet samhälle desto bättre fungerar demokratin. Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Putnam

När styrelsen för Föreningen Tensta Träff i höstas för första gången mötte projektledaren för Järvalyftet var hon mycket avvaktande, rent av avvisande. Till min förvåning undslapp hon sig apropå ingenting, att styrelsen inte var representativ för tenstaborna.... Utan någon koppling till denna incident har oppositionsborgarrådet Ann-Margarethe Livh (v) tagit initiativ till ett möte med Föreningen Tensta Träff i januari. Då får styrelsen möjlighet att samtala om förutsättningarna för sitt arbete. Det är symptomatiskt att det inte är majoriteten i stadshuset som tar kontakt utan oppositionen. Förortens politiska dragkamp gör sig åter påmind.

I Tensta finns inget fungerande civilsamhälle. Föreningslivet är överreklamerat. Samhällsengagemanget lågt. Idag finns anledning till eftertanke i den politiska sfären. Man bör fråga sig på vilket sätt politiska beslut kan bidra till stödjande av civilsamhället. Detta är inte en ideologisk höger-vänsterfråga utan mycket mer grundläggande. Tensta dominerat av kommunal förvaltning och tjänstemän som inte bor här kombinerat med alienerade tenstabor gör stadsdelen till ett gigantiskt flyktingläger. Att myndigförklara tenstaborna som medborgare ligger i allas intresse.

Mellanösternpolitik i Tensta

I Tensta skrattar man åt en historia hur s-ordföranden var reseledare till Bathpartiets Syrien. En delegation av tjänstemän från Tensta under ordförandens ledning reste till diktaturen i Mellanöstern för att tillsammans med syriska partipampar ordna import av oliver som i Tensta skulle pressas till olja av arbetslösa... Men historien sätter sig i halsen när man tänker på bakgrunden.

Samtal om integrationsproblematiken handlar ofta om minoritetens förhållande till majoriteten eller förortens relation till stadens centrum. Men segregationen påverkar även förhållanden i den segregerade befolkningen. Varje analytiker som sätter sig före att beskriva dessa inre förhållanden ger sig ut på minerad mark. T.ex. har Nalin Pekgül (s-kvinnors ordförande) i flera år talat om en växande politisk islam i förorten. Man lyssnar inte utan frågar istället när hon ska flytta.

I Tensta är det civila samhället svagt och samhällsengagemanget lågt. Detta gör det möjligt för en liten grupp beslutsamma att kidnappa både kommunal förvaltning och politiskt parti. En lokalterrorns tystnad och rädsla gör att alla ser på men ingen säger något.

En student av interkulturella lokalsamhällen, Kristina Hellqvist, presenterade 2004 en mastersuppsats på Jyväskylä universitet i Finland. Tensta är ämnet och metoden djupintervjuer. Hellqvist har som ingen annan blottlagt inre maktrelationer i Tensta som ger en bild av förorten som stående utanför alla kända och normala svenska sammanhang. Till synes är det vanligt socialdemokratiskt styre men partiet domineras av en etnisk grupp som har en strategi för att behålla makten!

Enligt uppsatsen har det under flera år pågått en intern maktkamp inom den lokala socialdemokratiska partiorganisationen utan att det uppmärksammats offentligt. Konflikten påverkar lokala förhållanden och är därför ur demokratisk synvinkel viktig att belysa. Socialdemokraterna är det ojämförligt största partiet i Tensta men är idag förlamat av en demokratisk kortslutning.

Den nuvarande ordföranden för de lokala socialdemokraterna tillträdde i mitten av 90-talet. Ett krav var att han då skulle flytta till Tensta vilket han också gjorde. Sedan dess har han residerat som ordförande i stadsdelsnämnden under socialdemokratiskt styre i Stockholm. Under borgerligt styre är han oppositionsledare. Hellqvist beskriver hur påfallande många personer ur ordförandens religiösa samfund under senare år anslutit sig till den socialdemokratiska anrika nykterhetsorganisationen Verdandis lokalorganisation i Tensta. När ordföranden sitter vid makten i Spånga-Tensta ser han till att Verdandi får rundhänta föreningsbidrag. Också det religiösa samfundet ordföranden tillhör belönades under den förra mandatperioden med föreningsbidrag i hundratusenkronorsklassen. Understödd av tre samfundsmedlemmar i stadsdelsnämnden gör det lätt för honom att genomdriva sådant.

När så interna socialdemokratiska nomineringsmöten nalkas inför val är det dags för ordföranden att inhösta återbetalningen. Han trummar ihop 150 samfundsmedlemmar som helt dominerar det lokala sossemötet och ger sitt oreserverade stöd till ordföranden. De 150 är inga socialdemokrater. Men ska de vara med så måste medlemsavgiften betalas. Det ombesörjer ordföranden genom samfundet! Så inför valet 2002 inbetalades medlemsavgifterna för samfundsmedlemmar till Stockholms arbetarkommun på 40-50.000 – av samfundet.

Hösten 2003 fick demokratiskt engagerade lokalpolitiker nog inom Tensta socialdemokratiska s-förening där ordföranden manövrerat ut andra än samfundsmedlemmar. Kritikerna höll ett konstituerande möte på Tensta Konsthall och så bildades Hjulsta socialdemokratiska förening. På så sätt uppstod två poler i den lokala socialdemokratin. Och kortslutning.

Internstrid om valfusk inom Arbetarkommunen i Stockholm 2002. Se: http://socialdemokrati.se/index.php?id=344

Mastersuppsats ”Independence and Involvement, An actor-perspective on building inter-cultural local societies in a globalised, post modern world” av Kristina Hellqvist, Jyväskylä univ. Intercultural Communication and International relations, Department of Communication, 2004.
Läs sidorna 97-105. Se: http://selene.lib.jyu.fi:8080/gradu/v04/G0000624.pdf

© GW 07

Tensta Träff i baklås?

Sedan ett halvår har Föreningen Tensta Träff samtalat med kulturförvaltningen angående förutsättningarna för övertagande av uthyrningsverksamheten på träffen med avsikten att utveckla den till ett lokalt ”kunskaps- och kulturcentrum” på föreningsgrund. Nu börjar vi närma oss en färdig överenskommelse.

Föreningen Tensta Träff står i begrepp att överta en verksamhet som omsätter ca. 2,7 miljoner. De stora kostnaderna är hyra till fastighetsförvaltaren SISAB på ca. 1,7 miljoner och en
sammantagen lönekostnad för personal på ca. 600.000. På intäktssidan finns ca. 1,3 miljoner i hyresinkomster. Kulturnämnden tillskjuter 1,45 miljoner för att det hela ska gå jämnt upp.

Kulturförvaltningen och föreningen har kommit överens om att genomföra ett ”prövoår” 2008 i form av ett projekt. Förvaltningen kvarstår som personal- och ekonomiskt ansvarig, föreningen är projektansvarig. Avsikten med det hela är att undersöka om föreningen kan ta över verksamheten fullt ut fr.o.m. januari 2009.

Vid sidan av de verksamheter som finns i Tensta Träff (bibliotek, friskola, gymnasiets matsal, polis och fältassistenter) används ca. 1000 kvm till kommunala uthyrningslokaler som framför allt används av föreningslivet. Under 3 år har Föreningen Tensta Träff sökt att få ansvaret för uthyrningsverksamheten. Kulturförvaltningen har å sin sida sedan 2001 ett uppdrag från kulturnämnden att överlämna lokalerna i föreningsdrift. Föreningens mål är att utveckla
verksamheten till ett lokalt kulturhus, ett Folkets Hus.

Överenskommelsen med kulturförvaltningen utgår ifrån att verksamheten under 2008 ska se ut som den gör idag. Ekonomin likaså. Det finns alltså inget utrymme för utveckling av Tensta Träff. Lokalerna behöver rustas upp. Investeringar behövs i digitalt ljud och bild. Det är orealistiskt att en idéell förening ska kunna skapa ett levande föreningscentrum utan pengar. Varför ska då föreningen ta över en verksamhet från kommunen och driva den gratis?
Jo, föreningen går in i projektet den 1 januari med förhoppningen att hitta andra medel till utvecklingsarbetet. Skulle detta misslyckas återlämnas verksamhetsansvaret till kulturförvaltningen.

Nya böcker om Tensta

"Världens bästa land", Leopard förlag, av Anders Sundelin kom i våras. Nu i oktober kom "Periferin i centrum", red. Katarina Nylund, förlaget Daidalos. Och det sägs att det kommer ytterligare en våren 08.....

Se "Världens bästa land": http://www.leopardforlag.se/Article/View/Default.aspx?ArticleId=101&sort=1
Anmälan av boken i DN: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=638476

Se "Periferin i centrum": http://www.daidalos.se/daidalos.1/detail.lasso?ID=978-91-7173-253-8&skip=&fritext=&Benamning=&Forfattare=nylund&kategori=

Konferens om civila samhället

Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns bildningsförbund inbjuder till konferens. Så här skriver man: Inspirationskonferens onsdag 28 november kl 9.00 - 16.00 "Social ekonomi - nytt entreprenörskap". Välkomna att ta del av en konferens som vi hoppas kommer att ge oss nya insikter och möjligheter till kommunal och regional utveckling. Vi har fyllt dagen med ett varierande innehåll för att visa på den bredd och det djup som ett samarbete med sociala ekonomins lokala aktörer kan skapa. Medverkande: Representanter från olika partier och från den sociala ekonomin. Landshövding Per Unckel inleder. Plats: Wintervikens konferensanläggning, Vinterviksvägen 60, Gröndal, Stockholm. Anmälan skickas senast den 5 november till Majlis.Karlsen@ab.lst.se

Läs mer

Konferensen är gratis!

Direktören lämnar Tensta!

Det meddelas att stadsdelsdirektören i Spånga-Tensta går i pension våren 2008. I drygt 10 år har den lokala kommunala förvaltningen styrts på ett totalitärt sätt – inåt genom att skapa rädsla hos personalen och utåt genom att dominera lokalsamhället. Civilsamhället har därför hämmats. Lägg därtill den märkliga splittringen i den lokala socialdemokratiska partiorganisationen och bilden av Tensta framträder som toppstyrt flyktingläger i ett slags undantagstillstånd. Nu handlar det om att föreningslivet måste samla ihop spillrorna av de lokala nätverken och återfå tron på samhällsengagemang och delaktighet.

Torsdagen den 25 oktober kl. 13-15 bjuder Spånga Blå Band till samtal om ”social ekonomi” i sina nya lokaler på Skogängsvägen 59 på vänster sida om bron över järnvägen mot Spånga. Mer information och anmälan hos Ulla-Mai Ceder Lindberg, 070-340 37 69 eller Ulla-mai@spangablaband.nu

Civilsamhällets förutsättningar i Tensta

Föreningen Tensta Träff samtalar just nu regelbundet med kulturförvaltningen om detaljerna i samband med övertagandet av verksamheten i Tensta Träff. Föreningens styrelse uppmanades att besöka Boo Folkets Hus i Orminge Centrum och reste häromveckan dit på studiebesök. Orminge ligger långt från Tensta på diagonalen i sydöst. Under ett kort och effektivt möte slog insikten ned som blixten: under 25 år har Boo Folkets Hus lyckats med något som varit omöjligt i Tensta trots liknande förutsättningar! Det handlar om möjligheten för lokala initiativ att växa. Nacka är en borgerligt styrd kommun. Här är socialdemokraterna alltid i opposition. Det är bestickande att Stockholms kulturförvaltning framhåller Boo Folkets Hus i hjärtat av Nacka som förebild för oss i Tensta. Under 25 år har Boo Folkets Hus visat sig vara utvecklingsmotorn i Orminge. Man driver idag fritidsgård på entreprenad åt kommunen, man sköter Nacka lokalteve, man drivet ett dataföretag baserat på lokala krafter och internationell export – man ser efter vad som fattas i lokalområdet och så förverkligar man det. Organisationsformerna är oortodoxa och man levererar det man lovar! Nackas borgerliga politiker räknar idag med Boo Folkets Hus.

Situationen är den helt motsatta i Tensta. Liksom i Orminge har det alltid funnits duktiga föreningsmänniskor och eldsjälar på Södra Järva. Men det som genom åren påbörjats i Tensta har aldrig fått utvecklas. Kommunal förvaltning och lokalpolitiker har antingen motarbetat eller övertagit det som skapats av aktiva tenstabor. Tensta Konsthall är bara det mest spektakulära exemplet. Faktum är att under 30 år har det inte spelat någon roll vilken majoritet som styrt i staden – i Tensta är det bara kommunal förvaltning som agerar i alla fall. Detta borde stämma till eftertanke. Festtalens och visionernas ”integration och delaktighet” motarbetas i verkligheten av kommunal förvaltning och passiva lokalpolitiker. Civilsamhället behandlas som fiende i Tensta. Det vill Föreningen Tensta Träff ändra på.

Om Boo Folkets Hus se: http://www.boofolketshus.inacka.nu/

Tensta Marknad 2007

Affisch: M. Huovila

Nu har den 20: de Tensta Marknad genomförts och det är dags att se framåt. Undertecknad var anställd ”motor” för marknaden de fem första åren, men nu är jag orolig. Idag bör vi åter påminna oss om vad Tensta Marknad är för något. Den startades med 3 grundidéer: stärkande av civilsamhället, skapande av lokala traditioner och uppmuntrande till samhällsengagemang. I Tensta och Rinkeby har stadsdelsfestivaler genomförts sedan 70-talet. Då Södra Järva var nytt ville aktiva föreningar skapa hemhörighet i området. Det fanns en samsyn mellan föreningslivet och kommunen. Staden stöttade och föreningarna gjorde jobbet. Tensta Marknad har således sociala och lokala utvecklingsmål. Därför är den också en politisk angelägenhet.

Idag står vi vid ett vägskäl. De senaste 5 åren har Tensta Marknad drivits av kommunanställd personal och föreningslivet har inte spelat huvudrollen. Tensta Marknad har förvisso aldrig kunnat genomföras utan en anställd projektledare. Men Tensta Marknad har heller aldrig kunnat motiveras om inte många generationer aktivister bidragit med obetalt arbete.

Vid årsskiftet kommer den nybildade paraplyorganisationen Föreningen Tensta Träff att ta över ansvaret för uthyrningsverksamheten på Tensta Träff. Det vore naturligt att ansvaret för Tensta Marknad också förvaltades av detta föreningscentrum. Här kommer de idéella krafterna och tenstaborna att mötas. Här kommer de lokala föreningarna att råda. I den miljön kan marknaden leva vidare så som det var tänkt. Men stadsdelsnämnden måste även i fortsättningen avsätta pengar för marknaden och Svenska Bostäder hitta nya samarbetspartners i lokalsamhället. Det civila samhället kan och vill. Men inte utan pengar.


Gregor Wroblewski

ordförande för Föreningen Tensta Träff
http://www.tenstatraff.se/

Work-shop i Tensta

Foto: GW

Konstnären Hans Löfgren arbetar oförtrutet på att skapa relationer mellan Moskva och Stockholm. Under några intensiva augustidagar samarbetade Föreningen Tensta Träff med honom och KTH Arkitektur i samband med en work-shop på Tensta Träff finansierad av Svenska institutet. Deltagare var drygt 20 studenter från MARCHI (Moscow Architectural Institute) och KTH Arkitektur i Stockholm. Tanken var att genom konkreta arbetsuppgifter konfrontera skilda studietraditioner med varandra. Moskvainstitutionen söker närmare samarbete med Stockholm och diskuterar utbildningens likställighet med KTH. En företrädare för universitetet i Karlsruhe mötte också upp i Tensta för att hitta vägar för att ansluta sin arkitekturfakultet till en triangel av studentutbyten och samarbete. Studenterna och deras lärare ägnade dagarna åt att söka arkitektoniska problem i Tensta för att komma med konkreta lösningar. Arbetet kompletterades med inbjudna föreläsare. Stadsdelsförvaltningens informatör Björn Erdal visade på trafiksepareringen, KTH-prefekten Erik Stenberg talade om bostäderna, stadsarkitekten Mats Pemer gav en koncentrerad historik om Stockholms stadsplaneutveckling och Nalin Pekgül (s) berättade personligt om hur det är att bo i Tensta.

Föreningen Tensta Träff vill med detta samarbete visa på ett mer aktivt sätt att använda sig av uthyrningslokalerna på Tensta Träff. Att ideella föreningar samarbetar med professionella institutioner runt lokala angelägenheter kan ge intressanta resultat vad gäller boendestyrd lokal utveckling.

Om Hans Löfgren se: http://loefgren.eu/biography.html

Om KTH Arkitektur se: http://www.arkitekturskolan.se/

Om MARCHI Moskva se: http://www.marhi.ru/eng/?PHPSESSID=ac23db249a505baeb28240e8fc5341ad

En grupp studenter om veckan i Tensta se: http://www.parallellt.se/2007/09/det-hr-r-resultatet-av-en-veckas.html

Foto: GW

Arkitektfantasier och låsta strukturer i Tensta

Ur filmen "Moderna Tider" 1936.


I en madridtidning 1882 beskrev den spanske arkitekten Arturo Soria y Mata sin idé om ”den lineära staden” som korsar kontinenter från Cadiz i sydväst till St. Petersburg i nordost, från Peking till Bryssel - femhundra meter breda interkontinentala avenyer av järnvägar, vattenkanaler, gasledningar, parker och bostadsområden. Fördelarna med dessa anläggningar vore enligt Soria y Mata ”den organiska anknytningen till omgivande landsbygd och lösningen av de överbefolkade städernas problem”.

I den nya sovjetiska republiken utvecklade arkitekten Nikolaj Milutin idén med lämpliga marxist-leninistiska slagord och stalincitat. I sitt koncept ”Sotsgorod” kombinerade han den lineära staden med amerikansk ekonomisk taylorism och Fords löpande band. I Sovjetunionen byggdes 1931 trettioåtta helt nya städer. ”Sotsgorod” var tänkt som stadsplan för Magnitogorsk och Stalingrad men blev aldrig förverkligad. Redan 1930 förbjöd centralkommittén avantgardistisk arkitektur och kontakter med det dekadenta väst. Och Milutin tystades.

Sverige är det mest funktionalistiska landet. På 1930-talet deltog arkitekterna entusiastiskt i omvandlingen av landet från landsbygd till modernt tekniksamhälle. Verktygen var en stark stat, socialdemokratisk politik och tysk funktionalism. På 1960-talet sjösattes det s.k. Miljonprogrammet för att efter tio år avhjälpa den hopplösa bostadssituationen. Tensta kom till på det sättet.

Funktionalismens enkla former anpassades lätt till industriell massproduktion enligt Miljonprogrammets krav. Vidare bidrog föreställningar om att tillrättalägga invånarnas liv till att de nya bostadsområdena blev veritabla ”boendemaskiner”. Sverige lånade radikala samhällsidéer från både Sovjet och Tyskland.

I dagens globala tider med svenskt EU-medlemskap har förorterna blivit segregerade enklaver för immigranter och socialt misslyckande. Rigida kommunikationssystem och låsta stadsplaner förhindrar stadsutveckling. Stockholm är därför Europas mest segregerade huvudstad. Man har ännu inte förstått att arkitektonisk integration med den omgivande staden också betyder social integration.

Läs Lars O Ericsson i SvD 2010 om hur funkisen blev svensk: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/visionerna-som-gjorde-funkisen-svensk_4151143.svd

KTH-Arkitektur i Tensta

Föreningen Tensta Träff fortsätter samarbetet med KTH-Arkitekturskolan. Den 18-25 augusti kommer en grupp arkitekturstudenter med sina professorer från Moskva. Man ska tillbringa en vecka i Tensta tillsammans med svenska studenter och lärare. Ett arbetsrum står till deras förfogande i Tensta Träff och veckan ska ägnas åt analys och åtgärdsförslag vad gäller Tenstas strukturella arkitektoniska problem. Se: http://www.arkitekturskolan.se/

Konst och konflikter

För fem år sedan investerades mycket pengar ur en lokal stiftelse i byggandet av ett kulturhus i Helsingborg, Dunkers Kulturhus, som framför allt blivit känt som en institution med höga ambitioner för samtida konst. Samtidigt satsades offentliga medel på byggandet av Baltic Art Center i Visby. Planerna var ett samarbetsfäste för samtidskonsten runt Östersjön. Just nu pågår en nedmontering av båda institutionerna. Kulturnämnderna i både Helsingborg och på Gotland är just nu borgerliga. Båda nämnderna ifrågasätter värdet av samtidskonsten och förordar ”en större lokal förankring”. Baltic Art Center och Dunkers Kulturhus har tillhört de bättre konstinstitutionerna i landet men nu stryps pengarna och verksamheten vänds till det lokala. Detta innebär att kvaliteten på institutionerna sjunker och de upphör egentligen att existera.

När socialdemokratiska politiker i Sollentuna och Stockholm stängde Edsvik Konst & Kultur och Tensta Konsthall för några år sedan, användes samma resonemang. Två mötesplatser för ambitiös samtidskonst snöptes till bagateller. Alltså – oavsett politisk färg avvisas den ambitiösa och internationella samtidskonsten till förmån för lokala förmågor och amatörprojekt. Politikerna genomdriver detta ofta på ett våldsamt sätt som liknar agg mot både kunniga institutionsföreträde och samtidskonsten själv. Vad handlar det egentligen om?

Långt efter striden om Tensta Konsthall 2003 har jag förstått att vissa lokala socialdemokrater härsknat till eftersom jag inte ville göra en utställning med den avlidna konstnären Helga Henschen. Just under året 2003 besökte den dåvarande socialdemokratiske nämndordföranden mig på konsthallen. Han flankerades av fyra landsmän. Jag uppmanades då att göra en utställning med en pensionerad landsman som målade blomtavlor. Tre timmar ägnade jag åt att pedagogiskt förklara varför detta inte var lämpligt. En annan pensionerad tandläkare, en lokalpolitisk slugger, deklarerade för mig redan 1999 att han skulle se till att Tensta Konsthall stängdes p.g.a. att jag släppt in Stig Sjölunds utställning ”With Love”.

Idag kämpar samtidskonsten för sin plats i offentligheten. Attackerna emot den kommer framför allt från kulturnämnder oavsett politisk färg och alternativet sägs vara ”lokal förankring” och ”relationell estetik”. När Beate Sydhoff i Tensta Konsthalls styrelse började dragkampen om konsthallens målsättningar ifrågasatte hon utställningsprogrammet och konsthallens konstnärliga råd. Hon ville ha mer av ”kulturhuskaraktär” på verksamheten. Faktum är att kulturförvaltningen senare, på hennes initiativ, föreslog att Tensta Konsthall skulle bli en filial till Kulturhuset i stan.

För mig var det självklart att Tensta Konsthalls utställningar 1998-2003 var de mest effektiva för att inom givna ekonomiska och personella ramar uppnå flera mål: kvalitet, besökstatistik, pedagogiska mål och lokala utvecklingsmål. Många angelägna konstverk visades av ledande konstnärer i Europa och världen. 10. 000 besökare sökte sig till Tensta varje år. 45 % av all barn- och ungdomar i lokalområdet deltog i en ambitiös pedagogisk verksamhet och över 200 större artiklar skrevs varje år om konsthallen och Tensta i dagspressen över hela landet. För det konstnärliga rådet handlade det om att få ut så mycket som möjligt av en begränsad verksamhetsbudget.

Samtidigt som jag försvarade min verksamhet mot attacker besöktes jag av en kommunal kulturdelegation från Sandviken. Året var 2002 och politikerna i Sandviken övervägde att lägga ned stadens konsthall eftersom endast 8 % av budgeten gick till utställningar. Kulturchef, dåvarande konsthallschef och en parlamentarisk utredningsgrupp ville höra hur jag klarade att lägga 30 % av verksamhetsbudgeten på utställningsproduktion. Sandvikens politiker lade ned sin konsthall strax efter besöket i Tensta! Jag anser att de gjorde rätt. Då var det en rationell bedömning som låg till grund för beslutet. Men alltför ofta uppstår såriga konflikter runt konstinstitutioner mellan å ena sidan engagerad professionalism och å andra sidan särintressen, politiska konjunkturer och kotterier.

På samma sätt som vissa musikstycken och böcker är angelägna är vissa konstverk viktiga. Sådana konstverk produceras också i samtiden. Men trenden att konstinstitutioner ska bli ”lokala” och ”relationella” är bara eufemismer för grumliga särintressen. Publikarbetet är visst en självklar del av en konstinstitutions verksamhet men institutionens hela existensberättigande är viktiga konstutställningar. Idag är tyvärr inte detta självklart. I grunden handlar problemet om att i princip alla konstinstitutioner i landet är skattefinansierade och politikerstyrda. Vi behöver fler aktörer, andra finansiärer. Också. Se här ett ”civilisatoriskt” argument för något så prosaiskt som pengar och organisationsformer.

© GW 07

Om Dunkers Kulturhus i Helsingborg: http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/artikel.asp?ProgramID=1012&Nyheter=1&artikel=1439962

Om Baltic Art Center (BAC) i Visby: http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?Artikel=1197674

Nu försvinner kultursekreteraren från Tensta

Under de senaste 10 åren har Spånga-Tensta varit en av få stadsdelar i Stockholm som behållit både kulturkommitté och kultursekreterare från tiden före stadsdelsreformen. Strax innan reformen 1996 fördelade Södra Järva kulturkommitté (Spånga-Tensta-Rinkeby) – där jag var vice ordförande - 250. 000 per år till lokala föreningar för kulturproduktion. Föregångaren Järva Kulturkommitté (Spånga-Tensta-Rinkeby-Kista) delade ut 500. 000 några år innan. Den kommunala kultursekreteraren var föredragande i kommittén, effektiviserade administrationen och tog initiativ till kommitténs egna kulturproduktioner som kompletterade föreningslivet. Inför stadsdelsreformen ansåg kulturkommittén att det vore viktigt för en segregerad stadsdel att behålla kultursekreteraren och föreningarnas engagemang som kanaliserades genom kulturkommittén. Den fungerade som ”demokratiskola” och samlande punkt för civilsamhället. Den nybildade stadsdelsförvaltningen letade vid samma period dessutom efter en ”profilering”. Man sade sig vilja bygga på lokala förutsättningar. Det blev kultur. På det sättet möjliggjordes Järva konstskola och konsthallen, Livstycket och Tensta Marknad, Kulturkafé och boutställning. Tankarna landade t.o.m. i stadshuset där borgarrådet Michael Söderlund (m) pekade ut Södra Järva som ”downtown – kulturkvarteret” i en Järvavision med Kista som motor och Järvafältet som ”Central Park”.

Nu försvinner kultursekreteraren. Alliansens stadsdelsnämnd motiverar detta med att byråkratin ska minska och att andra stadsdelar inte heller har en kultursekretare. Man tror att skolorna själva ska se till att eleverna får del av kulturen. Under 2006 resulterade kultursekreterarens arbete i att 8350 barn/elever fick se 22 olika produktioner på olika ställen i Spånga-Tensta vid 108 tillfällen. Det var mest musik- och teaterföreställningar som kostade
ca. 650. 000 inklusive sekreterarens lön. Är det troligt att skolorna kommer att kunna upprätthålla en sådan verksamhet? Jag tror inte det.

Kulturen är inte tillgänglig i de segregerade förorterna på samma sätt som i stadens centrum. Detta är till en del ett praktiskt ”logistikproblem”. Kulturinstitutionerna finns inte i förorten.
Men det är dessutom en social fråga på samma sätt som utbildning, yrke och livsstil är det. Medelklassen konsumerar kultur. Kulturproducenterna kommer från medelklassen. Och medelklassen finns inte i de segregerade förorterna utan här bor människor som har ett annat ”kulturkonsumtionsmönster” som inte inbegriper offentligfinansierade kulturinstitutioner och projekt. Barn i Tensta får därför inte del av det offentligas kulturresurser genom sina familjer. Här ska skolan hjälpa till. Det är bl.a. en social rättvisefråga.

På Tensta Konsthall 1998-2003 ansvarade jag för en unik barn- och ungdomspedagogisk verksamhet. Ingen annanstans i landet arbetade en konstinstitution så systematiskt med skolor i en segregerad bostadsmiljö. Med hänvisning till de nationella kulturpolitiska målen och skolans egna formuleringar i undervisningsplanen lyckades jag förmå stadsdelsnämnden att anta ett konkret mål: alla 6000 elever skulle åtminstone en gång per år delta i konsthallens pedagogiska verksamhet. Det var viktigt att ha denna målformulering i kontakterna med skolan. Jag hade ett mål att hänvisa till och att årligen utvärdera. Det första året nådde konsthallen 10 % av eleverna. 2003 nåddes 45 % innan allt stoppades på ett skandalöst sätt.

Stadsdelsnämndens verksamhetsplaner har i 10 år angivit kulturmålsättningen för barn- och ungdom i stadsdelens skolor så här: varje barn har rätt till åtminstone ett kvalitativt kulturprogram per år. (Det kan vara ett museibesök, en teaterföreställning eller dyl.) Varje årsredovisning för nämnden har lakoniskt konstaterat att ”kulturmålen för barn och ungdom har uppnåtts.” I Spånga och Tensta finns ett dussintal skolenheter. Enligt direktiven under 10 års stadsdelsförvaltning skulle de alla ha egna kulturplaner d.v.s. en egen verksamhetsplan för hur kultur ska ingå i skolans verksamhet. Men bara en enda skola har haft en sådan plan! Varje skola ska dessutom ha kulturombud. Varje år väljs således någon lärare att vara postlåda för informationen från kultursekreteraren. Inget större engagemang fordras och betalas definitivt inte för. Mot bakgrund av en torftig kulturmålsättning, frånvaron av kulturplaner och kulturombudens icke-engagemang är det högst otroligt att skolorna ska kunna ersätta den pådrivande och samordnande kraften hos kultursekreteraren. Lärare (kulturombud) kommer inte att få planera och organisera teaterföreställningar på arbetstid och de stannar garanterat inte kvar i skolan, gratis efter arbetstidens slut, för att göra det.

Som en del av nedmonteringen av stadsdelsförvaltningarna har nu skolornas ledning centraliserats i Stockholm. Vi återgår till situationen före 1996. När nu kultursekreteraren dras in borde de 10-talet lokala rektorsområdena i Spånga-Tensta avsätta 70. 000 vardera för att behålla sekreterartjänsten med en minimal verksamhetskassa eller ännu hellre borde den nya utbildningsnämnden ta över ett antal kultursekreterartjänster för att serva stadens alla skolor.


© GW 07

Vad är borgerlig kulturpolitik i Tensta?

Kulturpolitiken är förvisso inget ideologiskt slagfält. Det är inte lätt att skilja socialdemokratisk ”vänsterpolitik” från borgerlig ”liberalpolitik” i kulturfrågor. Socialdemokraterna betraktar de s.k. nationella kulturpolitiska målen från 1974 som sina. Och de borgerliga har inte kunnat formulera något alternativ. Under den förra borgerliga mandatperioden i Stockholm 1998-2002 försökte dåvarande kulturborgarrådet Birgitta Rydell (fp) som hon sade ”kasta loss från de föråldrade socialdemokratiska målen” och ställa upp tre alternativa mål för Stockholms kulturpolitik: kvalitet, mångfald och valfrihet. Tre slagord som trots allt knappast är en kulturpolitik. På ett nationellt plan kanske man skulle kunna hitta en skiljelinje mellan ett socialdemokratiskt intresse för amatörkultur och ett borgerligt intresse för privat sponsring. Men dessa idéer är snarare kopplade till enskilda politiker och inte till partier. T.ex. gillade inte f.d. kulturministern Marita Ulvskog (s) sponsring medan Anna-Greta Leijon (s) under många år engagerat sig hårt för en lagändring som skulle uppmuntra kultursponsring i Sverige. Den borgerliga alliansen deklarerade 2006 att man ska utreda privat kapital i kulturlivet men ingenting har hänt.

Kulturpolitiken formas av enskilda politiker och praktiska lösningar utan ideologiskt innehåll. Den ena sidan gör en fråga till sin och därför måste motståndarna vara emot. Kulturborgarrådet 1998-2002 Birgitta Rydell (fp) kämpade hårt emot graffiti i Stockholm. För henne var det en miljöfråga och därför stoppades alla graffitiskolor, lagliga väggar och graffitiutställningar som enligt henne uppmuntrade skadegörelse. Det är knappast ett ideologiskt ställningstagande utan praktiska överväganden om hur man stävjar klotter och miljöförstöring. Men socialdemokraternas skol- och kulturborgarråd 2002-2004 Erik Nilsson ”ideologiserade” frågan och gjorde en helt motsatt ståndpunkt till socialdemokratisk politik. Under hans år uppmuntrades återigen graffiti som ”ungdomarnas kulturella uttryck”.

Under det borgerliga styret i Stockholm 1998-2002 hade jag stöd av dåvarande kulturborgarrådet Birgitta Rydell. Det var under hennes mandatperiod som Tensta Konsthall byggdes upp. Konsthallen var ingen partipolitisk idé, inte heller ett ”uppdrag” ifrån någon nämnd. Nej, konsthallen växte fram ur en specifik lokal kulturmiljö. Tensta Konsthall hade under dessa år tre målsättningar: att visa konstutställningar av hög kvalitet, att vara ett besöksmål för hela regionen och att nå nya publikgrupper. När så socialdemokraterna tog över i stadshuset hösten 2002 och konsthallen började attackeras av kulturförvaltningen, fick jag höra av dåvarande kulturdirektören Eva Schöld att mina målsättningar inte överensstämde med socialdemokratisk kulturpolitik!

Men vad kan en idébaserad borgerlig kulturpolitik tänkas vara mer än licensskolk av public serviceteve? Faktum är att det inte finns någon debattör eller politiker på den borgerliga kanten som försöker formulera ett alternativ. Kulturpolitiken fortsätter att vara ”könlös”. I Tensta drar den borgerliga alliansen i dagarna bort kultursekreterartjänsten och 6000 förskole- och skolbarn riskerar att bli utan teater- och musikprogram. Kulturkommittén fick bara 100. 000 att fördela till lokala föreningsarrangemang. De pengarna är slut efter första halvåret. Men Tensta Konsthall ska fortsatt få skattepengar och borgerligt stöd för en socialdemokratisk amatörverksamhet! Är det borgerlig kulturpolitik?

Det är dags för skärpning! Vi väljare behöver ha ett alternativ och låt mig komma med förslag utifrån Tenstas perspektiv. En borgerlig allianspolitik inom kulturområdet borde i Tensta bygga på två idéer: stärkande av det civila samhället och en positiv hållning till privat finansiering. I en segregerad stadsdel som Tensta dominerar kommunal förvaltning och socialdemokratisk politik. Ingenting kan ske utanför dessa ramar. Detta hindrar invånarnas delaktighet och förlamar stadsdelens utveckling. Man måste understödja det fria föreningslivet så att det uppstår en ”tredje faktor” i stadsdelen. Kultursponsring är sedan årtionden en fråga som väntar på sin lösning. Detta är en angelägenhet för hela landet men idag kan Tensta gå i bräschen och visa vad privat finansiering kan göra i samarbete med lokala krafter. Stadsdelen kan vara ett intressant nationellt exempel på hur samhällsansvar kan se ut. Sedan två år ligger ett konkret förslag på privat finansiering av Tensta Konsthall hos politikerna i både stadsdels- och kulturnämnd.

Det civila samhället och kultursponsring är egentligen inte partiskiljande frågor så varför kan de inte bli hörnpelare i en borgerlig kulturpolitik? Det är seriösare än tevelicensskolk. Hela diskursen kring det civila samhället har sina ”höger - och vänsterresonemang”. Från borgerligt liberalt håll talar man om en nödvändig motvikt mot politiker- och ekonomisfären. Från vänsterhåll framhåller man fördjupning av demokratin. Och båda sidorna talar om det civila samhället. Kultursponsringen har å andra sidan engagerat i decennier över partigränserna. Enligt kulturfrågornas lite färglösa logik blir dessa politikområden antingen ”borgerliga” eller ”socialdemokratiska” när endera parten gör dem till sina. Så vad väntar man på?

© GW 07

http://intressant.se/intressant

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) presenterar direktiven till den nya kulturutredningen. Se DN 07 06 28: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=665520

Mikael Löfgren i DN 07 07 24 skriver om 30 år av svensk kulturpolitik. Se: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=673697

Finansborgarrådet svarar om Tensta Konsthall

Hej Gregor!
Tack för ditt mail! Kristina har bett mig att besvara dig. Jag hoppas att du har överseende med att svaret har dröjt.Vår uppfattning är att Tensta Konsthall som institution är viktig att bevara. Det är av en mängd olika skäl, inte minst integrationspolitiska, angeläget att säkerställa att invånarna i och kring Tensta har tillgång till konst i närområdet. Vi arbetar därför för att åstadkomma en tillfredsställande långsiktig lösning av finansieringsfrågan. Vilken lösning det kommer att landa i blir inte klart förrän till hösten.Kristina är givetvis angelägen om en positiv utveckling för Tensta Konsthall. Detta är emellertid en fråga som främst kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt är ytterst politiskt ansvarig för, tillsammans med stadsdelsnämndens ordförande Ann-Katrin Åslund, som också är folkpartist. Jag föreslår därför att du vänder dig direkt till kultur- och idrottsroteln.
Med vänlig hälsning,
Thord Swedenhammar
Bitr borgarrådssekreterare (m)
Finansroteln
Stockholms stad
..........................................................................
Kommentar GW:
Det är bra att samtliga politiker idag anser att Tensta Konsthall är viktig, att ingen längre ifrågasätter dess existens. Det var under många år ett ständigt problem att ingen visste hur länge vi skulle få finnas till. Problemet idag är verksamhetens låga kvalitet, brist på professionalism och pedagogisk verksamhet, de skenande kostnaderna och frånvaron av lokal förankring. Här finns en konflikt mellan politisk hantering och lokalsamhällets (skattebetalarnas) legitima intressen. Tensta Konsthall byggdes upp som ett lokalt initiativ men "exproprierades" av kulturförvaltningen. Ett lokalt unikt sätt att bygga och förankra en kulturinstitution stoppades. Efter en dramatisk konflikt 2003 där både lokalsamhälle, massmedia och kultursverige varnade för följderna, tillkämpade sig kulturförvaltningen ansvaret för konsthallens framtid. Tensta Konsthall blev så en symbolfråga för relationerna mellan politik/kommunal förvaltning och det civila lokalsamhället. Ingen fråga i Tensta har så mycket analyserats och beskrivits som hur kommunal förvaltning under socialdemokratiskt styre kämpade mot lokalsamhället och föreningslivet i Tensta när man förstörde Tensta Konsthall. Den långsiktiga driftsekonomin var ett ständigt problem för konsthallens existens. Sedan 2 år finns en lösning på detta. En lösning som lokalsamhället i Tensta erbjuder! Det finns ett privat seriöst intresse att driva konsthallen tillsammans med lokala krafter. Vi behöver inte längre lägga 4 skattemiljoner per år på en verksamhet driven av oprofessionella kommunaltjänstemän. Tensta kan återigen genom engagerade "eldsjälar" fortsätta uppbyggnaden av en verkligt lokalförankrad kulturverksamhet. Men idag stoppas detta av kulturförvaltningen och en privat stiftelse utan pengar och relationer i Tensta. Se Uppsala Nya Tidnings kommentar 2004: http://www2.unt.se/avd/1,,MC=5-AV_ID=295947,00.html

Makt och medborgarperspektiv i Tensta

Det finns en övertro på att organisationsförändringar i offentlig förvaltning ska leda till större effektivitet, bättre service, besparingar, mer demokrati etc. ”Parkinsons lag” handlar om det. Den lag som uppkallats efter C. Northcote Parkinson och som beskriver inneboende tendenser i alla organisationer – de växer och växer. Den stora omorganisationen av Stockholms förvaltning, stadsdelsreformen, genomfördes 1996 och presenterades som en fördjupning av demokratin. Med mindre administrativa förvaltnings- och beslutsenheter skulle stadens invånare få närmare till både kommunala tjänstemän och politiker. Om jag kan träffa en politiker i min affär kan jag delta bättre i politiken, var resonemanget. Idén drevs i Stockholm av socialdemokraterna och från moderat håll kritiserades det hela redan från början för att leda till större kommunal byråkrati – istället för en administration i stadshuset skulle det bli ett 20-tal runt om i staden. Man pekade på andra städer som redan hade genomgått motsvarande process och nu var på väg att återgå till centralstyre t.ex. Göteborg. Så såg diskussionen ut i mitten av 90-talet, men ändå styckades Stockholm upp i 24 politiska nämndområden med vidhängande administration. Stadens ekonomi och ansvarsområden spreds ut över de nya stadsdelarna så att stadsdelsnämnderna ansvarade för ca.75 % av kommunens budget. De dominerande bitarna var förstås äldrevården, barnomsorgen, socialtjänsten och skolan – där skolan stod för ca.1/3 av budgeten. Som boende i Tensta med 25 års förvaltningserfarenhet och lika många års social – kulturellt arbete i lokalområdet, intresserar mig konsekvenserna av stadsdelsreformen. Jag trodde förr den skulle vara bra just för segregerade förorter som Tensta där de sociala problemen är störst och samhällsengagemanget minst. Men jag måste idag dra slutsatsen att stadsdelsreformen inte inneburit fördjupad demokrati och ökad delaktighet utan reformen har enligt min mening istället förstärkt ett ”kolonialt” styre och korrumperat lokalpolitiken på ett mycket extremt sätt.

Jag var för stadsdelsreformen. I Föreningen Tenstabor tog vi tanken ad notam, satte oss in i utredningar och utvärderingar av försöksverksamheten och formulerade vårt svar på hur gränserna skulle se ut för den nya nämnden. Den offentliga diskussionen föreställde sig att staden skulle indelas i ”naturliga” delar med egna ”identiteter”. Forskarna ansåg att delarna inte skulle innehålla fler än 15. 000 invånare för att demokratin skulle fördjupas. Resultatet blev Spånga-Tensta – en hybrid med maximalt olika ”identiteter” och drygt 30. 000 invånare. Det var inget unikt. Många stadsdelar fick många fler invånare. Andra blev ”sociala monoliter”. Romantiska idéer om samhällsengagemangets avhängighet av gemenskapen i delade levnadsförhållanden var ingen konsekvent metod att dela staden efter. Den användes på Östermalm men inte i Spånga-Tensta. Så skapades små öar i staden med mycket skattepengar i kassorna och av Tensta blev det en bananrepublik!

Först politiken:
I Tensta röstar bara 50 % av de röstberättigade i allmänna val. Av dessa röstar ca.60 % på socialdemokraterna. SAP har alltid varit det helt dominerande partiet i Tensta ända sedan stadsdelen byggdes. I det nybyggda miljonprogrammet var det engagerade socialdemokrater som började bygga de sociala och kulturella nätverken: föreningsråd, kulturkommitté, konstföreningar, ABF o.s.v. Men under stadsdelsreformens tid i Tensta har det socialdemokratiska lokalpartiet genomlevt konflikter och fallit isär i två delar p.g.a. inre maktstrider. 2003 bildades slutligen Hjulsta socialdemokratiska förening i protest mot partiets lokale ordförande och ”starke man”. Eftersom det socialdemokratiska partiet är dominant i Tensta och den ena polen i stadsdelsnämnden är det på sin plats att se närmare efter hur konflikten ser ut. En konflikt som inte skulle ha samma genomslag utan stadsdelsreformen. De två socialdemokratiska delarna har gemensamma nomineringsmöten vid val. Den starke mannen mobiliserar då sina landsmän och trosfränder i sådan mängd att de utmanövrerar alla andra sossar och genomdriver val av den starke mannen. När han väl sitter i stadsdelsnämnden omger han sig med sina trosfränder och några svenska sossar med specialintressen. Turkar och somalier som försökt engagera sig i lokalpolitiken har hoppat av p.g.a. den starke mannen. Hans trosfränder har under senare år i stort antal blivit medlemmar i den lokala Verdandi-organisationen. När den starke mannen styr nämnden ser han till att Verdandi får rundhänta verksamhetsbidrag. Trossamfundets organisation blir inte heller utan. Följaktligen ser det ut som att det lokala socialdemokratiska partiet styrs av en person vars maktbas är medvetet etnisk och kommunala smörjmedel delas ut till den etniskt-religiösa gruppen för att de ska stödja honom. Se vidare uppsatsen ”Independence and involvement” sid. 103ff av Kristina Hellqvist, Jyväskylä universitet, 2004: http://selene.lib.jyu.fi:8080/gradu/v04/G0000624.pdf
Den starke mannen har styrt som sossarnas ordförande under hela stadsdelsnämndens existens och dominerat den lokalpolitiska scenen. Således har den största politiska organisationen under denna tid inte bidragit till fördjupad demokrati och ökad delaktighet utan korrumperat politiken.

Så förvaltningen:
Tensta styrs som ett flyktingläger konstaterade sammanfattningsvis en rapport redan 1989. Kommunal förvaltning är en dominerande aktör i stadsdelen. Detta har förstärkts sedan 1996 i och med inrättandet av stadsdelsförvaltningen. Stadsdelsdirektören rekryterades till Spånga-Tensta redan innan övergången. Han är socialdemokratisk lokalpolitiker i en finare del av staden och har undgått sedvanliga omplaceringar av stadsdelschefer. Inom kort kommer han att ha styrt Spånga-Tensta i 15 år. Han rekryter tjänstemän till förvaltningen som inte bor i lokalområdet. Den ledande tjänstemannagruppen i organisationen har inga relationer till Tensta och lokalbefolkningen men har suttit på sina positioner i många år. Förvaltningen får därmed något kolonialt över sig.

Idéer som ”brukarinflytande” och ”delaktighet” var viktiga i kommunen för 20 år sedan men i Spånga-Tensta glömdes de bort efter stadsdelsreformen. Kommunens mångåriga utvecklingsprojekt Ytterstadssatsningen och Stadsdelsförnyelsen (1996-2006) avsåg att balansera byråkrati och partipolitik med direktdemokrati av stormöteskaraktär. Liksom hela stadsdelsreformen var ett socialdemokratiskt projekt i Stockholm skulle Ytterstadssatsningen – Stadsdelsförnyelsen i decennier fortgående involvera förortsborna i en socialdemokratisk vision om fördjupad demokrati med 500 miljoner i en outtömlig kassa, men det som blottades under processen var istället dragkampen mellan överhetsmakt och medborgarperspektiv. Såväl stadsdelsförvaltningen, Ytterstadssatsningen som det lokala socialdemokratiska partiet har inför öppen ridå agerat maktorganisationer istället för demokratiska verktyg och det är Tensta som förlorat.

I år har den borgerliga majoriteten i stadshuset påbörjat nedmonteringen av stadsdelsnämnderna. Idag är vi nere i 14 nämnder som till innehållet är jämförbara med de enheter som kallades ”sociala distriktsnämnder” för 15 år sedan. I Tensta bör man nu parallellt göra insatser för att rekonstruera det civila samhället som slagits i spillror. I en återuppbyggnadsprocess måste samhällsengagemanget ges utrymme, föreningslivet åter uppmuntras, fler aktörer inom olika samhällsområden inbjudas, kompetens och kvalitet efterfrågas – en perestrojka är nödvändig.

© GW 07

http://intressant.se/intressant

(Med anledning av samtal 24 maj på ABF, Sveavägen, om Anders Sundelins nya bok om Tensta. Se: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_15521086.asp )

Senaste nytt om Tensta Träff

Idag, onsdag 23 maj, kom följande meddelande från Kulturförvaltningen: " ...överförandet av Tensta Träff tillsammans med Alviks Medborgarhus finns med i den aktivitetsplan som tagits av kulturnämnden. Det betyder att intentionerna och tanken att ansvaret för Tensta Träff ska föras över till er nu även ligger med i den politiska agendan." Detta betyder också att det nu i princip är beslutat att verksamheten på Tensta Träff (uthyrningsdelen) ska tas över av paraplyorganisationen Föreningen För Tensta Träff. Nu återstår en noggrann diskussion om ekonomin för föreningens planer att bygga upp ett levande stadsdelscentrum på föreningslivets grund. Avsikten är att Tensta Träff ska övergå till föreningsdrift vid årskiftet. Se längre ned på bloggen om nytt föreningscentrum och det civila samhället.

Senaste nytt om konsthallen

Den 18 april kom så kulturborgarrådet till Kulturkafét i Tensta. Ett 30-tal tenstabor hade mött upp. Besvärat besvarades väntade frågor om konsthallen. Budskapet från engagerade tenstabor var klart: "vi vill ha tillbaka vår konsthall med kvalitet" och "varför låter man det fortgå utan en ordentlig utvärdering?" Det verkade som om borgarrådet inte kände till att verksamheten inte fungerar. Madeleine Sjöstedt hade inte förstått engagerade tenstabors känsla av att ha berövats något som var deras. Kontentan av mötet var istället att Järva skulle få 350 miljoner i en djärv satsning.....
I början av maj blev det offentligt vem som köpt hela Tensta Centrum. Det är ett engelskt bolag. Se: http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,1065990,00.html
Den 15 maj beslöt så stadsdelsnämnden att åter ta på sig ansvaret för konsthallens hyreskontrakt - men nu bara för perioden oktober - december 07. Inget är sagt om framtiden men borgarrådet antyder i pressen att det finns lösningar. Se: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_15466305.asp

När jag hör allt detta tycker jag det är synd att Stockholms politiker inte vill ta emot den gåva på långsiktig finansiering av konsthallen som en seriös privat finansiär erbjuder. Vi skulle kunna uppmärksamma andra sponsorer på de segregerade förorterna och åter gå i spetsen i Tensta. Kulturen i landet behöver ha privat kapital. Kulturen i storstädernas förorter än mer. Men jag tycks ha talat för döva öron i ett par års tid. Det är synd.
Se Upsala Nya Tidnings kommentar den 20 maj: http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=5-AV_ID=615921,00.html

Övertagande av Tensta Träff

Foto: stadsdelsnämnden sammanträder inför tenstabor på Tensta Träff.

På ett möte den 7 maj mellan Föreningen För Tensta Träff och företrädare för kulturförvaltningen, inleddes processen för föreningens övertagande av Tensta Träffs uthyrningsdel. I november 07 beräknas förvaltningen lämna över. Under 15 år har föreningslivet gått i motvind men nu börjar lokalsamhället ett långsiktigt arbete för att återuppbygga nätverken. Tensta, liksom många segregerade förorter, domineras av kommunal förvaltning, kommunala fastighetsbolag, tillresande tjänstemän och rigida strukturer i allmänhet. Men inom några år kommer vi att återfinna det levande stadsdelscentret Tensta Träff där föreningar och idéellt engagerade hittar varandra och tillsammans tar ett större ansvar för sin hemort. Se föreningens hemsida: http://tenstatraff.se/?page_id=3
Mer om "nytt föreningscentrum" längre ned på denna blogg.

Konst och socialt arbete i Tensta

Foto: ur filmen "Fitzcarraldo" av Werner Herzog.

Yrket ”fältassistent” skapades i Stockholm och Göteborg för 50 år sedan. Det tilltagande ”ungdomsproblemet” på 50-talet motiverade storstadskommuner att satsa offentliga medel på förebyggande social verksamhet. Så skapades de kommunala ungdomsgårdarna och fältassistenternas uppsökande arbete. De första 25 åren drevs arbetet i Barnavårdsnämndernas regi. I hela Sverige utom i Stockholm fortsatte sedan fältassistenterna att ingå i socialförvaltningarna. I huvudstaden kopplades istället fritidsgårdar och fältassistenter till kommunens fritids- och kulturavdelningar. Sedan 1996 har stadsdelsnämnderna i Stockholm ansvarat för verksamheterna. Fältassistenterna i stan har genom åren varit en grupp på 40-50 individer. Det var en färgstark samling personer med mycket skiftande yrkeserfarenheter. Det gemensamma har varit synsättet på fältarbetet - socialt förebyggande med fritid som metod. Riksförbundet för fältarbete (RIF) har under två decennier varit yrkessammanslutningen som formulerat metoder och givit fältassistenterna identitet men Stockholms fältare med sin fritidsbakgrund har aldrig riktigt passat in i förbundets metoddiskussion eftersom den mer anpassats till socionomer och socialförvaltning.

En sidogren i socialt fältarbete är ”grannskapsarbete” eller ”områdesarbete”. Det är en arbetsmetodik som tydligt exemplifierar fältarnas fritidsinriktning i socialt förändringsarbete – förändring genom social mobilisering. Arbetsprocessen går till på följande sätt: när fältaren börjar i en ny stadsdel kartlägger han den under ett år. Han lär känna invånare, organisationer, föreningar och bildar sig en uppfattning om det sociala livet. Om han finner sociala problem försöker han lära känna personerna som berörs av problematiken för att tillsammans med dem diskutera lösningar. Och det är kärnan i detta arbete: att tillsammans med de berörda börja en social förändringsprocess. Ofta väljs ett väldefinierat och tidsbegränsat projekt (ett par år) att samlas kring, vars mål ska bidra till denna förändringsprocess. De ingående personerna växer av projektet, stärks och blir bemötta som subjekt. Ett exempel på detta arbete i Tensta är Tensta Marknad. För 20 år sedan uppstod en diskussion bland föreningsaktiva och politiker att återuppliva en lokal festival. Det var viktigt för politikerna att förlägga den lokala festen till tredje söndagen i september. Då skulle den vart tredje år fungera som en uppmaning att rösta i allmänna val - då var mandatperioden 3 år. Det var viktigt att inte lägga festen på våren eftersom då fanns Rinkebyfestivalen nästgårds. Jag blev involverad i organisationsarbetet från början. När jag några år senare fortsatte arbetet som fältassistent var den professionella motiveringen följande: Tensta är ett nybyggarsamhälle med en ny befolkning och stor årlig omflyttning. Att skapa lokala traditioner tillsammans med lokala föreningar, skolor och enskilda kulturaktörer ger långsiktig stabilitet åt stadsdelen. Tensta har en heterogen ny befolkning där de sociala relationerna är fåtaliga och ständigt bryts upp. Att varje år samla en arbetsgrupp av föreningsaktiva och enskilda i gemensamt arbete för stadsdelen stärker de lokala nätverken. Att uppmuntra valdeltagande var självklart också en målsättning som passade väl in i en sådan motivering av marknadens existens. Skapa lokala traditioner, stärka civila nätverk och uppmuntra politisk delaktighet – det motiverade mitt engagemang som fältassistent i den årliga arbetsgruppen. Detta var naturligtvis ett arbete som förankrades hos chefer och förvaltningsledning. Fältassistenternas målgrupp har oftast varit tonåringar men ibland har den inledande kartläggningen och analysen identifierat en önskvärd förändringsprocess i ett större socialt sammanhang runt tonåringarna. Då har det varit motiverat att rikta arbetet till föräldrar och vuxna i hela eller delar av lokalsamhället.

1993 gjorde jag en studieresa till New York på uppdrag av Fritid Spånga och Sociala Kommittén. Fritid Spånga var då kommunens fritidsavdelning i Tensta och Sociala Kommittén var huvudman för ett annat socialt motiverat kulturprojekt, Järva Konstskola, drivet av mina kolleger fältassistenterna. Jag undervisade där och jobbade samtidigt ”på fältet” vilket gjorde konstskolan till ett konkret verktyg i det förebyggande arbetet. I New York besökte jag ”The Door” på Manhattan, ett mycket stort förebyggande socialprojekt riktat till ”ungdomar på glid”, ”El Puente” i Williamsburg , ett community center i en stadsdel med stor latinsk befolkning och Tim Rollins i South Bronx. Rollins var en av de ursprungliga medlemmarna av konstnärsgruppen ”Group Material” som bildades 1979 i New York. Det var konstnärer som studerat för Joseph Kosuth på School of Visual Arts och som drev projekt som handlade om demokrati, diskriminering och kritik mot konstetablisemanget, ofta genom att involvera allmänheten eller lokala ”communities”. Tim Rollins hade vid tiden för vårt sammanträffande redan för länge sedan dragit ut konsekvenserna från ”Group Materials” idéer. Han hade lämnat konstetablisemanget och sökt sig till det mycket segregerade South Bronx. Då hade han redan i elva år drivit sin Art and Knowledge Workshop med Kids of Survival (KOS). När jag kom upp i ateljén på några hundra kvadratmeter industrilokal satt han omgiven av ett gäng killar och delade ut begagnade kläder till dem. Ateljén var rymlig och ljus, ordnad och städad. Stora smårutiga fabriksfönster. Bord stod uppradade vid ena långsidan. Där satt småkillar och övade sig att rita bokstäver. Det hela var en fritidsverksamhet riktad till tonåringar från närområdet. Kravet var att deltagarna skulle sköta sin skolgång och ha minst medelbetyg. Tim Rollins drev det hela som en medeltida Maestro. Han sade sig vara inspirerad av pedagogen Paolo Freire, författaren och filosofen Henry David Thoreau och filantropen Jane Addams. Småkillarna fick kopiera bokstäver i 2 år innan de togs med i den hårt styrda produktionen av stora graffitiliknande målningar som sedan såldes till prestigefyllda sammanhang. Killarna som deltog i produktionen fick betalt för sitt arbete, 7-9 dollar per timme. Under de elva år som verksamheten då pågått hade allt som allt 16 killar varit med och en enda av dem hade sökt till en konstutbildning. Jag tyckte allt verkade mycket amerikanskt. Tim arbetade på en närliggande public school och rekryterade sina adepter därifrån. Han hade tillgång till ytterst lite offentliga medel och drev alltsammans med stenhård disciplin eftersom försäljningen av stora målningar var avgörande. Det pedagogiska såg mest ut som hård styrning.

Konstverk med uttalade ambitioner att vara politiska eller sociala är ofta bara modellkonstruktioner. De är inte på riktigt. Dagens s.k. ”relationella konst” eller ”interventionskonst” förändrar inga relationer eller sociala fakta. De kittlar på sin höjd konstpubliken genom att skapa en fiktiv situation – tänk om det blev revolution, tänk om alla vore delaktiga. Konstnärer med uttalat politiska eller sociala ambitioner stannar oftast i artistsfären och verksamheten refererar till inomkonstnärliga diskussioner. Ändå beskriver konsthistorien en ökad politisering och socialisering av konsten sedan 60-talet. Att involvera publiken och allmänheten, har blivit en genre inom bildkonsten men mycket få konstverk av den sorten är adekvata svar på politiska eller sociala situationer. Men Tim Rollins verksamhet i South Bronx var med hans förutsättningar ett adekvat svar. Tim Rollins drog konsekvenserna från ”Group Material” och dess ”aktionsinriktade” idéer. Han lämnade gruppen 1981 efter en Kinaresa som påverkade honom mycket. Han ville göra något på riktigt.

Fältassistenterna i Stockholm är fortfarande 40-50 stycken. Men arbetet har i tysthet och på grund av okunskap genomgått en förändring de senaste 10 åren. Idag finns det bara ett fåtal fritidsfältare kvar. Grannskaps- /områdesarbete bedrivs inte. Beställarna av fältarbete är stadsdelsnämnder. Detta gör att de flesta fältassistenter är socionomer. Arbetet är mer individinriktat och förväntningarna från arbetsgivaren skiftar från stadsdel till stadsdel. Sedan Stockholm indelades i ett 20-tal stadsdelsnämnder -96 bröts fältassistenternas kontakter med varandra. På så sätt bröts också en yrkesidentitet, gemensamma vidareutbildningar och Stockholms fritidstradition i det förebyggande och uppsökande arbetet. Fältarbetet i Tensta skapade genom åren Tensta Marknad, Järva Konstskola, Café Mafé, Tensta Boxningsklubb och Tensta Konsthall. Det var verksamheter uppbyggda som verktyg i ett socialt förändringsarbete, tillkomna efter identifiering av en social situation. Det som i New York utvecklades ur en persons konstnärskap och formades av hårda ekonomiska villkor var i Stockholm möjligt att förvekliga av kommunalt anställda fältassistenter. På grund av de personer som i decennier arbetade som fältassistenter i Tensta användes kultur, bildkonst och boendeengagemang speciellt konsekvent här. Idag är dessa personer borta och traditionen bruten.

Riksförbundet för fältarbete (RIF): http://www.rif.o.se/verksamhetsplan2007.htm

CESAM (Centrum för samhällsarbete och mobilisering): http://www.cesam.se/main_new.asp

The Door, New York: http://www.door.org/

El Puente, Williamsburg, New York: http://www.elpuente.us/homepage.htm

Om “Group Material”: http://findarticles.com/p/articles/mi_m0268/is_8_41/ai_101938563

Om Joseph Kosuth: http://en.wikipedia.org/wiki/Joseph_Kosuth


GW 07

http://intressant.se/intressant

Bra konst i Stockholm våren 2007

Stockholm är ingen fantastisk konststad men emellanåt dyker en riktigt bra utställning upp. Under våren har några konstverk som kunde ha visats på Tensta Konsthall fångat min uppmärksamhet. Konsthallen Magasin 3 i frihamnen har satsat ordentligt på en genomtänkt soloutställning av Pipilotti Rist. Hon är sedan länge en av världens ledande konstnärer som nyttjar rörlig bild och utställningen är vårens begivenhet. Ur min synvinkel är rummets skalförskjutningar och perspektivförändringar intressanta. En överdimensionerad vardagsrumsinredning krymper betraktaren, en minimal monitor öppnar en glugg till helvetet 15 meter längre ned, ett rum omvandlas till akvarium och i bottenvåningen ligger man på rygg för att se projektioner i taken. Efter en stund verkar det som om man svävar under taket och ser ner på golvet. Detta är ett skolexempel på vad film på konstinstitution kan vara d.v.s. något annat än film på TV och bio. Utställningen håller på t.o.m. 17 juni och måste ses.
Se: http://www.magasin3.com/sv/utstallningar/pipilotti.html

Ett mobilt konstprojekt, MAP, har påbörjats i Stockholm under ledning av Magdalena Malm. Tanken är att utställningar ska visas på tillfälliga platser. Under 3 vårvinterveckor visades ett
ett nytt filmverk av LouLou Cherinet i tredje spårets kalla kulvertöppning mot Riddarfjärden. Konstnären överraskade mig med ett fullödigt och moget verk som försvarar sin plats i vilket internationellt sammanhang som helst.
Se: http://www.mobileartproduction.se/English/skal_projects.html

År 2003 planerade jag en utställning med en av Israels främsta dokumentärfilmare, Amit Goren. Hans verk MAP bestående av 6 projektioner skulle stått i centrum på Tensta Konsthall. I en stor cirkel med 15 meters diameter skulle verket göras rättvisa. MAP är en varm, personlig och smärtsam skildring av familj, politik, flykt, hopp och förtvivlan. Jag hindrades tyvärr från att genomföra den utställningen. (Lars O Ericsson har beskrivit vad som hände i boken "Mordet på Tensta Konsthall". Se längre ned på bloggsidan.) Nyligen under tre aprildagar visade Judiska Teatern på Djurgården i samarbete med Israels ambassad, Amit Gorens dokumentärtrilogi ”Another Land”, ”66 was a Good Year for Tourism” och ”Dear Edmond”. Här får vi följa Amit Gorens egen historia från tiden innan föräldrarna träffades fram till födelsen av hans barn. Vi rör oss mellan Egypten där Amits far föddes, moderns hemland Israel och USA dit familjen flyttade 1966. Detta utforskande av personlig och nationell identitet vävs samman med ett politiskt spänt tillstånd i Israel under sent 90-tal. Det är filmer med mycket kärlek gjorda av en filmare med stor integritet. Se: http://www.amitgorenfilms.com/

Jag hade väldigt gärna velat visa de här konstverken på hemmaplan...

Kulturborgarrådet till Tensta

Onsdagen den 18 april kl. 18.30 kommer kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) till Kulturkafét i Tensta Träff, Hagstråket 13, samma ingång som biblioteket. Tensta kulturgrupp har bjudit henne till en offentlig diskussion om kultur i förorten. Här har vi möjlighet att ta upp frågan om Tensta Konsthall!

Framtidskultur i Tensta

Tensta från norr.

Den 18 april kl. 18.30 kommer kulturborgarrådet till Tensta på inbjudan av Tensta kulturgrupp. Det finns anledning att tänka efter vad som bör diskuteras under mötet. I många år har vi talat om att en "kulturprofilering" av vår stadsdel vore önskvärd. Det handlar om en vilja att aktivera lokalt boende, avsätta kommunala medel och utarbeta kulturplaner för lokal utveckling. Tanken är att ta till vara något som ska förbättra vår stadsdel. Sådana föreställningar har stundom och varstans funnits i den lokala förvaltningen och hos några idéella föreningsaktiva men det har aldrig blivit några utarbetade kulturplaner. För några år sedan drömdes det t.ex. om Södra och Norra Järva med Central Park emellan. Tensta skulle vara kulturmiljön, "downtown". Förstudien till boutställningen föreställde sig Tensta Träff som ett "kultur- och kunskapscentrum för vuxna" - vi är några kvar som inte givit upp den idén. Tensta Konsthall snöptes och en lokal framgångssaga stjälptes. Järva Konstskola sköts i sank. Den kommunala fritidsverksamheten använder sig inte längre av kultur som arbetsmetodik. Kulturkommittén som skulle kunna vara föreningslivets knutpunkt har under senare år levt på sparlåga, tilldelas allt mindre pengar och engagerar allt färre. Av 13 lokala skolenheter har endast 2 kulturplaner för enheten. I år avskaffas den kommunala kulturkonsulenten efter att flera år med små medel försökt upprätthålla kulturverksamheten på förskola och skola. Kommunal förvaltning har således inte kunnat ge struktur åt "kulturprofileringen" och till och med haft en negativ inverkan på föreningars och andra idéella krafters initiativ. Tensta har en utvecklingspotential som inte understöds av kommunal förvaltning. Ibland får jag en känsla av att det betraktas som förmätet att en förort i Stockholm har egna idéer om den egna framtiden.
Men faktum är att det ligger ett värde i att engagera förortens invånare i utvecklingen av den egna miljön och "kulturprofilering" måste vara något konkret.
För några år sedan var jag inbjuden till ett kulturpolitiskt seminarium på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo i Finland. Arrangör var bl.a. Kulturcentrum för Sverige och Finland. Mitt bidrag till seminariet var att tala om uppbyggnaden av Tensta Konsthall. Men jag hörde också ett mycket intressant föredrag av dr. Caroline Gardiner, f.d. professor i Arts management på South Bank University i London som höll en presentation av uppbyggnaden av Baltic Art Center i Gateshead i nordöstra England. Politikerna där hade beslutat att lyfta en mångårig negativ social-ekonomisk utveckling genom massiva kulturella investeringar i Gateshead och Newcastle, två kommuner delade av floden Tyne. Det är en landsända med våldsamma strukturförändringar inom kol- och varvsindustrin under efterkrigstiden. Newcastle, den ”finare” delen. Gateshead ”förloraren” med en befolkning socialt värst drabbad i hela Storbritannien. National Lottery och Gatesheads kommun beslutar lägga miljarder på en bro som symboliskt förenar Newcastle och Gateshead, en 10.000 kvm stor konsthall för samtidskonst och en konserthall med avancerad arkitektur. Men först reses en stor skulptur, stor som ett Boeingplan och byggd med skeppsbyggeriteknik - ”The Angel of the North”. Målsättningen med alla dessa investeringar var att bygga upp ett självförtroende hos en socialt drabbad lokalbefolkning. Inte att först och främst göra dem till museipublik eller konsertbesökare! Medel hade avsatts i 10 år (!) för utvärderingar av investeringarna och målsättningen.
Allt det här var inte obekant för mig. Tensta Konsthall hade en nära relation till Baltic Art Center genom att Sune Nordgren både var chef för uppbyggnaden i Gateshead och medlem i konsthallens konstnärliga råd. Men jag fick mig en tankeställare på Hanaholmen.
Gatesheads kommun tog uppgiften på allvar att genom kultursatsningar rycka upp hela regionen. Kommunen satsade en mindre del och enorma summor kom från National Lottery
motsvarande det statliga Svenska Spel. Jag jämförde med våra drömmar om "kulturprofilering" av Tensta. Inte tänkte vi oss miljarder. Inte vågade vi drömma om nybyggnationer. Vi skulle hålla tillgodo med källare, uterum, trappuppgångar, föreningslokaler... Men i Tensta var det inte ens möjligt att komma till ett beslut om "kulturprofileringen". Inte ens om ett modest program för hur kultur skulle kunna användas för att utveckla stadsdelen. Jag skrev en rapport om detta till kulturförvaltningen...
Trots den sorgliga utvecklingen på kulturområdet har jag fortsatt att tillsammans med intresserade i Tensta söka lösningar för och konkretiseringar av vad en kulturprofilering skulle kunna innebära. Idag finns tre projekt som omgående kan igångsättas och innebära tre stora kliv framåt. De har redan en så stor konkretion att de skulle kunna sättas igång i år och innebära långsiktigt verkande utvecklingsinsatser. Tensta Konsthall bör således inte längre belasta kommunens budget. En privat finansiär står beredd att ta över ansvaret för verksamheten och att återuppbygga ett högkvalitativt besöksmål med lokal förankring. Vidare borde Tensta Träff bli det "kultur- och kunskapscentrum" som förstudien till boutställningen förutskickade. Sedan 2 år är en paraplyorganisation bestående av lokala föreningar beredd att ta över verksamheten och bygga upp ett föreningscentrum. Driftspengarna finns redan i verksamheten och belastar inget nytt skattekonto. Och för det tredje: Arkitekturskolan på KTH vill öppna en filial i Tensta. Hjulsta Torg 3 står tomt och kostar 300.000 om året. Detta vore en passande lokal för en förberedande arkitektutbildning. Men här borde staden gå in i ett samarbete med KTH. Högskoleutbildningarna på kulturområdet är segregerade och kämpar för att nå "nya grupper". Att placera en högre utbildning i Tensta betyder automatiskt att motverka segregation. Dessa tre projekt är redan förankrade i Tensta genom tenstabor, föreningar och opinion och visar tydligt att det finns kreativitet i Tensta som inte tas tillvara! Jag menar därför att det finns behov av ett initiativ från stadens kulturnämnd. Vi skulle äntligen behöva konkretisera på vilket sätt vi kan utnyttja den lokala kreativiteten för att "kulturprofilera" Tensta. Jag har ovan givit tre förslag som omedelbart kan sjösättas. Det är projekt som fungerar som enzym - d.v.s. igångsätter processer utan att själv försvinna. Alla handlar om att bryta segregationen och stärka det civila lokalsamhället - en till största delen redan finansierad treklöver av professionalism, civilt samhälle och utbildning som interagerar och förstärker varandra. Så mitt svar på frågan för kvällen den 18:de april "hur kan kulturen i förorten utvecklas?" är: i Tensta bör dessa tre projekt skyndsamt förverkligas och man bör involvera kunniga tenstabor. Det handlar ju inte om pengar utan om förståelse för behoven.
Se Gateshead Council hemsida: http://www.gateshead.gov.uk/Leisure%20and%20Culture/attractions/Angel/Home.aspx

Tenstaförening bygger civilt samhälle

Föreningen För Tensta Träff har funnits i 3 år som paraplyorganisation. Nu ansöker föreningen om att få överta ansvaret och driften av samlingslokalerna på Tensta Träff. Kulturförvaltningen har sedan länge arbetat för att stadens träfflokaler ska bli föreningsdrivna. I Tensta hoppas vi att detta blir en nystart för föreningslivet och en positiv utveckling för det lokala samhället. Det finns mycket kreativitet som inte tas tillvara i Tensta men som kan kanaliseras genom ett levande föreningscentrum. Se texterna om det civila samhället längre ned på bloggen!
Föreningens För Tensta Träff hemsida: http://tenstatraff.se/?page_id=3

Kontakta kulturnämnden om Tensta Konsthall

Till
Kulturnämnden i Stockholm

Tensta Konsthall har sedan 1998 kostat cirka 25 skattemiljoner. De positiva effekterna för lokalområdet står inte längre i proportion till denna summa. Konsthallen är inte ett besöksmål i Stockholm, kvaliteten på utställningarna är låg och de lokala besöken obefintliga. Att en privat finansiär nu vill ta ansvaret för konsthallen är unikt i ett segregerat bostadsområde. Finansiären vill återställa kvalitet och lokal förankring och åter göra konsthallen till en ledande konstinstitution i landet. Undertecknad uppmanar härmed Stockholms Kulturnämnd och Stadsdelsnämnden i Spånga-Tensta att dra tillbaka alla offentliga medel från verksamheten och i stället stödja en privatfinansiering. Kontakt med finansiären fås genom konsthallens grundare, tenstabon Gregor Wroblewski på tel. 073-702 51 07.
..............................
Det är viktigt att Kulturnämnden i Stockholm vet vad vi tycker i Tensta. Just nu pågår diskussioner om konsthallens framtid. Stadsdelsnämnden i Spånga-Tensta är inte längre med och finansierar och hyreskontraktet är uppsagt. Det nya kulturborgarrådet heter Madeleine Sjöstedt (fp). Om henne se: http://www.stockholm.se/Extern/Templates/Page.aspx?id=117453 Kopiera texten ovan eller skriv en egen och klicka på kulturborgarrådets e-mailadress: madeleine.sjostedt@stadshuset.stockholm.se - klistra sedan in texten. Skicka!

Ola Sunessons konsthallsbesök mars 2007

Under ett besök i Tensta den 21 mars 2007 gjorde jag vid sidan av andra ärenden ett besök i konsthallen. Jag är ingen konstexpert på något sätt, men inte heller likgiltig inför konstens värld. Vad jag skriver nedan gör bara anspråk på att vara en spontan, subjektiv och ärlig skildring av vad jag upplevde.
I vad som på en gång gjorde intryck av reception och kafé togs jag emot av en kvinna som genast ledde mig till konsthallens inre rum, som hon kallade Shop. Under ca 60 sekunder från att jag öppnade konsthallens entrédörr tills jag var installerad i dess Shop hann jag uppfatta en kvinna med laptop vid ett av kaféborden, inbegripen i ett osynligt telefonsamtal om en biennal, en inglasad avbalkning där två män satt vid varsin dator och, inte minst, konsthallens stora sal klädd i leopardmönster på väggar, golv och pelare.
Mitt första intryck när jag kom in i det inre rummet var att man ställt upp ett antal obegripligt smaklösa konsthantverksföremål på stora trämöbler för att skapa ett intryck av att sakerna skulle vara möjliga att ha hemma. Min ledsagare öppnade skåpdörrar och drog ut byrålådor för att visa de mindre föremål som förvarades där.
Tidigare har jag sett reportage i tv om att konsthallen har projekt med kvinnor, boende i stadsdelen, som får sitta vid långbord och tillverka saker som sedan ställs ut. Jag tog för givet att det här var en sådan välmenande utställning.
På samma gång kände jag mig lite störd och förvirrad av att inte få besöka en konsthall på egen hand, utan att vara försedd med en skugga. Så snart jag tänkt den tanken insåg jag att den medföljande kvinnans funktion inte var att hjälpa mig tillrätta utan att bevaka mig. Det obehaget var större än det jag redan fått av de utställda föremålen.
Det är väl inte så ovanligt i en guldsmedsaffär, till exempel, att man blir behandlad som en presumtiv Plånbok och en presumtiv Tjuv på samma gång. Det var bara det att jag aldrig varit med om något liknande i en konsthall. Det där ordet Shop hade uppenbarligen inte räckt till för att jag skulle fatta galoppen.
Jag frågade i min förvirring om sakerna var tillverkade i konsthallen, vilket till och med jag borde ha förstått att de inte kunde vara eftersom det rörde sig om keramik och andra krävande material. Konsthallsfunktionären blev bestört. Med ett svimfärdigt ansiktsuttryck räckte hon mig ett häfte med uppgifter om konstnärernas meriter och varornas priser. Den fulaste grunkan av alla visade sig vara skapad av en professor på Konstfack. Priserna, i den mån jag orkade läsa, såg ut att variera mellan 10 000 och 30 000 kronor. Jag ville bara ut.
I den stora salen härskade en ödslighet som paradoxalt nog förstärktes av det poppiga leopardmönstret. Jag tittade upp och noterade med viss förvåning att inte även taket var leopardmönstrat. Mitt i salen stod ett vitt bord med tre bildskärmar på. Min ledsagare hade inte brytt sig om att följa med dit, så jag hade ingen att fråga vad man förväntades använda datorerna till.
Datorerna i den inglasade avbalkningen i receptionsdelen var fortfarande bemannade, och damen vid kafébordet med sin laptop talade fortfarande i en osynlig telefon om en biennal.
Jag kom ut i den råblåsiga marseftermiddagen på Taxingeplan i en känsla av beklämning. Två frågor infann sig automatiskt: Varför finns den här verksamheten över huvud taget? Och om den måste finnas, varför ska den finnas just i Tensta?
I pressen har jag läst att stadsdelsnämnden sagt nej till den men att Stockholms kulturborgarråd vill rädda den. I så fall är det väl rimligast att låta den flytta in i Kulturhuset. Eller kanske ännu hellre Stadshuset, där det finns en köpstark publik. Leopardmönstret kunde väl bli häftigt i Blå hallen?

Ola Sunesson
(Författare och mångårig medarbetare på SR:s kulturredaktion)

Kurdo Baksi om Tensta Konsthall

För oss i Tensta är Kurdo Baksi välbekant. Han växte upp här. Idag är han journalist, debattör och förläggare. På sin hemsida Svartvitt.se skriver Kurdo just nu om Tensta Konsthall. Han tror att den nuvarande verksamheten upphör till sommaren. Se: http://www.svartvitt.se/ Jag står som sagt beredd att återuppbygga konsthallen med privata medel. Tensta kan ännu en gång gå i bräschen - nu som förebild för socialt ansvarstagande genom kultursponsring.

Kommentar till tenstahistoria

Foto: Tercero "Rolle" Rodillas med elev vid Järva Ateljén 1992.

(Till N.R.)

Att skriva en stads eller stadsdels historia är en del av lokalsamhällets självförståelse. Ett av Tenstas problem är att vi inte har en skriven historia och inga tillgängliga arkiv. Varje bok som seriöst försöker beskriva våra livsvillkor är därför välkommen. Din text som ska publiceras i höst fokuserar på tenstabornas relationer till de styrande i lokalsamhället med bl.a. Tensta Konsthall som typexempel. Det är bra. Tensta Konsthall kom till dels genom åratal av lobbying och dels genom den ”gräsrotsdemokratiska” processen i Ytterstadssatsningen. Vid ett visst tillfälle satt 300 tenstabor och röstade för att bygga en konsthall. Visst kan man med fog säga att Ytterstadssatsningen var ett demokratiprojekt tillsatt ovanifrån, men om man tog det på allvar så var det en inbjudan till lokalbefolkningen att besluta om lokala frågor och skattepengar. Under skandalprocessen runt konsthallen 2003-2004 förstod inte massmedia denna aspekt trots att jag försökte göra dem medvetna om perspektivet. Tjänstemän och inbjudna personer som inte bor i stadsdelen drev konflikten utan hänsyn till lokal opinion och konsthallens lokala rötter. Det är intressant vad textens ”Birger” har att säga om sin roll i konflikten. Jag har ju anat hur han och andra resonerar mellan skål och vägg, men det är första gången jag ser det i skrift. Kulturförvaltningens dåvarande direktör Eva Schöld sade till mig den 7 april 2003, den dag jag sökte upp henne för att varna för styrelsens agerande, att de mål vi hade på Tensta Konsthall inte var överensstämmande med socialdemokratisk kulturpolitik. Jag anser att enskilda kulturtjänstemän försöker driva utvecklingen mot ett ”community art system” liknande det som finns i Storbritannien. Det hela är i princip ett kraftigt utökat stöd till de svenska studieförbundens konst - och kulturkurser fast omplanterat på en alternativ konstscen med egna nätverk, egna institutioner, ett nationellt uppdrag och en avant garde-etikett. (Mer om detta i en annan text på denna blogg.) I min frustration över socialdemokratisk okunnighet i konstfrågor grep jag 2004 efter Antonio Gramsci. Jag beställde ett urval av hans ”Prison Notebooks” och började ett ändlöst sökande efter argument för en ny vänsterhållning och bättre intellektuell grund för kulturfrågor än vad det s-märkta kulturborgarrådet kunde uppvisa. Självklart var det övermäktigt. Händelsförloppet runt Tensta Konsthall visade att det var omöjligt att diskutera. Konflikten var inte öppen för argument och diskussion. Den handlade om rå maktutövning av konstellationen av socialdemokrater, kommunal förvaltning och stiftelse i konsthallen.

Du jämför två stadsdelar med vissa likheter men framför allt med stora skillnader – Tensta och Ottensen i Hamburg. Att ställa dem emot varandra tydliggör emellertid våra problem i Tensta. Å ena sidan Ottensen, en del av Altonadistriktet i Hamburg, med en organisk stadshistoria ända från medeltiden och å andra sidan ett 35-årigt miljonprogramområde konstruerad som boendemaskin för att lösa Sveriges bostadsproblem och modernisering. Som du vet byts 2/3-delar ut av Tenstas befolkning på tio år, inga tomma lokaler finns i Tensta och väldigt få offentliga aktörer, kommunal förvaltning är dominant i stadsdelen och i princip all verksamhet är skattefinansierad – allt detta understöder en kortsiktig och politiskt känslig projektkultur. Jag skulle till och med vilja kalla det en ”kolonial kultur”. Till Tensta kommer ingen trevlig millionär och erbjuder ett hus till ideella föreningar som i Ottensen. Tensta är resultatet av den mest avancerade sociala ingenjörskonsten vilken en tid även inbegrep steriliseringar som en del av myndighetsutövningen. Tensta betraktas som en transitplats av de styrande och av många lokalboende också. Ottensen är en gammal stadsdel med historia, traditioner, revolutioner och snälla miljonärer. Din text ställer effektivt de två bilderna emot varandra.

Visst, i jämförelse med ”målaren” från Ottensen i din text ville jag inte skapa en konsthall för amatörkonst utan ett riktigt besöksmål som skulle kunna attrahera besökare från hela regionen. Observera att tenstaborna beslöt i Ytterstadssatsningen att bygga en ”avancerad verksamhet”. Naturligtvis skulle något annat ha kunnat diskuteras, men tanken att skapa något i Tensta som ingen förväntade sig just där var utmanande. Och varför ska de fattiga alltid nöja sig med det sämre? Kom ihåg sammanhanget: redan på 1970-talet började Tenstas ”konstmiljö” att växa på Tenstagården och har sedan utvecklat sig till en lokal särprägel. I ungdomsgårdens barack på backen ovanför Tenstaplan uppmuntrade fältassistenten Tercero ”Rolle” Rodillas filmproduktion. Babis Tsokas filmintresse började där. I det nya huset hade fritidsgården ett snickeri, en keramikugn och ett rum speciellt avsatt för måleri och textiltryck. Hantverks - och konstaktiviteter var viktiga på Tenstagården liksom dans och teater. De unga besökarna uppmuntrades att själva producera något. Under perioden 1979-89 var Tenstagården den enda platsen i Tensta för ungdomars kulturproduktion. T. ex. drevs en tidning ”Svart-Kalle” med ungdomsredaktion (Kurdo Baksis förlagsintresse grodde där) , barn i åldern 4-12 tecknade och målade efter modell i samarbete med Turkiska föreningen, en inspelningsstudio byggdes av ungdomar för ungdomsproducerad musik, en showdansgrupp drevs av ungdomar och turnerade på ungdomsgårdar i Stockholmsområdet, 87-89 drevs ett ambitiöst musikprogram med stor publik, teckning med modell pågick några år o.s.v. Inger Höjer-Aspemyr, Rolle Rodillas och jag var motorn i denna tradition. Vi var fältassistenter anställda av kommunen för att utföra socialt förebyggande arbete. Vi använde oss av kulturprojekt som metod för detta. Du förstår, våra utgångspunkter låg i en helt ny stadsdel uppbyggd 1967-1974. I en ny stadsdel har ännu inte en generation barn vuxit upp. Det är egentligen barnen som skapar ”hemorten” och som ger en plats dess historia. I socialt förebyggande arbete är tidsaspekten viktig och att bygga relationer mellan människor. Ideella föreningar, återkommande arrangemang och samlingsplatser måste skapas i ett nytt samhälle för att understödja dessa relationer. Tensta konstförening var en sådan ideell förening som bildades 1974 av de första tenstaborna. Man drev ett bokkafé vid Tisslingeplan och organiserade konstutställningar. 1989 öppnar Inger och Rolle med stöd av Missionskyrkan och missionsföreståndare Gunnar Marstorp en konstskola i kyrkans lokaler vid Tisslingeplan och för upp traditionen från ungdomsgården till en högre nivå. Under de 11 åren som Järva Ateljén (som den först hette) blev Järva Konstskola utvecklades den från ett socialprojekt för elever som fallit utanför gymnasiet till att bli en mer medveten förberedande konstskola. Förändringen berodde på en växande förståelse för segregationen inom samhället i stort och skolan blev ett bidrag till att förändra denna. Det var ju också först i början av 90-talet i samband med den stora arbetslösheten som ordet ”segregation” blev vanligt i massmedia.

Idén om Tensta Konsthall var ytterligare ett steg. Först öppen aktivitet på fritidsgården, sedan en riktig konstskola, sedan en professionell konstinstitution som skulle stötta konstskolans utveckling genom att dra till sig konstnärer som även kunde undervisa på skolan. Nästa steg hade varit en lägenhet för s.k. ”residency” knutet till ett IASPIS-stipendium. Triangeln konstskola, konsthall och stipendielägenhet var tänkt som en samverkande konstellation av professionell verksamhet beläget i Tensta och samtidigt involverande lokalbefolkning genom pedagogisk verksamhet, publikarbete och fungerande som identitetsskapare för lokalsamhället. Vi byggde systematiskt en positiv miljö genom att använda konst. Men vårt problem var att detta mångåriga arbete aldrig blev sanktionerat av den kommunala förvaltningen. Vi fick hålla på i begränsade portioner men kunde aldrig bygga upp stabila strukturer. Den kommunala Kulturskolan bildades på 90-talet genom en förändring av det gamla ”Vår Teater”. Konst- och musikverksamhet tillsammans med teater riktad till barn och ungdom har aldrig blivit populärt bland tenstabarnen. Aktiviteterna har mer attraherat spångabarn. Skolor och förskolor har alltid klagat på höga avgifter. Vi försökte många gånger att på olika sätt få med Kulturskolan i vårt ”miljöbygge” men utan varaktiga resultat. Under senare år är det Arbetslösas förening och Kulturkaféet i Tensta Träff som vårdat det fria och obundna föreningslivets kulturintresse. I samband med stadsdelsreformen 96 lyckades vi i Tensta få kulturkommittén att överleva som instrument för lokalt föreningsinflytande, tyvärr med starkt begränsade möjligheter. Tensta Marknad måste nämnas som en del av den kreativa strukturen. Varje år sedan 1974 (med ett uppehåll 84-87) har det genomförts en lokal festival eller marknad i Tensta med finansiellt stöd från framför allt kommunen. Rolle Rodillas var motorn bakom festivalen innan uppehållet 84 och jag efteråt till 93. För oss fältassistenter handlade marknaden om att skapa traditioner i ett nybyggarsamhälle och samarbeta med aktiva tenstabor för lokalsamhällets bästa. Vi kunde använda oss av marknaden som mål för andra projekt som t.ex. musik- och dansgrupper. En gång om året skapades en arena och en publik för en mängd lokala amatörproduktioner. På grund av detta sociala strukturtänkande eller miljöskapande i Tensta var det aldrig ett alternativ att göra Tensta Konsthall till en plats för amatörkultur, en konstskola eller ett ”vuxendagis” som massmedia kallar det. Vi hade redan allt detta. Vårt mål var att bygga vidare på det som fanns för att understödja integration och stadsutveckling i Tensta. Stadsutveckling handlar om sociala strukturer och många olika aktörer. Vi kunde konst och detta var vårt bidrag.

Du skriver om konsthallens organisation. Ja, styrelsen (bildad 1998) och de åtta stiftelsegrundarna (bildades 2001) var ”elitkonstruktioner”. Min idé var att ta till Tensta sådant som Tensta saknade: makt, status och pengar. Med facit i hand var det naturligtvis ett misstag. På den tiden tyckte jag det var en god idé. Dessa ”elitpersoner” skulle aldrig ha satt sin fot i Tensta om konsthallen inte hade funnits. Men kom ihåg att vi dessutom byggde upp en vänförening för konsthallen - Tensta Konsthalls Vänner. Jag försvarade den konstruktionen emot styrelsen som ville tvinga vänföreningen att samla in pengar till konsthallens drift så som Moderna Museets Vänner bidrar med pengar till museet. Jag ansåg att vi var i en uppbyggnadsfas och man kan inte begära orimligheter om man vill få stabila resultat. På så sätt hade vänföreningen drygt 300 medlemmar och 50.000 kronor i sin kassa. Ungefär 30% av medlemmarna var ”lokala” många dock från Spånga. Föreningen hade sin egen styrelse och så småningom ett självständigt liv. De stod för tenstaperspektivet i förhållande till konsthallen. I den bästa av världar skulle konsthallens styrelse skött formaliteterna och bidragit med statusen och ekonomin medan det konstnärliga rådet skulle skött verksamheten och Tensta Konsthalls Vänner varit den lokala demokratiska grunden för det hela. Detta mönster började ifrågasättas av en person i styrelsen som senare ledde maktkuppen. (Se Lars O Ericssons bok ”Mordet på Tensta Konsthall”, 2005.)

Sammanfattningsvis tycker jag du på ett effektivt sätt visar på Tenstas problem genom att ställa två tydliga modeller emot varandra: Ottensen och Tensta. Och du skriver sådant som många här inte vågar säga högt….

© GW 07